sheshep

jag är trött på att saker inte vill som jag vill. Speciellt denna bloggdomän.

jag byter. Ses där.

tjingen

http://sheshep.blogspot.com

Det har varit en tuff vecka. Minst sagt. Men snart är det måndag. Då börjar vi om igen.

Jag och tjejerna i huset hade en konversation för inte så länge sedan. Typiskt tjejsnack över en flaska vin. Jag upptäckte att jag saknat det. När vi satt där lite lulliga och sa saker om oss själva och andra som ibland var riktigt vettiga (för det mesta inte riktigt lika vettiga) kom jag på att det är det jag saknar mest hemifrån.  Tjejsnacken och alla andra konversationer jag haft med folk som känner mig. Folk som jag inte behöver förklara bakgrunden för. Folk som vet vad jag menar när jag avslutar meningen med ”precis som den gången, du vet”.
Nätterna på balkongerna i mitt hus.
De otaliga vinkvällarna hos K.
De spontana samtalen hos Elle, Den Otippade, 3 (jisses vad jag saknar 3!) vänninan och svägerskan.
Det jag såg fram emot mest när jag flyttade var en nystart. En nytändning. Att komma till en stad och ett land där jag kunde vara vem jag ville i andras ögon. Börja om helt från början. Och då kändes det löjligt och barnsligt av mig att komma på ett drygt halvår efter flytten att den jag ville vara här borta i andras ögon är precis den människan jag trodde att jag lämnade bakom mig när jag flyttade hit.

I de sekunderna när denna insikt slog mig kändes hela denna flytten så fruktansvärt onödig. Varför flyttade jag hit för att ”hitta mig själv” när jag haft mig själv i närheten hela tiden. Sen kom jag på att det inte var den enda anledningen till att jag stack. Kanske den största, men inte den enda. Och även om det skulle vara den enda anledningen, så är det kanske av största vikt att komma på den insikten som slog mig den kvällen. Att komma på att den man ville vara är ingen annan än den man alltid varit.

I förrgår natt drömde jag att jag köpte en katt till min nya lägenhet jag flyttat in i. Den var svart och hade guldiga ögon. Detta förbryllade mig en del. Jag gillar inte katter. Eller jag står egetligen fast vid det jag alltid sagt; "Jag har inget speciellt emot katter, men katter gillar inte mig.". Jag är en hundmänniska. Uppvuxen med hund, min mamma är uppvuxen med hundar. Det är lite mer min grej. Hundar är lätta. Jag kan läsa av dem, och vi kan umgås. Jag och hunden. Katter... not so much, så det faktum att jag i drömmen var lycklig, huslig och kattägare, nej det stämde inte riktigt in. Så jag gör som jag alltid gör när jag är förvirrad eller ovetande. Jag GOOGLAR det. Helt fantastiskt. Detta kommer alltså upp när jag söker på drömtydning och slår upp nyckelorden:

KATT: Katten anses symbolisera falskhet men också huslig lycka.
SVART: Hotande fara

Ah!

Folk tror att jag rör mig mycket i sömnen. Att jag vrider på mig mycket, skiftar mellan fosterställning och raklång. Höger sida till vänster sida. Folk antar att jag drömmer mycket och livligt. Folk antar fel. När jag sover, ligger jag för det mesta klubbad. Stilla som en grönsak. Det är innan jag somnar som jag gör min lilla sängmotion. För jag sover inte bra med andra. Eller, när jag väl sover kan det väl vara ok, men jag somnar mycket sällan när jag inte ligger själv. Somnar jag så vaknar jag en gång i halvtimmen. Jag blir väldigt medveten om mig själv. Hur jag ligger i förhållande till honom, hur jag är vriden, hur kroppen formas efter ställning, madrass och den andra kroppen bredvid.

Det finns inte så mycket att göra. Jag har försökt att lösa det på många sätt men det blir aldrig sådär jättebra.

Enkel psykologi berättar om osäkerheten många känner inför att visa sig för andra i ett stadie av total sårbarhet. Totalt avslappnad. Det låter vettigt. Det låter som om det stämmer in på mig. En vän jag ventilerade mina tankar med för jättelängesedan var i samtalets stund i ett långt och lyckligt förhållande. Hon upplyste mig om att allt det där kommer försvinna när man hittar "Den Rätte". Då försvinner alla fixa ideér och alla konstiga hang-ups. Tror man på begreppet "Den Rätte", är detta också mycket logiskt.

Men vad gör jag då så länge? Under tiden när jag fortfarande har kvar mina tankar, nojjor och ideér? Tro mig när jag säger att jag försökt alla möjliga lösningar. Än så länge har inget hjälpt. Än så länge är det som det är. Och jag börjar vänja mig och anpassa mig. Vad man kan hoppas på är bara att de sällskapen man har tills allt "rättar till sig" är sällskap som det är ganska mysigt att spendera en sömnlös natt med. En kropp som ligger bredvid och värmer. Armar som inte släpper mig när jag vänder och vrider. Ett tålamod som inte tappas när jag gång på gång råkar väcka.

R tittade på min varmvattenflaska igår natt. Skrattade, slängde bort den och mumlade you won't be needing that tonight i min nacke. Och hans armar var runt mig oavbrutet hela natten. Han svarade sömnigt på mina frågor när jag råkade väcka honom i min rastlöshet. Och när vi (läs:han) vaknade i morse stannade han hos mig i ett par timmar tills han var tvungen att gå.

Och ja, jag är hysteriskt trött och jag har absolut ingen aning om vad jag känner och vad detta kommer leda till. Men jag vet att de trygga armarna runt min kropp hela natten och den varma andedräkten mot min nacke var precis vad jag behövde.

Det finns ett ställe dit vi går. Vi går ofta ut och på olika ställen, det är sant, men vi kommer alltid tillbaka till W. Igår gick jag, Joe och fransyskan tillbaka till vårt W. En spännande kväll indeed. Vad jag gillar med W är människorna. I mitt föregående inlägg reciterade jag ett samtal från tjejtoan på detta ställe. De roligaste människorna jag träffat på i denna stad har jag träffat på W. Den bästa musiken finns på W, den trevligaste barpersonalen och de coolaste vakterna jobbar på W. Jag är bekväm där. Det känns lite som en form av hemmaplan. Igenkänningsfaktorn växer för varenda kväll som spenderas på W. Hemmakänslan blir lite starkare. Som sagt. Jag känner mig bekväm där. Och när man minst anar det bryts allt av en full idiot som inte vill lämna mig ifred. Som står och pratar, och pratar och pratar och antingen ignorerar eller inte märker att han inte får nogon som helst respons. Maler och maler och maler och maler, tills mina öron vill trilla av om mitt humör ligger ungefär i knähöjd. När R kom och räddade mig var jag nära på att hoppa upp i hans famn och kyssa honom på stället, bara för att lättnaden över att jag inte längre behövdes dras med puckot var så enorm. Men det fick vänta. Inte länge, men ett litet tag. R bjöd på dricka i baren, sen dansade vi. Sen bjöd han på tequila... the rest is history.

Man: Hey how are you?
Jag: Uhm... You're in the girls bathroom...
Man: Yupp... so.. how are you?
Jag: Are you trying to pick me up in the girls bathroom?
Man: Well... that's kind of my thing...
Jag: Oh... does that actually work?
Man: One out of three, baby. One out of three...

En huslig dag. Städning, tvätt av fönster och speglar. Ner med julpyntet. Blev lite sentimental när jag tänkte på kvällen då allt åkte upp. Men precis som allt annat blir det till ännu ett fint minne som det är dags att lägga bakom sig. Det blir en ny årstid. En ny årstid med nya tag, friska viljor och en nyfunnen motivation och inspiration. Våren är på väg. Man kan inte se det riktigt än. Det är fortfarande kallt och grått ute. Det är fortfarande mörkt på eftermiddagarna och det blåser och det luktar fortfarande januari. Men någonstans där bakom kan man ana att solen väntar. Det glöder, precis som det gör inne i mitt bröst. Någonting längtar och drar. Spänner och stretar och jag kan inte riktigt placera det. När jag började känna denna märkliga sensation inne i mig blev jag plötsligt rädd. Att det var min rastlöshet, min längtan bort och min reslusta som lite olägligt gjorde sig hörd. Jag låg vaken och tänkte. Oroade mig.

 Sen bestämde jag mig för att det inte spelar någon roll. Snart drar jag turnén vidare. Jag börjar dra lite löst i mina planer. Jag vill inte dela med mig av mina riktiga planer än. De är bara mina ett litet tag till. Tills jag har beräknat, bokat och bestämt. Tills dess är det jag, drömmarna och planerna. Och snart kommer våren och gör allt så mycket verkligare och lättare genomfört.
För var dag som går finner jag lite mer inre styrka och en insikt som växer. En insikt som säger mig att mycket lite står i vägen för mig. För att jag ska få det jag vill ha, och står något ivägen, är det inte så svårt att flytta på.

I'm not denying
I'm frightened as much as you
Though I'm barely touching you
I've shivers down my spine
And it feels divine

Jag ska drömma lite till. Jag ska planera lite till, och sen ska jag ställe in siktet. Akta Dig när jag bestämt mig för Dig. Då har Du mycket lite att försvara Dig med. Snart kommer jag.

Fransyskan blev orolig igår. Hon kom in till mig med ett par halstabletter i handen. Klappade mig på huvudet och sa med en dämpad röst I don’t know what else to do. Jag sa att hon inte skulle oroa sig. Att det låter värre än vad det är.
But you don’t eat…
What? Of course I do
Last time you ate something was thirsday night, and you only had a sandwich.
Really?
Really.
That's not so bad... today is...
It's sunday, Ace. Sunday night. Please try to eat.
Och det gjorde jag. Jag försökte, men det gick inte speciellt bra.
De mörka ringarna under ögonen börjar kännas permanenta och mitt hår behöver verkligen fixas. Tillsammans med resten av mig, märkte jag idag när jag gick upp och tittade i en spegel för första gången sedan i fredags. Ah...

Jag läste ut den fjärde boken igår. Böckerna som pinsamt nog gjorde mig beroende efter två sidor. Elle varnade mig, men som vanligt lyssnade jag inte speciellt mycket. Fjärde och sista boken avslutades i alla fall igår och nu saknar jag dem. Hade jag inte haft någon som helst självdiciplin hade jag kanske börjat läsa om dem. Eller, det har nog inte någonting med självdiciplinen att göra. Det handlar nog mer om att om jag läser dem igen, kommer jag spendera fyra dagar till i sängen utan motivation till att gå upp. Utan aptit, utan ork. Utan allt det där. Och skulle folk få veta att jag sträckläst böckerna två gånger... well... då hade jag någ fått ta livet av min so called kulturella, intellektuella och litterära personlighet som jag alltid varit övertygad funnits där och börja kalla mig kommersiell fjortis på heltid.

Det kommer inte att hända.

Men jag borde verkligen försöka äta.

Den lilla hemstaden kändes, nära, välkomnande, avlägsen ch surrealistisk allt på en gång. Jag fick torgskräck första dagen jag gick ut, gämde mig bakom en byggnad och var tvungen att ringa ett samtal. Jag träffade mycket fint folk och hade många trevliga stunder. Jag lyckades undvika de människor jag inte kände på mig skulle vara så lyckat att träffa och jag hann spendera mycket tid med familjen. det var en fin jul. Opretentiös och stillsam, och när det var dags att sticka var det mycket tårar, många kramar och en knut i magen som inte släppte förrän dagen därpå. Saknaden var massiv och slog som en hammare på natten, ångesten kom krypande med djupa tankar på framtid, mål och existens och sömnen ville inte infinna sig. Men så ringde min väckarklocka och jag gick till jobbet. Pratade av mig, Andades lite välbekant luft.  Tog lunchen på stan och kom ihåg att jag trivs bättre i storstäder än i små. Gick hem och åt i min ensamhet. Ägnade lite tid åt att andas. Titta på en film, slappna av. Och så kom Elle tillbaka. Té i köket, värmeljus, långa samtal om allt och inget och att känna sällskapet och det oyttrade stödet från henne var precis den medicinen klumpen i magen inte kunde utstå.

Det är bra här. Det är varmt i mitt rum jag fick överta från S när hon flyttade. Fransyskan kommer tillbaka på torsdag och innan dess ska jag och Elle fira nyår tillsammans. I en storstad finns det miljoner saker att hitta på.

Men när jag kom till jobbet i går morse och en stenad man sitter och bajsar framför porten jag ska gå in i... ja, då kan jag inte annat än sucka och tänka att detta hade aldrig hänt hemma. Tack och lov.

I en mörk kyrka är det lätt att stämningen kryper på. Stämningen som ger en liten vag knut i magen på mig. Alla blickar mot altaret. Altaret som, för mig, förstärker den där oidentifierade knuten. Mitt i mörkret hör jag en not. En låg not. Följd av en hög, hög, hög. Inte följd. Överlappande. Elles hand håller i min. Fler toner. Överallt. Toner som omringar. Omfamnar. Välkomnar och tröstar. Mörka skepnader står runt omkring. En dirigent leder dem in i en ordlös sång som tar över alla mina sinnen. Ett stegrande och sedan tystnad.

Sen kom Hon. Elle grät. Jag grät. Och nu ska det bli väldigt skönt och välbehövt att komma hem till sverige om tretton futtiga dagar.

Jag såg East of Eden och blev kär i James Dean, som så många gånger förut.



Idag har jag haft en ledig dag och gjort ingenting förutom tvätt, disk och sutit och gråtit i två timmar. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.

I går kväll julpyntade vi hela huset. Det var äntligen december och äntligen tid för julen att komma in i huset. Jag hittade en radiokanal som sänder live dygnet runt från denna huvudstad och de spelar ENBART julsånger. Sånt gör mig så obeskrivligt glad och varm innombords. Fransyskan satt och klippte julfigurer ur julpapper vi hade handlat. Jag och S satte upp glitter och ljusslingor i hela huset. Skrev MERRY X-MAS på köksväggen och sjäng med till diverse julmelodier.

Jag har börjat drömma konstigt igen. Mina drömmar kommer och går i perioder. Det kan gå veckor utan att jag kommer ihåg en enda och nu drömmer jag så verkligt att jag halvt om halvt tror att det faktiskt inträffat när jag vaknar följande dag. Fastän drömmarna är långt ifrån verkligheten.
Härom dagen drömde jag om vår handy-man på jobbet. Det var jättejobbigt att träffa honom dagen efter och stå och nästan-skämmas, fastän jag vet att man inte kan hjälpa det man drömmer, och han vet ju ingenting om vad jag har drömt. Det var nästan så att jag stod och rodnade lite. Nästan. Senare, i lördags, träffade jag på densamme och dennes (vad jag misstänker) flickvän när jag var ute med en massa folk. Naturligtvis visade det sig att flickvännen var ett blont bombnedslag men dock med ett IQ på badbollsnivå. Drömmen natten som följde var given.

Ja, det är inte lätt ibland. Med det undermedvetna och turerna man tar i sitt huvud, även fast man inte är medveten om dem.

Jag pratade med Den Otippade och kände hur stressen rann av lite. Allt är bra därhemma verkar det som. Det är så roligt att få reda på allt skvaller och alla rykten som surrar omkring när man är såhär långt borta. Samtidigt som det gör allting väldigt mer intressant och spännande eftersom man får lite distans till det, inser jag också för varje nyhet som når mig att det var en ganska ointressant värld jag hade. Roande och underhållande, men inte speciellt stimulerande.

Jag tror inte jag kommer komma tillbaka.

 

Alltså... Det var det här med min chef med personlighetsklyvning av högsta grad. Det börjar tära lite nu. Man märker att man var bortskämd hemma i Sverige. Med mänskliga chefer och grundläggande saker som kontrakt. Anställdas säkerhet, arbetsgivares skyldigheter etc. Finns inte riktigt här... Och när man har en chef vars humör skiftar lika fort och ofta som klackar förstörs mot kullersten. Ja.. det börjar kännas. Kunder är förjävliga (jag hatar dem allihop) och arbetsvillkoren känns inte tillräckligt bra, fastän de kanske är det, min taxback har inte kommit in och banken strular. Då är det skönt att komma till ett hem fullt av flickor och kärlek. Fnitter och skratt. Fransyskan som laddar inför morgondagens date med Humlan (rakar benen och målar tånaglarna). Elle som dricker té och blir löjligt glad över nyköpta ljusslingor. S som följer med mig ut och röker efter en stor middag vi lagade tillsammans. Som nästan lägger sig ner på golvet av skratt när jag tror att jag diskret ska kunna smyga, men istället fiser jättehögt i vår trädgård. Det gör att man orkar lite till och lite mer.

Familjebesöket var fantastiskt. Men när det var dags för dem att åka trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Vilket låter extremt och dramatiskt och helt otroligt, men det var precis så det kändes. Efter långa timmar fyllda av tårar, tårar, magknip, telefonsamtal och fler tårar började jag kunna ta ett steg tillbaka och tänka igenom vad det var som gjorde så ont. Svaret stod ganska klart och tydligt. Alla andra gånger har gått bra, för det har alltid varit jag som åkte. Jag som flyttade hemmifrån när jag var femton, jag som var ute och rände, jag som flyttade hit. Jag som lämnade. Att bli lämnad är inte i närheten lika spännande och roligt. Att bli lämnad är en obeskrivlig känsla av illamående, saknad, rädsla, ensamhet och bitterhet. I en enda fantastiskt obehaglig röra.
Nu känns det innerligt mycket bättre, men det där slaget i ansiktet mina känslor gav mig i söndags... Det vill jag aldrig utsätta mig själv för igen.

Och folk frågar mig varför jag är relationsrädd... Hmmmm

Som sista låt idag spelade vi Just like heaven med The Cure på jobbet. Det kändes så himla passande. Och så hittade jag denna mysmassa till cover när jag letade lite. Och trots att fransyskan hatar Katie Melua kan jag inte låta bli att tycka att hon är ganska mysig.

Det är fortfarande kallt ute. Jag undrar lite hur kallt det är hemma. Svägerskan smsade igår. Hon och 3 kommer och hämtar mig på flygplatsen när jag landar. Den Otippade sa att han kanske skulle med. Jag och Elle satt uppe häromkvällen och pratade om honom. Om diverse kakburkar och min fobi för förhållanden. Någon dag ska jag gå till botten med den. Men i kväll ska jag dricka vin. Massor med vin. S, eller Den lilla Holländskan som Elle kallar henne har sin pojkvän på besök hela veckan. Och imorgon blir det allt trängre.

Ikväll kommer jag bli berusad med mina fina vänner jag är lycklig nog att bo med och imorgon är det min day off. Klockan två ska jag sätta mig på en buss till flygplatsen. Ta en kaffe. Känna mig lite behagligt snygg och resevan. Titta på flighternas avgångstider och ankomster. Titta på familjer som möts. Kära som återförenas. Nya som anländer, gamla som åker. Avsked och återseende. Lycka och sorg. Och mitt ibland denna virrvarra kommer jag helt plötsligt se min systers röda hår, min pappas smilgropar och känna lukten av mamma, som alla tre kommer spendera en långhelg här. Med mig.

I söndags var James sista dag på jobbet. Vi gick ut och tog en öl efteråt. Vi pratade om allting och ingenting. Han var ledsen. Glad för att sluta jobba och kunna fokusera på sig själv och sin utbildning och kollektion. Ledsen för att andra aspekter av livet gjort honom besviken. Lady in Red spelades när han gick. Det kändes passande. Han höll med. Gav mig en kyss på kinden och lovade att ringa, och förse mig med samples från hans kommande kollektion. Jag tvivlar på att något av de utlovade sakerna kommer inträffa, men det var en fin tanke han ville ge mig. Jag tog emot.

Idag har det varit kallare än någonsin förut. Och blåsigt. Kylan kan jag hantera. Blåsten tål jag inte.