sheshep

För att få lite struktur. En lista på mitt liv då och nu. För att få lite struktur men mest för att fördriva tiden medans jag väntar på att få energin för att duscha inför kvällens middag.

1- antalet vinflaskor jag har kvar sedan resan. Det är ett rosévin som jag inte vågar smaka än, eftersom jag misstänker att det är lika äckligt och vidrigt som de andra två var...
2- Antalet lediga dagar jag har att se fram emot. Lördag och söndag.
3- Det ungefärliga antalet veckor jag har på mig att fixa det som ska fixas innan Flytten.
4- antalet kära kära sambos jag nu flyttar ifrån för att skaffa nya. Jag har fler men fyra är det antalet jag kommer sakna mest.
5- Antalet gånger jag känt lukten av min egen fotsvett idag. Jag svettas nästan aldrig om fötterna, men nu har jag inte pallat byta strumpor sedan jobbet och det spelar nog in en del... Inte hallon mina vänner... inte alls
6- Well... sex... ett ganska bra nummer i allmänhet liksom. Även antalet ciggaretter jag förbrukat idag. Det går utför. Men det var ju så mysigt. Snart ska denna ovana bort.
7- Antalet kompisar jag måste hälsa på i huvudstaden igen. Snart.
8- Antalet gånger jag svor över våra praktikanter på jobbet idag.
9- Så gammal jag var när jag först kom till denna lilla akademikerstad jag snart kommer lämna.
10- antalet väskor/påsar fyllda med kläder jag måste flytta innan helgen är slut. Ja det är alltså BARA kläder. Jag hatar att erkänna det men typisk tjej är jag nog i alla fall. Har en massa, massa kläder, men ALDRIG något att ha på mig...
11- Mitt hatnummer. Bredvid 17. Det går liksom inte att dela med någonting. Man bakar aldrig elva kakor. Man bjuder aldrig 17 pers på middag. Det funkar inte. Det gör ont i mig. Aj
12- Antalet dagar jag nu jobbat i streck. Man tycker ju att jag kanske gjort mig förtjänt av mer än två ynka lediga dagar, men ICKE!
13- Antalet minuter jag har på mig att duscha, sminka mig, välja kläder etc. Jag kommer bli sen... för "ovanlighetens" skull
14- antalet gånger jag har flyttat i mitt liv. 14 gånger på dryga 20 år. Det är en del...

Idag har jag och Ponduskvinnan pratat och haft trevligt tillsammans. Hon var fantistiskt bakfull. Hade jag varit en man eller lesbisk hade jag nog varit kär i henne. Men så roligt ska vi inte ha det. Jag är ju trots allt kvinna. Och inte mer lesbisk än min bror. Men det kanske hade underlättat om livets lott föll annorlunda. Det är bara att gilla läget.

Ännu en mardröm inatt. Sömntimmar-1,5.

Inatt beslutade jag mig för att sova hos föräldrarna. Jag känner mig lite tryggare här. I den gula soffan, med mamma och pappa i rummet intill. Syster som sagt att hon gått och lagt sig, fastän jag vet att hon har lampan tänd och sitter och pratar med kompisar på datorn. Hunden ligger på mina fötter, och jag dricker té. Jag är supertrött, men vågar inte gå och lägga mig än. Jag hoppas att jag kommer kunna sova inatt, men går det inte, vill jag inte bli besviken riktigt än. Bara lite till i tryggheten och lugnet.

Imorgon har jag sovmorgon för första gången på två veckor. För hoppningsvis sover jag igenom hela.

jag pratar med joe på msn. det känns tryggt. pratar pengar. jag måste låna närmare 10 000 av mamma och pappa. det är en ENORM ångest. joe försöker peppa mig. Det känns bra att ha henne som peppar. Som vill att jag ska dit. Big Red är också peppad. hon säger det hela tiden. Jag vill bara att du ska veta att jag är så himla taggad! Fatta kul vi kommer ha det!



Hunden snarkar. TV:n är på. En dokumentär om en ikon. En bardomsidol. Kvinnan som fick mig att stå framför spegeln och låtsas att jag kunde prata franska. Isabelle Huppert. Fina, fina Isabelle.

Jobb.

Z- Har du ätit?
a.- Jag ska snart jag ska bara ta in disken...
Z- Ge fan i disken om du inte ätit. Sätt dig ner, ta det lugnt och ät lite mat.
a.- Jag kan ju knappast..
Z- Gör du inte som jag säger kommer jag skicka hem dig.
a.-Haha! Eller hur? Ni kommer inte klara en dag som denna på två pers.
Z- Nej, precis. Så Ä T D I N M A T O C H A N D A S L I T E

Ja... så går det när man "nästan-svimmar" på jobbet.

Idag har som ni kanske anar INTE varit en bra dag. Jag har mått dåligt, inte kunnat koncentrara mig. Fått ångest när jag försökt att slappna av, för jag hinner inte, och dessutom har det regnat.

När jag kom "hem" efter Söndagsmiddagen var jag bara ett moln av otrevlighet och asocialism. Jag orkade inte. Jag blev irriterad på frågor som ställdes, ledsen av krav och trött på mig själv.

Nu ligger jag i Herr Vänsters säng och ska försöka sova lite. Men jag är för trött och stressad för att sova. Antagligen kommer natten se ut som alla andra nätter den senaste veckan:

ca tider

0050 - somnar in.

0130 - vaknar av mardröm eller liknande

0300 - slumrar in igen

0500 - vaknar, rädd för att försova mig

0530 - somnar

0600 - väckarklockan ringer.

snooz till klockan sju då jag inser att jag får springa till bussen. Idag igen...

Pratade förresten med Jobbflirten igår. Vi skojade och skrattade på lagret. Han höll på att bygga en hylla. Jag sa att han aldrig kommer få klart den. Han sa att han skulle få klart den innan stängning. Jag sa till honom att det var skitsnack och att jag skulle hittan honom gråtandes i fosterställning i spillrorna följande morgon. Han skrattade. Hjärtligt på något sätt. Kallade mig lustigkurre (ett sällan använt ord för folk under 50). Igår var en bra dag. Alfahannen kom och hälsade på och frågade om jag saknar honom på mornarna. Jag sa att det var underligt att han kom och frågade just det eftersom jag nyligen kom på att så faktiskt var fallet. Att jag saknade honom på mornarna. Dagen avslutades med drinkar på den mest glamourösa och flashiga ställe jag någonsin varit på. Jag ska dit igen på onsdag. Gårdagen.. Jag vill gärna hålla kvar i den lite till om jag får.

Jag satte mig ner för att blogga mitt i natten igen. För att få ur mig ord om hur mitt liv kastats upp och ner på två dagar. Hur jag är bostadslös. Hur kontakter jag trodde skulle hålla är avslutade och näpperligen hålls igång med meddelanden om skulder och d.y. Hur en syn från bussen fick mig att vara melankolisk hela dagen. Om hur jag jobbar och jobbar och jobbar och inte känner att jag kommer någonvart. Om hur det ibland känns som om jag stånga rhuvudet blodigt mot mig själv, utan att ens uppfatta att jag gör det, eller att jag blöder och borde hitta ett plåster. Det tänkte jag skriva av mig om, för det kändes innan som om jag behövde det.

I skrivnade stund kan jag dock inte känna något än tacksamhet.

Mitt liv har kastats upp och ned. Jag är bostadslös. Men jag är så oerhört tacksam över Vänninan, S och Herr Vänster som är så snälla mot mig. Som låter mig förvara saker hos dem, trots att de inte har plats. Trots att deras liv inte är helt enkla. Som låter mig ringa dem. Som låter mig sova i deras sängar och soffor. Som låter mig använda deras grejer och som säger åt mig att sluta när jag gång på gång uräktar mig, knackar och tackar. Jag är tacksam.

Kontakter har avslutats. Skulder finns och synen från bussen var nästan omärklig, men kändes ändå. Kontakter har avslutats, men jag är så tacksam för de gamla jag har kvar och de nya jag har fått. Bästisen som ringde. Den Otippade som gav mig en kram och som ringde tre timmar senare var för att höra om jag behöve hjälp med något. Om jag mådde bra. Om han kunde hjälpa till. S säger åt mig att sluta se honom som Otippad och börja satsa. Jag säger till henne att det vore socialt självmord. Hon skrattar och säger Kanske. Men vem fan vill var socialt accepterad hela livet? Jag är tacksam för att de otippade människorna ringer när de jag trodde var självklara lagt på luren.

Jag jobbar mycket. Jag sover ingenting nästan. Mina sömntimmar har gått ner till ett snitt av tre per natt. Jag mår inte bra av det. Jag längtar efter att få sova flera dagar i sträck. Min kropp värker och sinnet är inte helt vaket. Men jag är tacksam för att folk går på som vanligt. Att de förstår att jag är sliten och därför inte ställer för höga krav. För att folk bara önskar mig en god natt när jag ursäktar mig från festligheterna istället för att tjata på mig. Istället för att säga Bara ett glas till, a. Tacksam för att S ger mig sin nyckel och säger, Jag sover inte hemma. Lämna nyckeln imorgon bara. Försök att vila några timmar.

Jag är tacksam för att när jag blöder, finns det alltid någon där med förbandslådan i högsta hugg. Jag är tacksam för att folk får mig att skratta när jag behöver det. För att folk låter mig vara när jag behöver det. Jag är tacksam för att jag inte är i Portugals sits. Jag är tacksam för att jag kan visa mitt stöd till henne, ge henne en puss på kinden och att det inte behövs mer. Portugal är ledsen och har ett krossat hjärta. Jag är tacksam för att det inte är mitt. Även om det låter omoraliskt och ohumant. Men jag är det. Tacksam över att jag duckade kulorna och inte blev träffad.

Allt jag i detta inlägg är tacksam över kommer jag om en månad att lämna. Det är tungt, men nödvändigt. Jag kommer lämna Min Stad. Bitterljuvt, men på tiden.

Jag är tacksam över att jag sörjer flytten lika mycket som jag ser fram emot den. Jag är tacksam för att jag vet vad jag lämnar, men samtidigt har förhoppningar om att finna. Jag känner tacksamhet gentemot mig själv. Och framför allt är jag tacksam över det faktum att jag kan vara tacksam, även om omständigheterna är långt ifrån perfekta. Ens bra, ibland.

Så tack för att Ni finns.

Jag drömde om Alfahannen i natt. Han höll sig i bakgrunde och räckte fram ett paraply till mig. Fastän det var strålande sol. Undrar vad det betyder...?
Han sa upp sig för en månad sedan i alla fall. Alfahannen. Jag saknar honom lite. Våra morgonstunder tillsammans. När han kommer förbi, lika... Alfa... som alltid. Sätter sig ner med sitt morgonkaffe och håller mig sällskap. Pratar med mig om sex, musik, tjejer och killar, sin fru, musik, taktiker, jobbet, förållanden. You name it. Nu är han i alla fall inte kvar. Det märks.

Men jag har hittat mig ett substitut. Flirten. Han var extra snygg och gullig idag. Han hade på sig en grön T-shirt som framhävde musklerna. Det var lite svårt att koncentra sig emellanåt. Han stod och pratade med mig i en kvart igår. Kallade mig för en ängel, som han alltid gör och stod och skojade och larvade sig.

det är synd och skam att han inte är så skarp. Det finns inget intellektuellt utbyte what so ever. Ibland är det som att prata med... jag vet inte... någon som inte riktigt hänger med alla gånger. Men han är fin... Flirten... Och det kan jag fan behöva. Ett sista äventyr innan jag flyttar iväg. Som min kära sambo sa; "Äh, vad fan liksom. PRATA kan man ju göra med sina tjejkompisar."

För ett nu hyfsat bra tag sedan hade jag och Vänner ett samtal. Ett långt samtal, jag tror vi satt i fyra timmar och pratade om allt möjligt, men framförallt förhållanden. Förhållanden till oss själva, till andra och kanske framför allt förhållanden mellan andra. Vi nämnde ett, men hoppade snart vidare.
Dock har denna beröring varit något som kommit tillbaka till mig. (Kvällar som de i Stockholm tillsammans med M:elle F, där vi köket lovade varandra trohet och ärlighet, gav en del insikt och förståelse i mycket och andra liknande konversationer finns alltid kvar i arkivet jag har i bakhuvudet.) Därför författar jag ett brev. Till Fru Persson, som inte riktigt lämnat mina tankar, trots tidens tand.


Kära Fru Persson.
Det var längesedan nu. Jag tror möjligtvis att vi firar ettårsjubileum ifrån varandra, men det är svårt att dra en gräns. Jag skriver till dig av anledningar jag inte kan förklara, inte heller vill förklara, men på grund av nyligen inkommen information, och nya spånande tankar, kändes det lägligt.
Fru Persson, Du är tydligen inte Dig själv. Du lever med din man, som vad jag fått höra är en bra sådan. Du älskar honom ofantligt mycket, och jag tycker det verar som om känslorna Du har för honom är minst sagt besvarade. Du är fortfarande Du, men samtidigt är allt förändrat. Du verkar ha fastnat i ett destruktivt förhållande (jag är ledsen för de grova orden, men inga andra adjektiv verkar finnas mig till handa) till både Dig själv och din respektive. Du lägger Dig i underläge i er samhörighet, och det är inte likt Dig. Jag tror inte detta kan skyllas på mannen i Ditt liv, för jag tror att Du gör det automatiskt och av egen fri vilja. Det är nog Ditt initiativ. Du verkar vara så rädd för att bli lämnad att Du givit Dig fan på att aldrig någonsin ge honom en anledning att stänga dörren och inte komma tillbaka. Efter vad jag förstått är denna oro obefogad. Han är så kär i Dig att det inte är ett alternativ, ändå är Du osäker. Jag dömmer inte Dig för detta. Kärlek handlar mycket om rädsla och osäkerhet, men även att överbygga den och att försöka lyckas att hitta tryggheten som finns i Dig själv och i honom. Det har Du glömt bort.
Det gör mig ledsen att höra att du börjar ta avstånd från både andra och Dig själv. Från ditt gamla jag som kändes så rätt när vi fortfarande var bekanta med varandra. Från vänner som förut var så självklart klistrade vid Din högra sida.
Jag har fått höra att ni flyttat till ett nytt hus. Det är tydligen fint, men du verkar inte vara bekväm. Du pratar ofta om den fina utsikten och läget, men Du har slutat beudra Dig själv för längesedan.
Du lyssnar bara på sorglig musik. I en avlägsen tid sa Du till mig att den gav Dig glädje. Nu tror jag bara att den spär på Din dystra tillvaro. Jag ville skicka Dig lite gladpop och lite musik om hopp. Lite musik som jag lyssnar på när jag dansar omkring i underkläderna och städar här hemma. Men Du har flyttat och inte gett mig den nya adressen. Inget nummer. Jag vet inte hur jag ska kunna nå Dig. Du har varit duktig på att gömma Dig. Gömma andra.
Fru Persson, Du gör mig orolig. Många gånger har Du sagt till mig att jag tänker för mycket. Att jag oroar mig för ingenting, men som jag sagt till Dig, litar jag i vissa lägen blint på magkänslan. Min magkänsla säger mig att Du gått in i Höstdepressionen, och låtit den appliceras på samtliga årstider. Jag hoppas att jag har fel, men det lär jag aldrig få reda på.
Du säger att Du är lycklig, men för andra låter det mer som om du försöker övertyga Dig själv.
Jag kan sakna Dig ibland.
En gång i tiden, betydde Du mycket för mig, men nu vet jag inte, eftersom Du effektivt låst grinden och gömt nyckeln. Men jag tror att Du fortfarande står mig nära, eftersom jag allt oftare låter tankarna vandra till Dig. Eftersom jag skriver detta brev. Ett brev Du aldrig kommer läsa. Och skulle Du mot all förmodan komma över det, hade Du inte blivit gladare av att höra orden.
Jag önskar att Du slutar med denna självuppfyllande profetia Du så desperat håller kvar vid. Du kommer inte må bättre förrän Du börjar göra det som gör Dig glad och lugn. Du är tydligen så stressad. Andas, fru Persson. Andas och åk tillbaka till stället där det började. Du vet vilket ställe jag pratar om. Stället som Du alltid sagt, gör Dig glad. Stället där en stilla vandring bara är utanför ytterdörren. Stället där vi träffades, och där Du var Du och ingen annan.
Det är många som vill träffa Dig igen.
Genom Eld och Vatten
Din A.

...fast du har ju inte följt med ut på länge. Du är liksom aldrig ledig, kan du inte hänga med ut ikväll?

Jo, jag är ledig imorgon, så jag kan i princip sova hur länge jag vill, vara hur bakis som helst, men jag har ingen lust. Jag fattar att folk går ut och festar så fort de har en ledig morgondag. Jag brukar själv vara en av dem. "Passa på" liksom. Men då ligger man där. Helt deckad på sin lediga dag. Sover bort halva och har bakis-ångesten resten av den återstående dagen.
Ibland passar det, idag gjorde det inte det. Jag sov en och en halv timme inatt pga av extrema mardrömmar, och har jobbat åtta timmar. Jag orkar verkligen inte hänga med ut. Sorry, men nu är jag verkligen helnöjd med min fixade film, påse med ostbågar, mina vattenflaskor, duntäcket och kuddarna. Och morgondagen har jag ju faktiskt kvar. Min fina lediga dag, som inte förstörs av nattens gärningar. En soffpotatis? kanske, men jag har förlikat mig med tanken, och ikväll trivs jag bra med att bara "tjocka".

På tal om misstag... Att tillåta tillfällig rökning på sitt rum... Big NO NO. Lukten kommer fan aldrig försvinna..

Tack vare lite facebookspionage (älskade generation IT) kom jag över en blogg som Joe tipsade en gemensam vän om, och jag har blivit beroende. Jag önskar att jag också kunde ha en liknanade blogg, men tyvärr är jag nog inte tillräckligt anonym här för att starta upp något liknande. Jag får väl starta en till.. Fast det hade nog inte funkat heller. Är alldeles för uppmärksamhetssökande för att låta en sån "sensation" var hemlig. Det är nätt och jämt att jag kan hålla hyfsat låg profil med denna, vilket uppenbarligen inte funkar bra heller. Kompisar länkar till mig med mitt fulla namn, och därför är det lätt att hitta hit, tänka ett steg längre och knäcka koderna. Detta betyder att jag kommer börja censurera och bli ännu mer kryptisk. Jag är ledsen guys, men just nu blir det för lätt för många att hitta hit och lägga ihop två och två. Ni får gärna slut länka med mitt namn så slipper jag vissa bekymmer, men en del är redan lite sent påtänkt... Men vill ni göra mig denna tjänst vore det jättebra. Jag minns en diskussion med M:elle F om bloggsyndromet. Om hybrisen det kan leda till när man ser antalet "smygtittar" per dag... Oh well... Jag får väl ställa mig upp och erkänna mig skyldig till detta gudasyndrom. Kanske överdrivet, men det är inte lika roligt när man får stå till svars för saker som man kanske eller kanske inte uttalat på en hemsida.

Igår sa jag upp mig från jobbet. Det kändes skönt att ha det gjort. Vemodigt att definitivt lämna och spännande att känna att något nytt väntar runt hörnet. Så nu väntar en månad lite drygt. En månad av hysteriskt mycket att göra, och för att låna M:elle Fs favorit gräm; INGA PENGAR!!! Inga pengar alls. Vilket naturligtvis gör att jag inte har råd att göra de tusen saker jag måste göra. Fixa med kontrakt, fixa med försäkringar, skriva uppsatsen, ta farväl, planera TVÅ stora fester, driva in och ge tillbaka. Herreje...

Att träffa sitt föredetta misstag är alltid intressant. Vi har dem allihop. Vi kan alla definera dem på olika sätt. Jag har en del onödiga "föredettingar", alla är inte nödvändigtvis romantisk inblandade i mitt liv, men det är relationer av de slag man lätt skulle klara sig utan. En relation, vänskaplig eller mer, som inte givit dig lika mycket som tagits. Du har inte nödvändigtvis blivit sårad eller heartbroken, men det är en erfarenhet du känner att du skulle kunnat klara dig utan. Ett Föredetta Misstag är en onödig föredetting fast starkare. En sådan som man kan blicka tillbaka till och ställa sig själv frågan hur i hela friden tänkte du nu? I alla fall. Igår stötte jag ihop med mitt Föredetta Misstag. Och hans flickvän. För mig var det nog inte så konstigt. Jag var så trött och uppe i mitt eget huvud att jag inte riktigt orkade tänka på annat än att det var lite typiskt att jag inte var snyggare än vad jag var. Det spelar ingen riktig roll om du har känslor kvar för ditt misstag, när du träffar honom vill du ändå vara beredd, se ut på ett visst sätt och känna att du vunnit tillbaka en bit av den självrespekt som försvann när personen i fråga blev ditt Föredetta Misstag. Hur som helst. Samtalet blev följande:
F.M- Hej
Jag- Oj. Hejhej! Hur är det?
F.M- Bra. Du är solbränd...
Jag- Jag har precis varit utomlands.
F.M- Ja, jag hörde det... med... vad heter han nu igen?
Jag- V
F.M- V
Jag- Ja..
F.M- Okej
Jag- Japp.
F.M- Hur var det?
Jag- Helt fantastiskt.
F.M- All Right...
Jag- Men jag måste stick nu hörrni. Ni får ha det så bra.
F.M- detsamma, vi lär ju ses snart.
Jag- ja antagligen. liten stad...
F.M- ja.. haha
Jag- Hejdå!

Jag och V råkade diskutera mitt Föredetta Misstag. V reagerade starkt. Så det var sant? Det var ett äkta exempel när du pratade om förhållanden som började komplicerat? Du gav ett riktigt exempel? Jag upplyste honom att jag nästan bara ger exempel jag kan relatera till. Jag trodde inte riktigt det om dig. Jag trodde inte du skulle finna dig i sånt. Nej... Det gjorde jag ju inte riktigt heller. Det är därför han är mitt Föredetta Misstag och inte mitt nuvarande. Ska du svara på smset? Bra. Du förtjänar bättre än så.. Jag började skratta. Jag tyckte det var ironiskt att V skulle ge mig en crash course i förbättrat självförtroende och levnadsvärde. Jag tror han insåg ironin för han började också skratta. Mycket.

Resan i alla fall. Jag är ledsen att behöva göra er besvikna, men resan var en typisk resa man är tvungen att uppleva för att förstå. Allt en del av er behöver veta är i alla fall, att allt har gått bra. Att jag har njutit i fulla drag av mina dagar, av mina sällskap, av mina samtal, av mina måltider, av mina stunder, av mig och av andra. Att det i stora drag varit fantastiskt, att jag/vi har gjort upp med gamla spöken och varandra. Att jag och V suttit i timmar och pratat och tömt oss själva, och att för en gångs skull kändes det bra. Att nu är jag hemma och inställd på att gå min egen väg inom sex veckor och att det känns väldigt bra det med. Väldigt definerat. Antagligen precis det jag har behövt. En riktning. Jag är vemodig för att resan är slut, och för att jag återigen sitter hemma, själv och bloggar och känner mig lite emo. Men jag är påväg någonstans i alla fall. Och ikväll får jag faktiskt sällskap. Och imorgon börjar rutinerna igen. Och imorgon måste jag säga upp mig och avsluta rutinerna...

Jag ska berätt om resan. Ikväll. Eller imorgon.
Nu är jag tom. Helt slutkörd. Natten spenderades på flygplatsen och sammanlagt fick jag kanske två timmars sömn. Så det är nog det. Jag är bara jättetrött. Eller så är det vädret. Jag har vant mig vid närmare 40 graders värme och solsken. Att komma hem till till Sverige och detta baltväder som befinner sig på helt fel ställe är inte roligt. Så det är säkert en blandning. Trötthet och omställning. Jag var jätte-, jätteglad när jag kom hem. Skickade mail till många som var frågande. Var nöjd. Sen märkte jag att jag var helt ensam.
Verkligen helt med bara mig själv.
Jag märkte att V åkt hem till sig, att ingen är kvar på min våning. Att 3 är upptagen och att det regnar så himla mycket. Jag har inte varit ensam en enda gång på sex dagar. Jag har inte haft "inget speciellt att göra" på evigheter.
Sova. Och ju mer jag tänker på det står det mer och mer klart för mig. Jag behöver sova och ställas om. Efter det kommer jag vara lika peppad som jag var för två timmar sedan.