sheshep

 

Alltså... Det var det här med min chef med personlighetsklyvning av högsta grad. Det börjar tära lite nu. Man märker att man var bortskämd hemma i Sverige. Med mänskliga chefer och grundläggande saker som kontrakt. Anställdas säkerhet, arbetsgivares skyldigheter etc. Finns inte riktigt här... Och när man har en chef vars humör skiftar lika fort och ofta som klackar förstörs mot kullersten. Ja.. det börjar kännas. Kunder är förjävliga (jag hatar dem allihop) och arbetsvillkoren känns inte tillräckligt bra, fastän de kanske är det, min taxback har inte kommit in och banken strular. Då är det skönt att komma till ett hem fullt av flickor och kärlek. Fnitter och skratt. Fransyskan som laddar inför morgondagens date med Humlan (rakar benen och målar tånaglarna). Elle som dricker té och blir löjligt glad över nyköpta ljusslingor. S som följer med mig ut och röker efter en stor middag vi lagade tillsammans. Som nästan lägger sig ner på golvet av skratt när jag tror att jag diskret ska kunna smyga, men istället fiser jättehögt i vår trädgård. Det gör att man orkar lite till och lite mer.

Familjebesöket var fantastiskt. Men när det var dags för dem att åka trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Vilket låter extremt och dramatiskt och helt otroligt, men det var precis så det kändes. Efter långa timmar fyllda av tårar, tårar, magknip, telefonsamtal och fler tårar började jag kunna ta ett steg tillbaka och tänka igenom vad det var som gjorde så ont. Svaret stod ganska klart och tydligt. Alla andra gånger har gått bra, för det har alltid varit jag som åkte. Jag som flyttade hemmifrån när jag var femton, jag som var ute och rände, jag som flyttade hit. Jag som lämnade. Att bli lämnad är inte i närheten lika spännande och roligt. Att bli lämnad är en obeskrivlig känsla av illamående, saknad, rädsla, ensamhet och bitterhet. I en enda fantastiskt obehaglig röra.
Nu känns det innerligt mycket bättre, men det där slaget i ansiktet mina känslor gav mig i söndags... Det vill jag aldrig utsätta mig själv för igen.

Och folk frågar mig varför jag är relationsrädd... Hmmmm