sheshep

HAHA! jag har fortfarande inte slutat skratta åt mig själv. Hahahaha! Ibland är man allt bra seg. Och dum.. Och bortgjord...

Alltså såhär såg min morgon ut;

Jag vaknade väldigt väldigt sent på grund av den fördömda snoozknappen som alltis ställer till det för mig (jag kan inte låta bli...), så jag fick springa ut genom dörren utan frukost och utan dusch för att inte komma sent till jobbet. När jag kommer ut öser regnet ner och det blåser som aldrig förr. Jag tar bussen. För en gångs skull är det ingen trafik ute (kanske för att det är lördag och alla vet att de BORDE vara inne och sova vid den tiden på morgonen en lördag. Men jag är inte bitter...) så jag kommer in till stan tjogo minuter innan jag ska börja. Dock är det en tid jag lätt som en plätt dödar då jag inte fått i mig morgonkaffet och Starbuck's ligger precis i närheten av jobbet. Jag köper en stor goding och smuttar på den när jag i sakta mak, trots regnet, vandrar de 25 meter som återstår till min fina arbetsplats. Kaffet gör mig på bättre humör och jag börjar känna mig lite godmodig och tycker att det nog ska bli ganska roligt att jobba trots allt. Precis innan jag går in i den lilla gränden som leder till bakvägen in till mitt jobb står det ett gäng killar. Tre för att vara mer exakt. Killen i mitten verkar bekant, och ju närmare jag kommer, ju mer övertygad blir jag att jag träffat killen förut. Whelans kanske. En av  Es, Ss eller fransyskans kompisar säkert. Eller kanske på Shanes födelsedagskalas? JO! Så måste det natusligtvis vara. Det var definitivt på Shanes 21st som vi träffades. Eller...?? Jag avlägger ett tyst löfte om att aldrig mer dricka alkohol medan jag närmar mig de tre killarna. Det är ju själva fan att jag inte kommer ihåg vart jag träffat honom. Eller vad han heter.

Fuckfuckfuck!

Jag måste alltså passera killarna, det är oundvikligt. Och om han känner igen mig så kommer det bara bli jätteolustigt nästa gång vi träffas...

Killen ser att jag tittar och därför börjar han titta... Fanihelvete han känner igen mig. Nu måste jag hälsa... fuckfuckfuck vad heter människan???

a.- Hi, how are you?
oidentifierad - Oh, I'm good how are you?
a.- Not to bad thank's. Uhmmm....
Pinsam tystnad. Hans kompisar börjar skruva på sig. Fuuuuuuuuck!!!!
oidentifierad - Sooo... How's the coffee?
a. - Life saving, hähä!
Pinsam tystnad. Dettar är ju löjligt. Jag måste gå, jagmåstegåjagmåstegåjagmåste...
a. - Yeah, so, I have to go. Got to work you know, hehe, but uhm... I'll see you later yeah?
oidentifierad - Uhm..Yeah? Okey... see ya....??

Jag fortsatte gå. In i gränden. Knappade in koden till bakvägen och då slog det mig vem det var jag hade stått och tvångspratat med



Herregud vad dum jag kände mig... Och på jobbet bara skrattade hela teamet åt mig.

tackar.

Vi satte klockan på fyra imorse. Eller S gjorde det och därmed vaknar ju även jag eftersom jag inatt och igår (antagligen i natt också) sov i hennes rum. Vi satte klockan på fyra, för vi visste att hon inte skulle väcka oss själv.
I natt flyttade E hem till Sverige.
Nu är hon inte här och håller mig sällskap på min lediga dag, som jag nästan räknat med att hon skulle fastän jag vet att hon flyttade imorse. När vi sa hejdå kramade hon först om fransyskan, sen S. S började gråta mycket och då började även fransyskan gråta. Jag tänkte att det var larvigt. Att vi skulle se henne snart och att det inte var som om hon skulle åka iväg och dö. Sen kramade E mig. Då började jag gråta. Så stod vi där i hallen alla fyra sambos och tittade på varandra och höll varandra i händerna. Sen tutade Es taxi (fast det kanske den inte gjorde. Det kanske bara kändes så) och hon gick. Jag stängde dörren och vände mig om. Fransyskan stod och höll om S som fortfarande grät. Fransyskans tårar hade smetat ut sig på hennes kinder. Hon måste ha smetat ut dem, för det var liksom bara blött. Som en halvmåne runt undersidan av hennes ögon. Jag kände att min sovtröja blivit blöt och torkade bort mina tårar, så var mer havlånga. Smala streck som rann ner, droppade från hakan och fläckade min gråa fulaste tröja.
Fransyskan gick mot trappan som för att gå upp och lägga sig, men gick bara halvvägs. Satte sig på trappavsatsen utanför toaletten och sa på sin brutna engelska I'm gonna sit here untill she gets back. Det var ett enkelt konstaterande, som gjort av ett barn som inte ville gå in på dagis när mamman släppde av på morgonen. Jag blev så rörd att min fultröja hotades att bli ännu blötare, så jag var tvungen att gå och lägga mig.

S kom in strax efteråt. Hon sa ingenting, och jag frågade inte, men det lät som om hon fortfarande grät när hon lade sig i sängen.

Om fransyskan satt kvar i trappan länge vet jag inte. Men när jag gick upp hade hon i alla fall kommit iväg till jobbet.

Nu är huset tomt och jag minns hennes ryggtavla när hon gick ut genom dörren, att det var kolsvart ute och att hon inte vände sig om. Jag vet för jag stod i dörren och tittade. Hennes X gick bredvid henne och släpade på väskan. Han vände sig om. Jag såg tårar i hans ögon och jag försökte ge honom ett uppmuntrande leende, men jag tror att tårarna i mina ögon tog död på den lilla uppmuntran som fanns i tanken. 

Jag har inte gått in på Es rum än. Jag vill inte se det stå helt tomt och kalt. Men jag måste för jag måste få tag på tvätten hon lämnade, som jag lovade att ta hand om. Det känns konstigt att hon inte är här, samtidigt som det känns naturligt att hon flyttade och gjorde det valet. Är inte det märkligt?
Det kommer kännas konstigt tills Elle kommer hit tror jag. Detta hus var inte byggt för en trio. En kvartett är det enda sättet att spela dess musik.

och tills vi ses igen kommer jag sakna dig
-om du inta tar illa upp

Jag är ledig idag. Mina fötter har läkt lite från två dagars intensivt jobbande och en massa gång i höga klackar och skor som inte riktigt satt som de skulle...

Jag har bestämt mig för att inte komma hem vid jul. Jag stannar här. Alltså jag kommer hem över jul. Hoppas jag. Firar julen med familjen och får lite mamma-, pappa-, och syskonkärlek, men jag tänker inte stanna hemma. Jag är inte färdig här vid jul. Jag har gjort så lite på en månad, och har mycket kvar att göra och uppleva innan det är dags att dra vidare. Mitt nya mål är sommaren. Det kanske blir en svensk sommar. Jag vill ha årstider, och detta land har en. Hela tiden. En årstid med varierande temperatur. Men jag gillar det faktiskt. Jag kom på det idag när jag var påväg hem från PPSkontoret. Jag gillar det. Jag bor här nu. Kanske inte för så jättelänge, men just nu är detta mitt hem, och jag gillar det. Jag har ett bra jobb, fina vänner omkring mig, en fantastisk bostad, och ett socialt nätverk som växer lite mer för varje dag. Jag kommer inte vara färdig här till jul. Långt ifrån.

Igår kom Joe med pojkvän och Es X på middag. Det var trevligt. Vi satt och pratade om gamla minnen om när jag var här borta första gången. När Joe, E och Mirre bodde på Cork Street. Hur vi gick upp på morgonen, gjorde kaffe i toalettpapper, åt knäckebröd med pesto och salsasås, tände morgonens första cigg så fort vi fått på oss kläderna (som låg någonstans bland alla andra kläder på golvet) och började planera kvällens utgång direkt. Igår kändes det avlägset att tjejerna levt så under mer än ett år, när man såg dem sitta där med sina respektive, och sina liv som tagit väldigt olika riktningar. När vi sitter i vår soffa och skrattar över en lagad middag. Pratar om vuxna saker och skrattar åt vuxna skämt.

Helt plötsligt kom det över mig att vi växt upp. Att vi blivit vuxna och äldre på så många plan. Vi är andra människor än de vi var när vi lärde känna varandra. Det kändes lite vemodigt.
Vart är flickan som stod framför spegeln, låtsaspratade franska och satte upp konserter i sitt rum när hon mimade till Vanessa Paradis och Roxette? Vart är flickan som sprang omkring med son bror och lekte Batman och Robin med en knuten blommig gardin runt halsen? Flickan som sprang in i en vägg i den långa korridoren i huset där hon växte upp. Som sprang in i väggen för att hon bara vände sig 90° istället för de 180° som behövdes för att springa samma väg tillbaka. Flickan som ljög för att få uppmärksamhet. Flickan som upptäckte när hon började första klass att man fick mer uppmärksamhet om man inte kunde läsa. Vart är flickan som började "glömma bort" vad bokstäver betydde fastän hon kunnat läsa flytande sen hon var tre? Flickan som alltid tog sin bror i försvar fastän det var hon som skvallrat. Flickan som vaknade på morgonen och hade brutit benet lite mysiskt under natten för att hon inte ville gå till skolan. Den lilla flickan med attityd, låtsasgitarren konstant i handen och tjock lugg som sen förvandlades till något pubertalt i en ny stad.
Som citerade Bob Dylan och tyckte att ingen förutom han förstod henne. Som färgade håret i alla möjliga färger till sin moders förtret.
Den pubertala flickan som senare förvandlades till en tjej med för höga krav på sig själv. Som led av insomnia de två sista åren på högstadiet. Som fick toppbetyg men tappade bort motivationen. Tjejen som kände att hon var fast på samma ställe. Som kände att hon var för lång och inte räckte till.
Den tjejen förvandlades till en gymnasietjej i ännu en ny stad. En gymnasietjej som hittade tillbaka till en gammal kärlek hon glömt bort existerade sedan hon slutade på Lilla Teatern i hemstaden. Tjejen som började dansa, hittade hållningen och kom på att långa människor syns mer än de korta. Tjejen som med hjälp av sina sambos lärde sig att gå i högklackat. Tjejen som flyttade hemifrån när hon var femton.
Tjejen som sedan förvandlades till Partypinglan. Som hittade "hemma" i sin gamla familjestad. Partypinglan som gick ut fyra dagar i veckan och kände alla. Partypinglan som alltid hade någon att hänga med, alltid svar på tal, som alltid skrattade, inte tog någon skit och åkte hem till familjen varenda söndag för att äta familjemiddag. Pinglan som hade två av sina närmaste som flyttade till STORstaden långt borta. Partypinglans som började längta bort. Partypinglan som alltid var upptagen. Som försummade vissa kontakter och möjligheter för att hon inte "pallade" vara drivande. Partypinglan som desperat behövde ett miljöombyte.
Partypinglan som förvandlades till en ung kvinna som märker att hon är vuxen. Som flyttade över ett hav och hittade ett ställe som gjorde att hon stressade ner. Att hon kunde andas ordentligt och regelbundet. Den unga kvinnan som har ekonomiska skulder långt över sitt huvud, men som ser ljuset på andra sidan. Den unga kvinnan som går och nynnar för sig själv när hon går in till jobbet. Den unga kvinnan som faktiskt känner sig ganska lycklig. Om inte helt, så på väg dit i alla fall. Den unga kvinnan som skriver en blogg där hon inte känner läsarna, och inser att även fast livet har tagit henne långt på kort tid kan hon känna igen alla sina stunder i den hon blivit.

Den lilla flickan med den blommiga manteln och helluggen, den pubertala arga flickan, tjejen med dålig hållning och hela världens krav på sina axlar, gymnasieeleven som hittade riktning och ett självförtroende och partypinglan. Alla finns där i den unga kvinnan jag ser i spegeln varje dag. Den unga kvinnan som sitter i ett kallt hus, men som tycker att Världen är ett ganska varmt ställe att leva på i alla fall.

E kommer hem. Hon sitter i soffan och pratar med mig. Hon haller pa att avsluta med X innan hon aker. De har tagit manga turer fram och tillbaka. Igar satt jag i hennes rum tills klockan var sa mycket att jag blev forvanad att jag fortfarande hade oppna ogon. Nu ar man gammal... laggdags fore tio...

Nar jag gick med E in till stan idag borjade det regna. Fel. Forsa. Vattnet spolade bort smutsen pa gatorna. Fimpar samlades i stuprannorna. Tiggarna pa broarna satt och blev till degiga blota klumpar. Jag tankte pa dem darhemma. Nar vi satt pa balkongerna i huset och var skyddade fastan regnet oste ner. Hur vi satt och rokte och drack te och tankte att det var livet pa en pinne.
E och jag motte upp med X. Vi skakade hand, han och jag. Han var lang. Jag fick vrida upp huvudet for att mota hans blick. Jag tycker alltid att det kanns sa komiskt. Taker pa hur det ar att kyssa folk som ar sa mycket langre. For det mesta ar killarna jag traffar bra nagra centineter langre an mina 178. Hur blir det annars? Hukar de sig jattemycket? Maste man alltid sta pa ta?
Fransykan och S kom till mig nar jag suttit sjalv och last i trekvart. Vi satt pa ett cafe pa affarsgatan. Kristallkronor i taket och roda sametsstolar.

Jag fragar E hur hon kanner sig. Hon sager att hon inte kommer vara bitter. Nar det var bra var det riktigt bra, och att de stunderna ar varda ett fint avslut. Att allt ar utrett och att de kommer ses igen innan hon sticker. Kanske redan imorgon nar hon och jag ska ut. Kanske moter vi upp honom. Jag fragar om det ar en san bra ide? om man verkligen ska blanda in en utgang och alkohol med ett avslut pa ett forhallande. Hon sitter tyst en stund och sager sen att allt inte behover vara sa dramatiskt egentligen. Det kanske ar ganska enkelt nar man tanker efter. Hon rycker pa axlarna.

... och sex ar ju alltid roligt. Man vet ju aldrig nar man far det igen..

Komikern hade gigg ikväll, så jag E och fransyskan gick dit. Vi blev inte besvikna. Fransyskan sa på vägen hem att hon kunde känna hur skrattrynkorna stannar kvar. Jag känner fortfarande av krampen i käken.
När vi pratade med Komikern efter gigget kom jag på mig själv med att tänka om han var likadan hemma? Privat?
Han var uppenbarligen helt hög av adrenalinet, kanske av annat också vad vet jag, efteråt och hoppade hit och dit medans han presenterade mig för andra komiker, flickvänner och etc. Jag tänkte att om han var så privat också kan det kanske bli lite jobbigt i längden. Jag frågade E efteråt. Hon sa att han alltid var som han är på scen. I centrum, pratig och 190 hela tiden. Men att han också är... jag vet inte. Han presenterar en alltid. Han kom ihåg mitt namn, trots att vi blev presenterade för varandra innan showen. Kom ihåg det tills efteråt. Förde det vidare (eftersom ingen här i vanliga tillstånd kommer ihåg eller kan förstå mitt namn utan att jag bokstaverar alternativt skriver ned det åt dem är detta en bedrift..). Jag kunde inte hjälpa att bli lite imponerad. Och så var han så rolig. Jag gillar roliga människor. Skrattet är underskattat nuförtiden när allt ska vara så djupt och bekymrat.

Han är som han är på scen.

Jag undrade kort och flyktigt över om jag privat är som jag är på scen. Undrade över hur jag är på scen. Kom fram till att jag inte vet. Jag har absolut ingen aning om hur folk uppfattar mig. På scen i alla fall. Där pendlar det nog. I verkliga livet har jag nog ett hyfsat hum om hur jag för mig.

Jag antar att jag då kan dra slutsatsen att vi skiljer oss markant åt. Komikern och jag. Den berömda Konsten vs Livet konflikten ligger långt borta för mig.

Det är som att välja mellan en apelsin och en solstol.

E flyttar ut om tio dagar. Elle flyttar in den tredje november.

En ut, en annan in.

Jag skrev ett jättelångt och uttömmande inlägg.
Avreagerade och agerade.
Gick ut i trädgården som är full av grus, tittade på stjärnorna och andades.
Gick in och deletade det jag precis skrivit.

Lika bra.

Nya tag, det gamla är glömt.

E sitter med sitt korsord. S är och jobbar och fransyskan är och festar. Världshistoriens sämsta film visas på TV.

Det är höst i Den Nya Staden.

Inte helt fel egentligen, och härom dagen tog jag bilder på småsaker som gjorde mig glad. Skorna fick mig att tänka på M:elle F en eftermiddag när hon och jag hade dåligt inflytande på varandra. Hon köpte sina Vilhelm Vessla-skor. Jag såg dessa skorna och tänkte att om hon var med mig då, hade jag nog använt mitt dåliga inflytande en gång till...

Det finns produktiva dagar.
Det finns lata dagar.
Och så finns det dagar som idag.
Dagar som börjar så bra. Slutar ganska bra också visserligen, men inte riktigt som man hade tänkt sig...
Jag gick upp imorse för att ta mig in till stan, sitta i kö i flara timmar, fixa pps nummer på social service office och sen gå hem, nöjd och glad över att jag hade åstadkommit något. Jag gick alltså upp. Åt frukost med E. Öppnade ytterdörren. Regn (på riktigt idag). Skitsamma tänkte jag och E glatt till varandra. Då tar vi väl bussen. Det gjorde vi. Jag gick till socialkontoret, tog en nummerlapp och satte mig att börja vänta. Efter en halvtimme är E klar med sitt ärende och kommer och håller mig sällskap. Efter ännu en kvar tillsammans börjar vi lägga märke till lapparna som sitter överallt. Lapparna där det står mer detaljerat om hur detta kontoret behandlar pps-ansökningar. Lappar som (som sagt) sitter överallt och med fet stor text förklarar att de tar emot alla ansökningar från folk som jobbar eller bor i D1,D2, D3, D4, D5, D6, D8, D9...osv. Huh? Vad hände med D7? Frågar jag lite dumt. Vi läser vidare. Japp nämen "okej"! Detta kontoret behandlar ALLA ansökningar FÖRUTOM från D7. Där jag bor. Såklart. fuckfuckfuckfuck. Ingen stor grej egentligen. Jag får nu bara leta reda på det andra kontoret jag ska till. Ta mig dit i morgon förmiddag, köa där och börja om med det jag trodde skulle vara färdigt nu.
Dagen fortskrider. Jag och E går och käkar lunch i saluhällen och får sitta i någon vinkällare. Pratar om tatueringar. Peppar.
Vi går till D4 där E har en arbetsintervju. Jag sätter mig på ännu ett fik. Glömmer bort att köpa tidning och ska precis fråga den fina gubben bakom disken om de har någon dagstidning jag kan läsa när jag ser att en kund glömt en National Enquirer. Nämen! Aldrig försent att lära sig om lite mer kändisar. tänker jag och väljer att glömma att jag och E faktiskt köpte en OK! i mataffären i förrgår. Sitter med mig iPod, mitt spexiga kaffe och min tidning. Ringer Joe. Pratar bort en kvart. E kommer tillbaka. Man kan inte spola efter sig på toa. Lite typiskt...
Vi går hem i regnet med våra 5 euro paraplyn från Dunnes. Mitt var halvsönder redan från början. Es går sönder på vägen hem.
Buss hem. En sträcka som tar tio minuter vanligtvis tar närmare 40 i eftermiddagstrafiken.
Hemma är det kallt. Vi har bara quorn-bitar i frysen. Och kokta ägg i kylen.
Men det gör ingenting. Jag älskar denna staden. Att flytta över hit var nog ett av de smartare sakerna jag gjort på sistone. Mest för miljöbytets skull, men jag känner lite i själen. Stressen har jag lämnat hemma i Sverige. Åldersnojan och känslan av att inte riktigt räcka till i alla lägen.
E tänder en brasa för att värma oss. Men jag känner mig egentligen inte så frusen längre.

Okej. En liten korregering och ett erkännande från min sida.
Det regnade hela dagen igår. Jag menar verkligen HELA dagen. Mest natten kanske. Okej; det regnade hela, hela jävla kvällen och natten. Hela natten. Ett tag duggade det lite bara, men det kan knappast kallas uppehåll. Det spöregnade heeeeela natten. och kvällen. So there. Därför vaknade jag i morse med känslan av att det fortfarande regnade. När jag skrev föregående blogginlägg hade jag inte hoppat ur min pyjamas, inte tittat ut genom fönstrena i köket ordentligt när jag åt mina flingor. Inte dragit upp persiennerna i vardagsrummet när jag satte mig ner vid datorn. Jag var helt övertygad om att det regnade. Jag och E gick för att träffa Joe. Öppnade dörren, satte på oss solglasögonen och promenerade i sakta mak in till stan. Alltså. Det regnade verkligen inte. Det var strålande sol. Höstkyligt och vackert. Så ja, förlåt, men jag kanske ljög i föregående inlägg. Inte medvetet, men ändå...

Den sena lunchen med Joe var fin. Långa samtal och det faktum att vi satt på en uteservering på en liten lugn sidogata mitt inne i stan försämrade inte saken. Det var kyligt, men det var fint. Vi pratade länge. Om förhållande, framtiden, ålderdom, resor, pengar, ångest (den stod nog mest jag för) och försökte peppa varandra allt vi kunde. Vid halv sex tog jag och E bussen till norra sidan. Handlade mat och gick hem. Pratade och skrattade i affären. Skojbråkade på vår hittepåskånska, gruffade över priserna och bar våra varor under stånk och stön (det stod nog jag mest för även denna gång.) hem till Shandon C. Vi åt en sen middag. Mamma ringde. Vi pratade om allt möjligt. Det var fint att känna att jag saknade henne och familjen, men inte så att det håller mig vaken om nätterna. Det är nog inte vardag för mig än här borta. Snart kommer väl även den, men för min del får den gärna dröja. 
Jag, E och fransyskan såg på This is England . Fransyskan gick och la sig och jag och E sitter nu i soffa respektive fåtölj. Tystnad. Skönt. Mina händer är kalla. Brasan har slocknat och jag gör mig redo för sängen, mentalt. Imorgon ska jag köa hela dagen. Det hade jag helst sluppit.

Jag läste Yrkeskvinnans blogg om hennes vän som gick bort för en tid sedan. Det var så fint och enkel. Jag blev riktigt berörd, men hittade inte ord att sätta på min uppskattning till henne så jag lämnade ingenting.

Det har regnat länge nu. De som är vana här rycker på axlarna och och säger till mig att jag ain't seen nothing yet. Jag tycker att det känns som om det regnat i hundra år. Jag gillar regn fast på mina villkor. Det kan gärna få regna på söndagar, som idag. Jag kan ta promenader utan paraply och njuta av att bli avspolad veckan. Jag gillar inte regn när det öser ner när jag är påväg någonstans. På ett möte, anställningsintervju (HA), på fest, till middag, fika etc. Då är regnet inte min vän. Vad jag har märkt här borta är en skillnad i beteende hos människorna. I sverige är folk generellt vädermänniskor. När det regnar blir svenskarna ofta lite surare, lite bittrare, och det suckas en hel del. Här ser folk det som ett ypperligt tillfälle att vara artiga mot varandra. Att skapa ett tillfälle för en konversation. Ex. I går natt. Jag, E och fransyskan var på bussen på väg in till stan. In kommer en man som är helt dyngsur. Han har försökt ta skydd under en tidning, men den gjorde nog ingen större skillnad. Han är genomblöt från topp till tå och när han ska betala bussfärden bildas det en pöl med vatten runt om hans fötter. Busschaffisen säger något jag inte hör till honom. Den Blöte Mannen tittar upp och avfyrar ett gapskratt och skratt/skriker yeah man, it's really lashing isn't it? I feel like a homeless fucking dog. Jag blev glad. För folk här verkar inte regn vara ett dåligt väder. Det är bara helt enkelt ett väder. Lite så vill jag att livet ska vara. För mig och för alla andra. Det finns dåliga dagar, dåliga perioder och dåliga stunder, men precis som ett regnväder får man lita på att det går över. Att de dåliga stunderna är en del avlivet lika mycket som de bra är, och att de bara får oss att uppskatta de fantastiska stunderna ännu mer. Att man ibland kanske ska rycka på axlarna åt sin ångest och sitt dåliga humör och säga fuck it. One of those days, och imorgon börjar jag om. Mår dåligt om jag behöver det, men kanske kommer jag må så mycket bättre. Imorgon är inte beroenda av idag, och det är inte jag heller. Så fuck it. Jag mår dåligt nu, men fan vad jag kommer må bra när jag klarar mig ur det hela.
Livet hade varit så mycket lättare att hantera.
Det regnar ute, men jag ska ut. Träffa Joe, handla mat till ikväll och njuta av att allt jag har istället för att sörja det jag förlorat.

Okej. Jag har blivit krävd. Ett tema har blivit satt för detta inlägg och jag kan inget annat än att lyda. Bloggen som följer är alltså tillägnad en god vän. "Mästerfotografen nummer ett". "miriam the man". Varsågod.

Första gången jag träffade miriam var på en audition. Vi skulle improvisera en situation, ett bråk mellan två kända/historiska personer. Jag var Anne Frank. Hon var Hitler. Jag minns att jag hade kul. Att folk skrattade och att jag skrattade. Miriam hade då en piercing i näsan om jag inte minns fel. När vi fått reda på att vi båda klarat vår audition och träffades igen hade hon tagit ut piercingen. Miriam bodde fem dörrar bort från mig. Jag minns en gång när vi satt och snackade i hennes rum lite tyst och hennes rumskamrat började prata i sömnen på tyska. Vi fnissade tills vi kissade på oss.
När vi flyttade ut flyttade vi till olika hus, men vi likte ändå ofta. Hade middagar och vinkvällar. Busringde och skrattade. Och sån var hon, Sväddan... full av liv och skratt. En människa som alltid ville väl och som alltid fanns där. I alla lägen. No matter what.
Vi hade några praktiker tillsammans jag och Mirre. Jag mirre och fantastiska fyran. Hahaha! Vi hade en barnteater och turnerade runt på olika barnsjukhus och försökte sprida lite glädje. Dt var lyckat och uppskattat, men det roligaste var nog när vi hade sessioner. När vi kom på att vi var inbokade för ett gig om tre dagar och fortfarande inte hade gjort en färdig repertoar. När vi sov över hos henne, jag tror vi sov någon annanstans också men jag minns bara övernattningen hos henne nu..
Efter studenten lekte vi fortfarande. Jag kom och hälsade på henne och de andra i staden där jag själv nu bor. Vi umgicks under sommaren när hon var hemma. Vi har åkt till Helsingör och köpt sprit tillsammans, varit dräggigt fulla på uteställen, blivit sentimentala och bölat "vad ska jag göra utan dig?" till varandra och klarat oss bra i alla fall.
Så vad jag vill säga min fina kära sveddiluring är; tack för att du finns och för att du varit delaktig i att göra mig till den jag är idag. Du är underbar och jag älskar dig.

och nu tror jag att vi är kvitt, du och jag.

Idag har varit lite av en miserabel dag. Det har regnat och regnat och jag och E var ute på stan och försökte hålla modet uppe, men E var trött och jag var förkyld så vi gav upp ganska fort. Vi åkte hem och parkerade oss i soffan. Tände en brasa (E försökte, jag tittade på), gjorde i ordning lite fika och började lyssna på Kristina från Duvemåla och Chess. En liten smak av Sverige. Det var fint. Att höra alla sånger igen. Att minnas gamla sång och röstlektioner. Sessioner av tragglande och pekpinnar. När jag stod och tragglade inför min lärare. Tänjde och tänjde på mina stämband tills jag kom upp i första sopranen utan att det sprack eller lät ansträngt. Skalorna, sångerna, diciplinen. Det är fina minnen.

E och fransyskan är i köket. Jag anar matlukt bakom min täppta näsa. Någonting med pitabröd skulle det bli idag. Och broccoli tror jag. Jag har inte ätit kött sedan jag kom hit. Eller jo, en gång, men det är den enda. Det blir så i ett hus med vegeterianer. Man äter tillsammans och har gemensamma skafferier. Varför skulle jag köpa kött? Jag behöver det inte. Jag kommer ihåg mina fyra år som vegeterian. Jag kommer ihåg chocken magen fick när jag gav den kött för första gången på så länge. Jag kommer ihåg en hel vecka som spenderades på toaletten. Haha. Jag var nog ganska otaktisk i min tillbakagång till köttätare. Det var inte helt smärtfritt.

Jag trodde inte att det skulle kännas så här lätt. Joe har hela tiden förvarnat mig. Håll Dig sysselsatt så håller du hemlängtan borta. Jag känner ingenting. Eller jo det klart jag tänker på dem där hemma. Jag blir lite ledsen när jag får foton skickade till mig. På de därhemma som åker iväg tillsammans och så är jag inte med? Det känns konstigt. Men jag har inga problem med att somna om kvällarna. Inte på grund av saknaden i alla fall. Det gör ont att veta att syster min är ledsen därhemma, men det gör mig glad att jag bara varit här i fyra dagar när mamma ringde och berättade att familjen bokat resa för att komma och hälsa på i november. Jag tröstar syster min med det. Snart ska vi få kramas Du och jag. Hon säger att hon vet men att hon saknade mig på söndagmiddagen. Det gör lite ont... Men annars. Fan vad bra jag trivs ändå.
Och snart kommer Elle hit. Tre och svägerskan ska också hit. Övertalningen är på g. Och Chin kollar på biljetter. V hörde av sig och sa att han kommer till mig nästa löning. Det får han göra om han vill. Jag känner mig hyfsat likgiltig. Men det vore kul att träffa honom igen. Resor verkar vara vår grej.
Nu är maten klar. Vi är så duktiga. Eller haha. E är duktig i detta fall. Jag har inte lyft ett finger. Men jag får väl ta disken så det jämnar nog ut sig. 
Ikväll ska vi "fira" att S inte är här genom att göra allting vi inte kan göra när hon är här. Det innebär skräckfilmer. Jag har köpt vinägerchips och E köpte choklad. Det kan nog bli bra detta....
 

Jag hör fransyskan i dörren. Hon har varit på dejt. Jag tror det gick bra. Eller det brukar det väl göra när man kommer hem så här sent? Ah, dessa män... Vi har stora diskussioner här i huset på Shandon. Hur man ska bete sig, hur HAN ska bete sig, vem man ska välja, vem man ska undvika, hur man ska undvika, utnyttja, lämna och hämta. Det är ett träsk det där...
S åker till sin kille i London imorgon. Kommer hem på måndag igen, och lämnar mig, E och fransyskan åt våra egna öden denna helg. Min andra helg i denna stad.

E och jag försökte oss på att tända eld i den öppna spisen i vardagsrummet (vågar fortfarande inte riktigt i sovrummet), men det gick på röven. E:s X hade någon taktik, men hon kunde inte. En sak till som är bra med män. Det vi inte kan, kanske de kan fixa. Tyvärr hade inte E givit någon uppmärksamhet till denna konstart så vi fick vackert och snällt sitta och titta på papper som brann och kol som hatiskt och självbelåtet skrattade oss i ansiktet utan att brinna det minsta.

Det var kallt idag. Och inatt kommer jag nog både frysa och snarka. Jepp, jag är förkyld. IGEN.