just keep swimming
jag dansade. ett nittio minuters pass. jazz fortsättningsgrupp. jag är helt slut. kroppen pulserar fortfarande av adrenalin och energi. mina händer darrar av utmattningen men jag är glad. varje litet steg var värt de dyra pengarna. och läraren är helt fantastisk. och dansen. som jag har saknat den.
i fredags var vi ute. i lördags var vi ute. Mark fyllde år och bjöd på fest med utgång. Det har varit en slitig helg, men det är bra att hålla sig sysselsatt. Då tänker man inte lika mycket på det man lämnat bakom sig.
Men jag kan inte låta bli att tänka på en. M:elle f har slutat höra av sig. Jag tror det var på min födelsedag jag sist hörde av henne. Efter det blev det tyst. Det är helt förståligt. Det är mycket nu. Men hennes skrivna ord gör mig orolig och ledsen. Jag ville vra där och hålla om henne. Säga att allt kommer gå bra. Ha högläsning i hennes kök (men jag tror hon har flyttat nu, men jag vet inte längre). Gå promenaderna utan mål. Bara ströva. Leka "pest eller kolera" innan vi somnar. Allt det där som förut var så självklart. Nu är kontakten halt och jag saknar minnen istället för realiteter. det gör lite ont. Men när tiden är mogen för oss båda kommer väl verkligheten ikapp. Tills dess kan jag bara skicka fina, värmande tankar och hoppas att hon vet att jag bara är fysiskt frånvarande. Inte mentalt.
Nu ska jag duscha. Jag börjar lukta...
i fredags var vi ute. i lördags var vi ute. Mark fyllde år och bjöd på fest med utgång. Det har varit en slitig helg, men det är bra att hålla sig sysselsatt. Då tänker man inte lika mycket på det man lämnat bakom sig.
Men jag kan inte låta bli att tänka på en. M:elle f har slutat höra av sig. Jag tror det var på min födelsedag jag sist hörde av henne. Efter det blev det tyst. Det är helt förståligt. Det är mycket nu. Men hennes skrivna ord gör mig orolig och ledsen. Jag ville vra där och hålla om henne. Säga att allt kommer gå bra. Ha högläsning i hennes kök (men jag tror hon har flyttat nu, men jag vet inte längre). Gå promenaderna utan mål. Bara ströva. Leka "pest eller kolera" innan vi somnar. Allt det där som förut var så självklart. Nu är kontakten halt och jag saknar minnen istället för realiteter. det gör lite ont. Men när tiden är mogen för oss båda kommer väl verkligheten ikapp. Tills dess kan jag bara skicka fina, värmande tankar och hoppas att hon vet att jag bara är fysiskt frånvarande. Inte mentalt.
Nu ska jag duscha. Jag börjar lukta...
oh danny boy part 2
igår hade vi middag med våra irländska kompisar. Shane och Fiona. (Det är så skönt att vara här och slippa alla fåniga koder och blah... hähä) Shane är en av de roligaste människorna jag träffat. Bablar hela tiden, svär som en pirat och så är han ju en rödhårig irländare och stereotyper är det bästa som finns. Vi käkade en god middag, drack massa vin och öl och när de gick hem ropade Shane Next time, it's my house okey? It'll be fucking grand! My treat, see ya than!
Det känns fortfarande overkliget att jag är här för att stanna ett tag. än så länge känns det fortfarande som en semester. Jag har inte packat upp väska helt än för jag tänker nog någonstans att jag snart kommer åka hem till sverige igen. Det kommer nog svida på söndag när jag har söndagsmiddag någon annanstans än hemma hos mamma och pappa. Men jag är inte ledsen. Jag har roligt. Riktigt kul för första gången på länge. Eller det är inte riktigt sant, jag har haft roligt min sista stund i Sverige också, men detta är... intressant-roligt. Spännande-roligt. Det är kul helt enkelt.
Idag är det ganska dåligt väder. Tjejerna i huset är rastlösa. Vi ska snart gå in till stan och skriva ut våra CVn och söka lite jobb. Jag har ingen brådska. Jag har lite pengar nu och det är skönt att vara ledig och bekanta sig med staden och landet. Allt är så annorlunda från min lilla hemstad. Fransyskan sitter bredvid mig och sjunger till S iPod som spelar Andrew Lloyd Webber låtar. Det är ett fin hem vi har. Fint hus, fina människor i det. Det är hemtrevligt. Det är inte ett temporärt hem liksom. Man bor här för att BO. Det är inget tillfälligt. Det är ett hem. Jag har ett stort fint rum med dubbelsäng och öppen spis. Det har alla andra också. Vardagsrummet är mysigt och köket är stort och perfekt för "kökshäng". Jag längtar tills kompisar från sverige börjar komma och hälsa på. Jag saknar dem, men det är bra här. So far so good. Nu ska vi gå ut och vara snygga på stan. För det är vi. I jämförelse är vi freaking bombnedslag.
ps. Jag hade ett "moment" med en kille precis utanför vårt hus igår. Han var skitsöt. Jag sprang upp till e och berättade att jag sett en söt kille. hon sa att hon misstänker att det bor ett helt gäng killar några hus längre bort. Ungefär som vi. Jag börjar redan planera en grennfest.
ps2. vi har en senil granne. Varenda gång vi är ute kommer hon ut och frågar vilken dag det är.
Det känns fortfarande overkliget att jag är här för att stanna ett tag. än så länge känns det fortfarande som en semester. Jag har inte packat upp väska helt än för jag tänker nog någonstans att jag snart kommer åka hem till sverige igen. Det kommer nog svida på söndag när jag har söndagsmiddag någon annanstans än hemma hos mamma och pappa. Men jag är inte ledsen. Jag har roligt. Riktigt kul för första gången på länge. Eller det är inte riktigt sant, jag har haft roligt min sista stund i Sverige också, men detta är... intressant-roligt. Spännande-roligt. Det är kul helt enkelt.
Idag är det ganska dåligt väder. Tjejerna i huset är rastlösa. Vi ska snart gå in till stan och skriva ut våra CVn och söka lite jobb. Jag har ingen brådska. Jag har lite pengar nu och det är skönt att vara ledig och bekanta sig med staden och landet. Allt är så annorlunda från min lilla hemstad. Fransyskan sitter bredvid mig och sjunger till S iPod som spelar Andrew Lloyd Webber låtar. Det är ett fin hem vi har. Fint hus, fina människor i det. Det är hemtrevligt. Det är inte ett temporärt hem liksom. Man bor här för att BO. Det är inget tillfälligt. Det är ett hem. Jag har ett stort fint rum med dubbelsäng och öppen spis. Det har alla andra också. Vardagsrummet är mysigt och köket är stort och perfekt för "kökshäng". Jag längtar tills kompisar från sverige börjar komma och hälsa på. Jag saknar dem, men det är bra här. So far so good. Nu ska vi gå ut och vara snygga på stan. För det är vi. I jämförelse är vi freaking bombnedslag.
ps. Jag hade ett "moment" med en kille precis utanför vårt hus igår. Han var skitsöt. Jag sprang upp till e och berättade att jag sett en söt kille. hon sa att hon misstänker att det bor ett helt gäng killar några hus längre bort. Ungefär som vi. Jag börjar redan planera en grennfest.
ps2. vi har en senil granne. Varenda gång vi är ute kommer hon ut och frågar vilken dag det är.
oh danny boy
jag är här nu. gårdagen var... händelserik... Det är skiiiiiiitlätt. Ta buss nummer 14 från flygplatsen och hoppa sen av av på O'Connell Street. Där möter vi dig. Japp det verkade ju inte så svårt. Men jag lovar er att det inte var så lätt heller. För det första hittade jag inte till någon buss nummer 14. När jag väl hittade till vart jag trodde att den kanske gick ifrån kom det fram en gul väst till mig. Äntligen tänkte jag och skulle precis fråga honomo var buss nummer 14 höll hus när han små skrek Whcheeeere äöre ya gååååin lof? (where are you going, love?) När jag till slut fattade vad han sa fick jag fram adressen och som tack fick jag en knuff i ryggen upp på närmsta buss och ett Haf a nåice stay in Doblin och sen körde bussen. Jag kom fram till slut, men det tog lång tid. Trafiken här är INGENTING liknande trafiken i Sverige och jag är ganska glad att jag inte bestämde mig för att ta körkort innan jag kom hit så jag kunde köra till jobb och annat. Fy fan. Dessutom kör de ju på fel sida, vilket resulterar i att E får hålla i mig hela tiden när vi ska gå ver en gata, för annars bli jag överkörd. Garanterat.
E är min nya sambo. E, S och fransyskan. De är fantastiskt fina alla tre. Jag har ett stort eget rum med dubbelsäng och öppen spis (på sant), vi har ett fint, fint kök. Två toaletter och en trädgård. Som inte funkar som en trädgård så bra för det är mest en grusplan, men den är vår, och vi tänkte sätta dit lite utemöbler och en grill och ha mysiga höstkvällar där ute. För det är höst här nu och idag är det en helt fantastisk dag. Strålande sol, helt vindstilla och vänliga människor överallt.
exempel på vänliga random människor under min första dag:
1. Det fina äldre paret bredvid mig på flyget. Jag hade fönsterplatsen och de hade redan satt sig ner längst ut när jag kom ombord. Jag kom fram och förklarade snällt på ett väldigt svenskt sätt (fast på engelska) att platsen längst in var min, men det räcker utmärkt med att ni flyttar in ett steg så kan jag sitta längst ut. Inga som helst problem, och gör er inget besvär för min skull. aaaahhhhhrrrn't ya a sweetheaaart?? sa den äldre mannen och flög upp. sa att om jag hade betalat för en fönsterplats är det självklart att jag ska sitta vid en fönsterplats. jag ville inte säga att jag fick fönsterplatsen för att jag hade flirtat ganska friskt med killen på flygplatsen. den äldre kvinnan sa åt mig att ta för mig. att i deras ålder har de sett nog med flygplansutsikter. Jag ville ta dem med mig hem i min resväska.
2. Mannen som gav mig växel utan att jag behövde fråga. Bussarna här är efterblivna. Man måste ha jämna pengar för man får ingen växel tillbaka och man får inte betala med sedlar utan bra med mynt, vilket gör det hela lite krångligt. Hur många turister kommer med mynt deras första dag liksom? Busschaffisen var grinig i alla fall och fast jag försökte muta honom gick det inte. så jag vände om i dörren och skulle ta mig ut ur den överfyllda bussen när någon ropade Do ya need change? och helt plötsligt sträcktes det fram fem händer med växel till mig. Jag kände mig som marilyn monroe och tag glatt emot växeln från närmaste man.
3. Mannen som hjälpte mig lyfta upp min väska. På dessa efterblivna bussar finns det också restrected areas där man måste sätta sin väska. Det undre planet var fullt och jag hade en jävligt stor väska med mig. Men inte behövde jag lyfta upp den själv inte. Nej nej. Här finns det gentlemen...
4. Mannen som hjälpte mig lyfta ner min väska. Jag behövde inte lyfta ner den själv heller.
Alla dessa trevliga människor inom loppet av tre timmar. Man blir bortskämd här.
Nu ska jag ät frukost, koka kaffe och sedan ut och skriva ut mitt nya engelska cv. Imorgon ska jag skaffa pps-nummer och ett jobb. Jag tänker mig att det sista kommer bli en barnlek!
och nu kom e hem. weeeiii!!!!
E är min nya sambo. E, S och fransyskan. De är fantastiskt fina alla tre. Jag har ett stort eget rum med dubbelsäng och öppen spis (på sant), vi har ett fint, fint kök. Två toaletter och en trädgård. Som inte funkar som en trädgård så bra för det är mest en grusplan, men den är vår, och vi tänkte sätta dit lite utemöbler och en grill och ha mysiga höstkvällar där ute. För det är höst här nu och idag är det en helt fantastisk dag. Strålande sol, helt vindstilla och vänliga människor överallt.
exempel på vänliga random människor under min första dag:
1. Det fina äldre paret bredvid mig på flyget. Jag hade fönsterplatsen och de hade redan satt sig ner längst ut när jag kom ombord. Jag kom fram och förklarade snällt på ett väldigt svenskt sätt (fast på engelska) att platsen längst in var min, men det räcker utmärkt med att ni flyttar in ett steg så kan jag sitta längst ut. Inga som helst problem, och gör er inget besvär för min skull. aaaahhhhhrrrn't ya a sweetheaaart?? sa den äldre mannen och flög upp. sa att om jag hade betalat för en fönsterplats är det självklart att jag ska sitta vid en fönsterplats. jag ville inte säga att jag fick fönsterplatsen för att jag hade flirtat ganska friskt med killen på flygplatsen. den äldre kvinnan sa åt mig att ta för mig. att i deras ålder har de sett nog med flygplansutsikter. Jag ville ta dem med mig hem i min resväska.
2. Mannen som gav mig växel utan att jag behövde fråga. Bussarna här är efterblivna. Man måste ha jämna pengar för man får ingen växel tillbaka och man får inte betala med sedlar utan bra med mynt, vilket gör det hela lite krångligt. Hur många turister kommer med mynt deras första dag liksom? Busschaffisen var grinig i alla fall och fast jag försökte muta honom gick det inte. så jag vände om i dörren och skulle ta mig ut ur den överfyllda bussen när någon ropade Do ya need change? och helt plötsligt sträcktes det fram fem händer med växel till mig. Jag kände mig som marilyn monroe och tag glatt emot växeln från närmaste man.
3. Mannen som hjälpte mig lyfta upp min väska. På dessa efterblivna bussar finns det också restrected areas där man måste sätta sin väska. Det undre planet var fullt och jag hade en jävligt stor väska med mig. Men inte behövde jag lyfta upp den själv inte. Nej nej. Här finns det gentlemen...
4. Mannen som hjälpte mig lyfta ner min väska. Jag behövde inte lyfta ner den själv heller.
Alla dessa trevliga människor inom loppet av tre timmar. Man blir bortskämd här.
Nu ska jag ät frukost, koka kaffe och sedan ut och skriva ut mitt nya engelska cv. Imorgon ska jag skaffa pps-nummer och ett jobb. Jag tänker mig att det sista kommer bli en barnlek!
och nu kom e hem. weeeiii!!!!
let's get retarded in here!
Jag gjorde kanske Elle besviken i går. Eller så kanske jag gjorde mig själv besviken. eller så var jag inte besviken alls. Jag kan inte bestämma mig. Kakburken höll sig stängd. Jag tror det var lika bra faktiskt. Jag hade en trevlig kväll i alla fall. RnR drog in mig i köket och sa att hon kommer sakna mig. Den Arge gick förbi och sa "Jag kommer sakna dig också a. Men inte lika mycket som du kommer sakna oss." Jag sa att det antagligen var sant. RnR sa något snällt och gulligt. Jag minns inte vad, men jag minns att han gjorde mig jätteglad. Jag gav honom en kram och en puss på kinden. Jag fick en kyss på munnen tillbaka. Jag undrade vart hans flickvän höll hus...
Jag säger hej då. Jag kommer på mig själv när jag omedvetet ristar in platser och människor i minnet.Jag vet att jag verkar extremt teatralisk, dramatisk och överdriven. Till viss del är jag nig det också, men faktum är att det här är det längsta jag flyttat från min hemstad, min familj och min trygghet Detta är ingen semester, utan det kommer dröja tills jag kommer tillbaka. Och när jag kommer tillbaka nästa gång vet jag inte om det blir för att flytta hem igen eller bara hälsa på.
Jag tog en promenad i området jag och M:elle F brukade kalla för New York Kvarteret. Vårt New York. Vi hade många fina stunder där, och nu säger jag lite smått hej då, och hoppas att jag hittar ett annat kvarter som kommer innebära lika mycket känslor, minnen och promenader som mitt och M:elle Fs New York har gjort.
Pappa bjöd mig på konsert med Helsingborgs Symfoniorkester. På väg hem satt jag i framsätet medans pappa körde. För fort. Han var på gott humör. Jag var lugn efter konserten. Jag sa hej då lite smått. Hej då till pappa. Det gjorde ont. Jag längtar redan hem.
Imorgon har jag kalas. Då ska jag säga hejdå, fast i kombination med adrenalin och alkohol. Många kan inte komma och därför blev gårdagen full av avsked också. Och imorse, efter för få timmars sömn, följde jag Bambi till tåget. Han började nästan gråta när vi tog farväl, och när jag bad honom att ta han om sig, pussade han mig, omfamnade mig igen och frågade hur han skulle klara sig utan mig. Jag sa att det skulle gå fantastiskt bra, men det var tungt att se honom gå på tåget. Lika tungt som när jag följde Fish till sitt tåg för två veckor sedan. Nervöst och sorgligt.
Ungefär som att åka. Fast jag vill ju det egentligen. Det är på tiden. På måndag lyfter jag.
Jag säger hej då. Jag kommer på mig själv när jag omedvetet ristar in platser och människor i minnet.Jag vet att jag verkar extremt teatralisk, dramatisk och överdriven. Till viss del är jag nig det också, men faktum är att det här är det längsta jag flyttat från min hemstad, min familj och min trygghet Detta är ingen semester, utan det kommer dröja tills jag kommer tillbaka. Och när jag kommer tillbaka nästa gång vet jag inte om det blir för att flytta hem igen eller bara hälsa på.
Jag tog en promenad i området jag och M:elle F brukade kalla för New York Kvarteret. Vårt New York. Vi hade många fina stunder där, och nu säger jag lite smått hej då, och hoppas att jag hittar ett annat kvarter som kommer innebära lika mycket känslor, minnen och promenader som mitt och M:elle Fs New York har gjort.
Pappa bjöd mig på konsert med Helsingborgs Symfoniorkester. På väg hem satt jag i framsätet medans pappa körde. För fort. Han var på gott humör. Jag var lugn efter konserten. Jag sa hej då lite smått. Hej då till pappa. Det gjorde ont. Jag längtar redan hem.
Imorgon har jag kalas. Då ska jag säga hejdå, fast i kombination med adrenalin och alkohol. Många kan inte komma och därför blev gårdagen full av avsked också. Och imorse, efter för få timmars sömn, följde jag Bambi till tåget. Han började nästan gråta när vi tog farväl, och när jag bad honom att ta han om sig, pussade han mig, omfamnade mig igen och frågade hur han skulle klara sig utan mig. Jag sa att det skulle gå fantastiskt bra, men det var tungt att se honom gå på tåget. Lika tungt som när jag följde Fish till sitt tåg för två veckor sedan. Nervöst och sorgligt.
Ungefär som att åka. Fast jag vill ju det egentligen. Det är på tiden. På måndag lyfter jag.
vouge
min hosta vill inte ge sig. som vanligt sätter sig mina förkylningar på lungorna. i övrigt har kroppen återhämtat sig bra.
lunchade med elle idag. vi pratade om mig och Den Otippade och vår konversation i fredags som slutade väldigt oavslutat.
a.- men varför säger han som han gör nu? en vecka innan jag ska åka?
svägerskan- FÖR att du åker om en vecka fattar du väl. det är nu eller aldrig.
elle- ska du ta upp det med honom innan du sticker?
a.- nej. det är nog bästa att inte göra det.
elle- jo... inte än i alla fall. mycket känslor kan komma fram på en vecka...
a.- ja, den burken får nog vara stängd.
elle- ja. fast du kommer ju ta upp det på fredag. det vet du ju. och det är kanske lika bra. ta det innan du sticker så ni kan reda ut. så att du slipper undra.
a.- ja det är bra. två dagar innan avfärd. då kan det inte hända så mycket.
elle- fast ni kommer ju träffas på onsdag.
a.-nej, jag tror inte han ska med. han brukar inte hänga på.
elle- a., du sticker om en vecka, han kommer vara där.
a.- ja kanske.
elle- det är inte lätt. själv står jag med en näve i ena kakburken och den andra i en annan. och ingen av kakorna är bra kakor. (en av elles kakor har paserat bäst-före-datumet och den andra kakan är inte färdiggräddad)
a.- ja lätt har det aldrig varit.
elle- äh. jag flyttar ifrån båda kakburkar snart.
a.- det kommer komma nya
elle- ja. låt oss hoppas det.
kakor alltså... så goda,
men egentligen skulle man kanske få ett enklare liv om man gick på en diet?
- well... not this year...
lunchade med elle idag. vi pratade om mig och Den Otippade och vår konversation i fredags som slutade väldigt oavslutat.
a.- men varför säger han som han gör nu? en vecka innan jag ska åka?
svägerskan- FÖR att du åker om en vecka fattar du väl. det är nu eller aldrig.
elle- ska du ta upp det med honom innan du sticker?
a.- nej. det är nog bästa att inte göra det.
elle- jo... inte än i alla fall. mycket känslor kan komma fram på en vecka...
a.- ja, den burken får nog vara stängd.
elle- ja. fast du kommer ju ta upp det på fredag. det vet du ju. och det är kanske lika bra. ta det innan du sticker så ni kan reda ut. så att du slipper undra.
a.- ja det är bra. två dagar innan avfärd. då kan det inte hända så mycket.
elle- fast ni kommer ju träffas på onsdag.
a.-nej, jag tror inte han ska med. han brukar inte hänga på.
elle- a., du sticker om en vecka, han kommer vara där.
a.- ja kanske.
elle- det är inte lätt. själv står jag med en näve i ena kakburken och den andra i en annan. och ingen av kakorna är bra kakor. (en av elles kakor har paserat bäst-före-datumet och den andra kakan är inte färdiggräddad)
a.- ja lätt har det aldrig varit.
elle- äh. jag flyttar ifrån båda kakburkar snart.
a.- det kommer komma nya
elle- ja. låt oss hoppas det.
kakor alltså... så goda,
men egentligen skulle man kanske få ett enklare liv om man gick på en diet?
- well... not this year...
The way I stay breathing..
Mycket dans nu. I mitt huvud. Vad jag längtar.
Joe ringde idag. Sprudlande glad.Jag blir så lycklig när hon ringer. Även om det kanske inte märks, för det är mest hon som pratar, men snart ska vi samtala öga mot öga. Och läge, Joe. Lova.
Nu borde jag sova. BIG dag imorgon. BIG. HUGE. Därför borde jag sova. Upp i ottan imorgon, duscha, raka benen. Svågerskan kommer nio. Rullar upp mitt allt för långa och vildvuxna hår i papiljotter, jag sätter upp hennes i den överrenskomna Audrey Hepburn-frillan. Jobbajobbajobba. Springa ärenden, fixafixafixa.
Det är mycket, men fan vad jag älskar tempot. Att jobba för något, mot något. Att se hur saker sakta men säkert byggs upp och känna almänhetens pepp på det färdiga resultatet. Höga krav, mycket press. Jag är van.
Om jag inte hade andra passioner som slog högre kanske jag skulle satsa på en karriär som festfixare. Gud vet att jag kan det vid detta laget. En festfixare för någon rik människa så att budgeten inte är något problem. Den går inte att spräng. Så jag kan löpa fullt ut. Härligt!
Nej, morgondagen kommer bli hektisk på många sätt. Extremt mycket att göra och bara sju timmar på oss innan allt ska vara klart (inklusive oss själva. Vi ska också vara klara) och vi ska vara redo att ta emot. Weeeii! Jag är nervös, men förväntansfull. Dessutom känns det som att vi gör ett jävla bra jobb, vi tjejer. Fan vad vi sliter. Sjuka, trötta och skabbiga i våra alltför använda mjukis och jobbkläder. Men skitsamma. The glory will be ours. Imorgon kväll. Då satan i gatan blir det plattan i mattan!
Förresten hatar jag de jävla idiothelvetena som stått utanför mitt fönster och sjungit studentsången tvåstämmigt i tio frktansvärda minuter. de är inte nyktra, det låter inte bra och jag är INTE imponerad.
...och nu går de över till seven nation army. och har fått med sog någon som trummar på något plåtigt. kanske en bil. jag hatar dem alla innerligt.
puss och godnatt
a.
Green means GO!
Söndag. B-Day! Jag är fantastiskt bakfull och glad. det är ju trots allt min dag. Familjemiddag med en fantastisk huvudrätt och en tårta syster bakade med mycket kärlek och omsorg. Mycket presenter. Fina. En kamera...
Sover hemma hos päronen för jag orkar ine fira min födelsedagsnatt i ett ofullständigt rum i en säng utan ben och bäddmadrass. Söndag kväll börjar jag nysa.
Måndag. Vaknar efter en 9-timmars sömn. ÄNTLIGEN! Går upp och snyter mig. Det ska fan till att bli förkyld nu tänker jag. Spenderar hela dagen i soffan. Går hem vid 17-isch... Hamnar i ett smågräl med 3 för att jag ycker att han är envis och snål och han tycker att jag ber om för mycket med så kort varsel. Jag surar ett tag. Näsan rinner. Arrangörsmöte på kvällen. Mycket att planera på mycket kort tid. Men det känns ändå som om vi har koll på läget. Pratar lite skit om en sur man som inte vet hur man ska bete sig alla gånger och jag går upp till mig.
Bakar kladdkaka, fastän jag inte mår speciellt bra. Går och lägger mig och sover hysteriskt dåligt. Efter en och en halv timmes sömn är det dags för...
...Tisdag. Sista dagen på jobbet. Säger hejdå till alla. Många kramar, många löften. Fick nästan Tufs att börja gråta, fast det skulle han aldrig någonsin erkänna. Kommer hem tidigt. På stan ser jag Rikard. Jag gömmer mig bakom en bil. Inte ett stolt ögonblick i mitt liv, men antagligen ett ganska komiskt sådant. För alla andra. Krockar med Elle vid universitetet. Följer med henne. Sätter oss någonstans och tar en isté. Träffar ett par pojkar vi känner. De slår sig ner. Jag går för att äta middag med Berg. Känner mig förkyld. Vi går och fixar maten, hyr en film och köper godis. Jag sätter mig ner i Bergs säng och märker att jag fryser. Tittar över på Berg som sitter i T-shirt och jeans och inte verkar vara kall alls. Jag bunkrar på med tröjor och filtar och täcken. Berg känner mig på panna och meddelar att jag nog har feber. Jag går hem efter filmen. Lite yr och frusen. Kommer hem, går och lägger mig. Pratar med Joe på msn. Deckar nästan i mitten av vårt samtal. Blir tvungen att klippa av och avsluta för att jag inte riktigt kan fokuser på någonting. Måste sova. Sätter på en disneyfilm. Somnar av och till hela natten. Varvar köld med svett. Springer upp på toa och kräks etc. etc.
Onsdag. Vaknar med en hals som är så svullen att jag knappt kan andas genom den. Arrangörsmöte. Jag får sympatier. Såger att jag kan jobba hemmifrån med listor och telefonsamtal men inte springa med ut på stan och fixa ärenden. De förstår. Jag går hem. Tar fram pappersarbetet, och sätter mig och bloggar...
Det är så typsikt mig att bli sjuk när det inte passar. Precis innan föreställningar och premiärer, vem är sjukast? jag. Innan stora fester, vem får finnen i pannan? jag, trots att jag aldrig annars haft en finne i mitt liv. det spelar ingen som helst roll. När man har mycket jobb att göra, vem deckar i feber och influensa? jag. tydligen. fuckfuckfuck.
jaja, vi tar denna dagen till vila så är det säkert bättre imorgon.
Mitt samtal med Joe igår var roligt fast min koncentrationsförmåga inte riktigt ville vara med.
Var på mitt gamla jobb i förra veckan för att hämta mina sista grejer. Dansskorna bl a. Träffade min gamla chef igen. En riktig Showbusiness-kvinna. Sitter på sitt kontor med fötterna på bordet. Ger min en klapp i rumpan och utropar "Helvete också att Du ska iväg då. Vi som hade hoppats på att ha dig med oss hela hösten i ensemblen". Too little too late...
Jag ska börja dansa igen när jag flyttat. Med Joe. Därför var det så extremt skönt att få tillbaka mina danssneakers. Jag har saknat det. Att ta koreogrefier. Att göra som man blir tillsagd. Att dansa..
Soon... soon...
Sover hemma hos päronen för jag orkar ine fira min födelsedagsnatt i ett ofullständigt rum i en säng utan ben och bäddmadrass. Söndag kväll börjar jag nysa.
Måndag. Vaknar efter en 9-timmars sömn. ÄNTLIGEN! Går upp och snyter mig. Det ska fan till att bli förkyld nu tänker jag. Spenderar hela dagen i soffan. Går hem vid 17-isch... Hamnar i ett smågräl med 3 för att jag ycker att han är envis och snål och han tycker att jag ber om för mycket med så kort varsel. Jag surar ett tag. Näsan rinner. Arrangörsmöte på kvällen. Mycket att planera på mycket kort tid. Men det känns ändå som om vi har koll på läget. Pratar lite skit om en sur man som inte vet hur man ska bete sig alla gånger och jag går upp till mig.
Bakar kladdkaka, fastän jag inte mår speciellt bra. Går och lägger mig och sover hysteriskt dåligt. Efter en och en halv timmes sömn är det dags för...
...Tisdag. Sista dagen på jobbet. Säger hejdå till alla. Många kramar, många löften. Fick nästan Tufs att börja gråta, fast det skulle han aldrig någonsin erkänna. Kommer hem tidigt. På stan ser jag Rikard. Jag gömmer mig bakom en bil. Inte ett stolt ögonblick i mitt liv, men antagligen ett ganska komiskt sådant. För alla andra. Krockar med Elle vid universitetet. Följer med henne. Sätter oss någonstans och tar en isté. Träffar ett par pojkar vi känner. De slår sig ner. Jag går för att äta middag med Berg. Känner mig förkyld. Vi går och fixar maten, hyr en film och köper godis. Jag sätter mig ner i Bergs säng och märker att jag fryser. Tittar över på Berg som sitter i T-shirt och jeans och inte verkar vara kall alls. Jag bunkrar på med tröjor och filtar och täcken. Berg känner mig på panna och meddelar att jag nog har feber. Jag går hem efter filmen. Lite yr och frusen. Kommer hem, går och lägger mig. Pratar med Joe på msn. Deckar nästan i mitten av vårt samtal. Blir tvungen att klippa av och avsluta för att jag inte riktigt kan fokuser på någonting. Måste sova. Sätter på en disneyfilm. Somnar av och till hela natten. Varvar köld med svett. Springer upp på toa och kräks etc. etc.
Onsdag. Vaknar med en hals som är så svullen att jag knappt kan andas genom den. Arrangörsmöte. Jag får sympatier. Såger att jag kan jobba hemmifrån med listor och telefonsamtal men inte springa med ut på stan och fixa ärenden. De förstår. Jag går hem. Tar fram pappersarbetet, och sätter mig och bloggar...
Det är så typsikt mig att bli sjuk när det inte passar. Precis innan föreställningar och premiärer, vem är sjukast? jag. Innan stora fester, vem får finnen i pannan? jag, trots att jag aldrig annars haft en finne i mitt liv. det spelar ingen som helst roll. När man har mycket jobb att göra, vem deckar i feber och influensa? jag. tydligen. fuckfuckfuck.
jaja, vi tar denna dagen till vila så är det säkert bättre imorgon.
Mitt samtal med Joe igår var roligt fast min koncentrationsförmåga inte riktigt ville vara med.
Var på mitt gamla jobb i förra veckan för att hämta mina sista grejer. Dansskorna bl a. Träffade min gamla chef igen. En riktig Showbusiness-kvinna. Sitter på sitt kontor med fötterna på bordet. Ger min en klapp i rumpan och utropar "Helvete också att Du ska iväg då. Vi som hade hoppats på att ha dig med oss hela hösten i ensemblen". Too little too late...
Jag ska börja dansa igen när jag flyttat. Med Joe. Därför var det så extremt skönt att få tillbaka mina danssneakers. Jag har saknat det. Att ta koreogrefier. Att göra som man blir tillsagd. Att dansa..
Soon... soon...
The Day Before You Came
Jag läste Yrkeskvinnans blogg. Såg en rad från en dikt av Pär Lagerkvist jag inte tänkt på på evigheter, och plötsligt kom jag ihåg den. Så som vi läste den på Hennes begravning. Jag satt i en svart väst, svart kjol. Vit skjorta tror jag, men jag minns inte. Jag kommer ihåg att mina nya lackskor gjorde ont, men att jag inte kunde sluta titta på hur mycket dem blänkte efter att tårarna hade landat på dem. Jag blev sentimental av dikten och tänkte därför ägna mitt inlägg till Henne. Min finaste, bästa vän, som gick bort för nu så längesedan.
Allra Finaste.
Det var längesedan jag ens skänte Dig en tanke och jag är ledsen för det. Jag vet att många tänker på Dig varje dag, och att Du inte skulle vara ledsen över att mitt liv gått vidare, men jag får ändå dåligt samvete. Jag vet att Du vet, att mina få tankar mot Dig inte är i brist på aktning eller kärlek, utan helt enkelt på det sättet jag går vidare. Det var trots allt så längesedan Du lämnade oss.
Jag minns dagen väldigt klart. Eller så tror jag att jag minns den. Jag har en tendens att sätta ihop lite saker själv. Klippa och klistra lite med bilder och minnen, men mycket kan jag faktiskt få bekräftat. Jag minns att solen sken, men jag minns inte vilken tid på året det var. Någonstans har jag kvar programmet från Din begravning, så det är egentligen en smal sak att kolla upp, men jag lever i en flyttkartong, vilket jag tror Du förstår. Du kallade mig alltid rastlös. Jag vill minnas att det var varmt, men jag är osäker. Det kan inte varit vinter, för jag var utomhus och lekte. Höst kanske.. eller vår... Inte sommar, för jag gick fortfarande i skolan. Jag minns att jag grät. Konstant i tre dagar. 3 grät inte alls. Jag var arg på honom för det. Tyckte att han ringaktade och var respektlös och okänslig. När man tar ett steg tillbaka jag man lätt förstå hans sätt att hantera sorgen, men det var lättare för mig att bli arg på honom än att stötta honom. Jag minns att det svåraste för mig var att inte kunna ringa Dig. Att gå och lägga mig gjorde riktigt ont, för jag kunde inte säga godnatt till Dig innan jag somnade. Ringa och säga att jag älskade Dig. Jag vet att du visste, men jag minns att jag ångrade att jag inte sa det oftare. Jag ångrade att jag inte skrev till Dig oftare, inte kom och hälsade på. I efterhand vet jag att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde, men det fanns ingenting någon kunde säga då som fick mig att bestraffa mig själv mindre.
Jag minns fortfarande hur Du luktade. Kanske bara tror jag att jag minns, men då får jag göra det. Allt jag vet är att när jag ibland går igenom Dina saker och rotar bland Dina väskor och kappor Du lämnade, kan jag känna Din lukt. Den ger mig lite tröst och lugn. Den säger mig att Du fortfarande finns här.
Jag minns den stora kullen strax nedanför Din lägenhet. När man körde bil där kändes det alltid som att bilen jobbade allt vad den kunde för att komma upp till Dig. Jag satt alltid och hejade på. Satt alltid och hoppades att bilen skulle klara det så vi kunde ses igen. När man hade åkt så långt hade det varit så tråkigt att behöva åka tillbaka igen.
Jag minns Ditt vardagsrum och Din säng. Av någon anledning minns jag Ditt nattlinne extremt väl. Det var långt och blått och vit - randigt med någon form av krage. Och nu helt plötsligt minns jag Ditt andra nattlinne som jag har kvar i min garderob. Jag har inte tänkt på att det var Ditt på så himla länge, men det var det ju faktiskt.
Jag minns Din gröna kappa och Din fina, fina handväska med blommor på. En riktigt fin. Undrar vart den tagit vägen? Vem som har den nu? Det var stora blommor, lite halvvirkade (om nu något kan vara det...?) och väskan var stor och pösig. Vi brukade kalla den för en bottenlös väska, för det verkade inte finnas något som Du inte hade där. Som inte fick plats. Och så var det mycket med Dig. Det var få som inte fick plats. Du hade en fårmåga att inkludera alla, att få alla engagerade och entusiastiska. Precis som Du.
En gång för säker en sex år sedan såg jag en kvinna på tåget som påminde mig om Dig. Ni var inte alls lika, men jag tror att det var rösten som fick mig att reagera. Hon pratade precis som Du. Jag fick gå av flera hållplatser för tidigt för att jag inte ville börja gråta inför allt folk.
Jag minns Ditt skratt. Jag minns hur Du brukade skratta åt mig i telefonen när jag berättade om min dag. När jag berättade vad jag hade gjort och hur jag retade gallfeber på alla därhemma. Hur jag och 3 lekte i korridorerna, hur vi brukade sitta i trädkojan vi hade byggt i körsbärsträdet på framsidan, hur vi hade spottat ut körsbärskärnorna på den elaka tanten i husen längre ner på gatan när hon gick förbi med sina hundar. Vid det sistnämnda skrattade Du tills Du grät. Sa att det var rätt gjort, och att Du hade gjort exakt samma sak om Du varit där.
Det fick mig att skratta.
Jag minns begravningen.
Jag minns innan, när Vi fördrev tiden genom att spela bordtennis. Jag minns limousinfärden till kyrkan. Jag minns att till och med prästen grät. Jag minns att jag vägrade lägga den vita rosen på Din kista, för att jag visste att Du gillade tulpaner bättre. Jag minns psalmerna. Blott en Dag - ett ögonblick i sänder. Joe ville sjunga den på en föreställning vi hade en gång. Jag fick be henne att välja en annan. Jag visst att jag inte skulle fixa det. När jag bläddrar i mina notböcker och sångböcker hemma hoppar jag alltid förbi den låten fort. Någon dag snart ska jag ta mig igenom den. Spela den från början till slut och tänka på Dig utan att bli ledsen. Någon dag snart. Inte än.
Jag brukade gå till kyrkan på Din födelsedag och tända ett ljus för Dig. Jag har inte gjort det på säker tre år. Jag har inte varit vid Din grav sedan... det måste ha varit fem år sedan sist. Minst. Förlåt. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag orka mig dit. Jag ångrar att jag inte gjorde det sist jag var där och hälsade på, men jag hade mycket att göra. Dessutom kan jag inte gå dit själv. Jag kommer bli för ledsen. Jag behöver andras stöd när jag pratar om Dig. Fortfarande. Det är konstigt.
Jag saknar Dig något oerhört just nu, och jag vet att det är för att jag tänker för mycket nu. känner efter för mycket. Jag vill kanske sakna Dig lite extra inatt. Men jag har inte tänkt på Dig på så länge, och när diktraden stod skriven mitt framför näsan på mig kom allt tillbaka som en käftsmäll. Jag är lite ledsen för att jag inte har en religion som jag kan kalla min. Att jag inte har en Gud jag känner absolut tillhörighet med, som jag kan be till för Din skull. Vet, att om jag hade varit en troende person, hade mina böner gått till Dig.
Det här blev ett långt brev. Jag behövde det just nu och jag vet att Du inte misstycker. Du gillade långa brev. Jag minns att Du sa det en gång. Du satt och skrev ett brev och det tog en evighet. Jag frågade Dig otåligt varför Du inte bara ringde personen ifråga. Du sa att ett skrivet ord ibland kan innebära så mycket mer känsla än ett uttalat. Att man lägger mer tanke bakom det man skriver än det man säger, så därför vet man att det som kommer fram är det författaren verkligen vill säga. Det blir så mycket viktigare. Detta var naturligtvis inte Din exakta ord, men jag tror jag lyckades förstå vad Du menade.
Du finns med i mina ständiga tack till min bakgrund och uppväxt. Jag kommer alltid minnas Dig med värme och kärlek.
Jag saknar Dig, och hoppas att Du är stolt över mig. Över vad jag gör och försöker åstadkomma. Över människan jag blivit och är på väg att bli. Jag hoppas att jag blir den Du alltid ville att jag skulle vara, och trodde på att jag en dag ska kunna bli.
Din för evigt.
a.
En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig som du minns gräset och skogarna
det multnande lövet
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
- Pär Lagerkvist
Allra Finaste.
Det var längesedan jag ens skänte Dig en tanke och jag är ledsen för det. Jag vet att många tänker på Dig varje dag, och att Du inte skulle vara ledsen över att mitt liv gått vidare, men jag får ändå dåligt samvete. Jag vet att Du vet, att mina få tankar mot Dig inte är i brist på aktning eller kärlek, utan helt enkelt på det sättet jag går vidare. Det var trots allt så längesedan Du lämnade oss.
Jag minns dagen väldigt klart. Eller så tror jag att jag minns den. Jag har en tendens att sätta ihop lite saker själv. Klippa och klistra lite med bilder och minnen, men mycket kan jag faktiskt få bekräftat. Jag minns att solen sken, men jag minns inte vilken tid på året det var. Någonstans har jag kvar programmet från Din begravning, så det är egentligen en smal sak att kolla upp, men jag lever i en flyttkartong, vilket jag tror Du förstår. Du kallade mig alltid rastlös. Jag vill minnas att det var varmt, men jag är osäker. Det kan inte varit vinter, för jag var utomhus och lekte. Höst kanske.. eller vår... Inte sommar, för jag gick fortfarande i skolan. Jag minns att jag grät. Konstant i tre dagar. 3 grät inte alls. Jag var arg på honom för det. Tyckte att han ringaktade och var respektlös och okänslig. När man tar ett steg tillbaka jag man lätt förstå hans sätt att hantera sorgen, men det var lättare för mig att bli arg på honom än att stötta honom. Jag minns att det svåraste för mig var att inte kunna ringa Dig. Att gå och lägga mig gjorde riktigt ont, för jag kunde inte säga godnatt till Dig innan jag somnade. Ringa och säga att jag älskade Dig. Jag vet att du visste, men jag minns att jag ångrade att jag inte sa det oftare. Jag ångrade att jag inte skrev till Dig oftare, inte kom och hälsade på. I efterhand vet jag att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde, men det fanns ingenting någon kunde säga då som fick mig att bestraffa mig själv mindre.
Jag minns fortfarande hur Du luktade. Kanske bara tror jag att jag minns, men då får jag göra det. Allt jag vet är att när jag ibland går igenom Dina saker och rotar bland Dina väskor och kappor Du lämnade, kan jag känna Din lukt. Den ger mig lite tröst och lugn. Den säger mig att Du fortfarande finns här.
Jag minns den stora kullen strax nedanför Din lägenhet. När man körde bil där kändes det alltid som att bilen jobbade allt vad den kunde för att komma upp till Dig. Jag satt alltid och hejade på. Satt alltid och hoppades att bilen skulle klara det så vi kunde ses igen. När man hade åkt så långt hade det varit så tråkigt att behöva åka tillbaka igen.
Jag minns Ditt vardagsrum och Din säng. Av någon anledning minns jag Ditt nattlinne extremt väl. Det var långt och blått och vit - randigt med någon form av krage. Och nu helt plötsligt minns jag Ditt andra nattlinne som jag har kvar i min garderob. Jag har inte tänkt på att det var Ditt på så himla länge, men det var det ju faktiskt.
Jag minns Din gröna kappa och Din fina, fina handväska med blommor på. En riktigt fin. Undrar vart den tagit vägen? Vem som har den nu? Det var stora blommor, lite halvvirkade (om nu något kan vara det...?) och väskan var stor och pösig. Vi brukade kalla den för en bottenlös väska, för det verkade inte finnas något som Du inte hade där. Som inte fick plats. Och så var det mycket med Dig. Det var få som inte fick plats. Du hade en fårmåga att inkludera alla, att få alla engagerade och entusiastiska. Precis som Du.
En gång för säker en sex år sedan såg jag en kvinna på tåget som påminde mig om Dig. Ni var inte alls lika, men jag tror att det var rösten som fick mig att reagera. Hon pratade precis som Du. Jag fick gå av flera hållplatser för tidigt för att jag inte ville börja gråta inför allt folk.
Jag minns Ditt skratt. Jag minns hur Du brukade skratta åt mig i telefonen när jag berättade om min dag. När jag berättade vad jag hade gjort och hur jag retade gallfeber på alla därhemma. Hur jag och 3 lekte i korridorerna, hur vi brukade sitta i trädkojan vi hade byggt i körsbärsträdet på framsidan, hur vi hade spottat ut körsbärskärnorna på den elaka tanten i husen längre ner på gatan när hon gick förbi med sina hundar. Vid det sistnämnda skrattade Du tills Du grät. Sa att det var rätt gjort, och att Du hade gjort exakt samma sak om Du varit där.
Det fick mig att skratta.
Jag minns begravningen.
Jag minns innan, när Vi fördrev tiden genom att spela bordtennis. Jag minns limousinfärden till kyrkan. Jag minns att till och med prästen grät. Jag minns att jag vägrade lägga den vita rosen på Din kista, för att jag visste att Du gillade tulpaner bättre. Jag minns psalmerna. Blott en Dag - ett ögonblick i sänder. Joe ville sjunga den på en föreställning vi hade en gång. Jag fick be henne att välja en annan. Jag visst att jag inte skulle fixa det. När jag bläddrar i mina notböcker och sångböcker hemma hoppar jag alltid förbi den låten fort. Någon dag snart ska jag ta mig igenom den. Spela den från början till slut och tänka på Dig utan att bli ledsen. Någon dag snart. Inte än.
Jag brukade gå till kyrkan på Din födelsedag och tända ett ljus för Dig. Jag har inte gjort det på säker tre år. Jag har inte varit vid Din grav sedan... det måste ha varit fem år sedan sist. Minst. Förlåt. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag orka mig dit. Jag ångrar att jag inte gjorde det sist jag var där och hälsade på, men jag hade mycket att göra. Dessutom kan jag inte gå dit själv. Jag kommer bli för ledsen. Jag behöver andras stöd när jag pratar om Dig. Fortfarande. Det är konstigt.
Jag saknar Dig något oerhört just nu, och jag vet att det är för att jag tänker för mycket nu. känner efter för mycket. Jag vill kanske sakna Dig lite extra inatt. Men jag har inte tänkt på Dig på så länge, och när diktraden stod skriven mitt framför näsan på mig kom allt tillbaka som en käftsmäll. Jag är lite ledsen för att jag inte har en religion som jag kan kalla min. Att jag inte har en Gud jag känner absolut tillhörighet med, som jag kan be till för Din skull. Vet, att om jag hade varit en troende person, hade mina böner gått till Dig.
Det här blev ett långt brev. Jag behövde det just nu och jag vet att Du inte misstycker. Du gillade långa brev. Jag minns att Du sa det en gång. Du satt och skrev ett brev och det tog en evighet. Jag frågade Dig otåligt varför Du inte bara ringde personen ifråga. Du sa att ett skrivet ord ibland kan innebära så mycket mer känsla än ett uttalat. Att man lägger mer tanke bakom det man skriver än det man säger, så därför vet man att det som kommer fram är det författaren verkligen vill säga. Det blir så mycket viktigare. Detta var naturligtvis inte Din exakta ord, men jag tror jag lyckades förstå vad Du menade.
Du finns med i mina ständiga tack till min bakgrund och uppväxt. Jag kommer alltid minnas Dig med värme och kärlek.
Jag saknar Dig, och hoppas att Du är stolt över mig. Över vad jag gör och försöker åstadkomma. Över människan jag blivit och är på väg att bli. Jag hoppas att jag blir den Du alltid ville att jag skulle vara, och trodde på att jag en dag ska kunna bli.
Din för evigt.
a.
En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig som du minns gräset och skogarna
det multnande lövet
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
- Pär Lagerkvist
