sheshep

Komikern hade gigg ikväll, så jag E och fransyskan gick dit. Vi blev inte besvikna. Fransyskan sa på vägen hem att hon kunde känna hur skrattrynkorna stannar kvar. Jag känner fortfarande av krampen i käken.
När vi pratade med Komikern efter gigget kom jag på mig själv med att tänka om han var likadan hemma? Privat?
Han var uppenbarligen helt hög av adrenalinet, kanske av annat också vad vet jag, efteråt och hoppade hit och dit medans han presenterade mig för andra komiker, flickvänner och etc. Jag tänkte att om han var så privat också kan det kanske bli lite jobbigt i längden. Jag frågade E efteråt. Hon sa att han alltid var som han är på scen. I centrum, pratig och 190 hela tiden. Men att han också är... jag vet inte. Han presenterar en alltid. Han kom ihåg mitt namn, trots att vi blev presenterade för varandra innan showen. Kom ihåg det tills efteråt. Förde det vidare (eftersom ingen här i vanliga tillstånd kommer ihåg eller kan förstå mitt namn utan att jag bokstaverar alternativt skriver ned det åt dem är detta en bedrift..). Jag kunde inte hjälpa att bli lite imponerad. Och så var han så rolig. Jag gillar roliga människor. Skrattet är underskattat nuförtiden när allt ska vara så djupt och bekymrat.

Han är som han är på scen.

Jag undrade kort och flyktigt över om jag privat är som jag är på scen. Undrade över hur jag är på scen. Kom fram till att jag inte vet. Jag har absolut ingen aning om hur folk uppfattar mig. På scen i alla fall. Där pendlar det nog. I verkliga livet har jag nog ett hyfsat hum om hur jag för mig.

Jag antar att jag då kan dra slutsatsen att vi skiljer oss markant åt. Komikern och jag. Den berömda Konsten vs Livet konflikten ligger långt borta för mig.

Det är som att välja mellan en apelsin och en solstol.

E flyttar ut om tio dagar. Elle flyttar in den tredje november.

En ut, en annan in.