sheshep

Folk tror att jag rör mig mycket i sömnen. Att jag vrider på mig mycket, skiftar mellan fosterställning och raklång. Höger sida till vänster sida. Folk antar att jag drömmer mycket och livligt. Folk antar fel. När jag sover, ligger jag för det mesta klubbad. Stilla som en grönsak. Det är innan jag somnar som jag gör min lilla sängmotion. För jag sover inte bra med andra. Eller, när jag väl sover kan det väl vara ok, men jag somnar mycket sällan när jag inte ligger själv. Somnar jag så vaknar jag en gång i halvtimmen. Jag blir väldigt medveten om mig själv. Hur jag ligger i förhållande till honom, hur jag är vriden, hur kroppen formas efter ställning, madrass och den andra kroppen bredvid.

Det finns inte så mycket att göra. Jag har försökt att lösa det på många sätt men det blir aldrig sådär jättebra.

Enkel psykologi berättar om osäkerheten många känner inför att visa sig för andra i ett stadie av total sårbarhet. Totalt avslappnad. Det låter vettigt. Det låter som om det stämmer in på mig. En vän jag ventilerade mina tankar med för jättelängesedan var i samtalets stund i ett långt och lyckligt förhållande. Hon upplyste mig om att allt det där kommer försvinna när man hittar "Den Rätte". Då försvinner alla fixa ideér och alla konstiga hang-ups. Tror man på begreppet "Den Rätte", är detta också mycket logiskt.

Men vad gör jag då så länge? Under tiden när jag fortfarande har kvar mina tankar, nojjor och ideér? Tro mig när jag säger att jag försökt alla möjliga lösningar. Än så länge har inget hjälpt. Än så länge är det som det är. Och jag börjar vänja mig och anpassa mig. Vad man kan hoppas på är bara att de sällskapen man har tills allt "rättar till sig" är sällskap som det är ganska mysigt att spendera en sömnlös natt med. En kropp som ligger bredvid och värmer. Armar som inte släpper mig när jag vänder och vrider. Ett tålamod som inte tappas när jag gång på gång råkar väcka.

R tittade på min varmvattenflaska igår natt. Skrattade, slängde bort den och mumlade you won't be needing that tonight i min nacke. Och hans armar var runt mig oavbrutet hela natten. Han svarade sömnigt på mina frågor när jag råkade väcka honom i min rastlöshet. Och när vi (läs:han) vaknade i morse stannade han hos mig i ett par timmar tills han var tvungen att gå.

Och ja, jag är hysteriskt trött och jag har absolut ingen aning om vad jag känner och vad detta kommer leda till. Men jag vet att de trygga armarna runt min kropp hela natten och den varma andedräkten mot min nacke var precis vad jag behövde.

Det finns ett ställe dit vi går. Vi går ofta ut och på olika ställen, det är sant, men vi kommer alltid tillbaka till W. Igår gick jag, Joe och fransyskan tillbaka till vårt W. En spännande kväll indeed. Vad jag gillar med W är människorna. I mitt föregående inlägg reciterade jag ett samtal från tjejtoan på detta ställe. De roligaste människorna jag träffat på i denna stad har jag träffat på W. Den bästa musiken finns på W, den trevligaste barpersonalen och de coolaste vakterna jobbar på W. Jag är bekväm där. Det känns lite som en form av hemmaplan. Igenkänningsfaktorn växer för varenda kväll som spenderas på W. Hemmakänslan blir lite starkare. Som sagt. Jag känner mig bekväm där. Och när man minst anar det bryts allt av en full idiot som inte vill lämna mig ifred. Som står och pratar, och pratar och pratar och antingen ignorerar eller inte märker att han inte får nogon som helst respons. Maler och maler och maler och maler, tills mina öron vill trilla av om mitt humör ligger ungefär i knähöjd. När R kom och räddade mig var jag nära på att hoppa upp i hans famn och kyssa honom på stället, bara för att lättnaden över att jag inte längre behövdes dras med puckot var så enorm. Men det fick vänta. Inte länge, men ett litet tag. R bjöd på dricka i baren, sen dansade vi. Sen bjöd han på tequila... the rest is history.

Jag är ledig idag. Mina fötter har läkt lite från två dagars intensivt jobbande och en massa gång i höga klackar och skor som inte riktigt satt som de skulle...

Jag har bestämt mig för att inte komma hem vid jul. Jag stannar här. Alltså jag kommer hem över jul. Hoppas jag. Firar julen med familjen och får lite mamma-, pappa-, och syskonkärlek, men jag tänker inte stanna hemma. Jag är inte färdig här vid jul. Jag har gjort så lite på en månad, och har mycket kvar att göra och uppleva innan det är dags att dra vidare. Mitt nya mål är sommaren. Det kanske blir en svensk sommar. Jag vill ha årstider, och detta land har en. Hela tiden. En årstid med varierande temperatur. Men jag gillar det faktiskt. Jag kom på det idag när jag var påväg hem från PPSkontoret. Jag gillar det. Jag bor här nu. Kanske inte för så jättelänge, men just nu är detta mitt hem, och jag gillar det. Jag har ett bra jobb, fina vänner omkring mig, en fantastisk bostad, och ett socialt nätverk som växer lite mer för varje dag. Jag kommer inte vara färdig här till jul. Långt ifrån.

Igår kom Joe med pojkvän och Es X på middag. Det var trevligt. Vi satt och pratade om gamla minnen om när jag var här borta första gången. När Joe, E och Mirre bodde på Cork Street. Hur vi gick upp på morgonen, gjorde kaffe i toalettpapper, åt knäckebröd med pesto och salsasås, tände morgonens första cigg så fort vi fått på oss kläderna (som låg någonstans bland alla andra kläder på golvet) och började planera kvällens utgång direkt. Igår kändes det avlägset att tjejerna levt så under mer än ett år, när man såg dem sitta där med sina respektive, och sina liv som tagit väldigt olika riktningar. När vi sitter i vår soffa och skrattar över en lagad middag. Pratar om vuxna saker och skrattar åt vuxna skämt.

Helt plötsligt kom det över mig att vi växt upp. Att vi blivit vuxna och äldre på så många plan. Vi är andra människor än de vi var när vi lärde känna varandra. Det kändes lite vemodigt.
Vart är flickan som stod framför spegeln, låtsaspratade franska och satte upp konserter i sitt rum när hon mimade till Vanessa Paradis och Roxette? Vart är flickan som sprang omkring med son bror och lekte Batman och Robin med en knuten blommig gardin runt halsen? Flickan som sprang in i en vägg i den långa korridoren i huset där hon växte upp. Som sprang in i väggen för att hon bara vände sig 90° istället för de 180° som behövdes för att springa samma väg tillbaka. Flickan som ljög för att få uppmärksamhet. Flickan som upptäckte när hon började första klass att man fick mer uppmärksamhet om man inte kunde läsa. Vart är flickan som började "glömma bort" vad bokstäver betydde fastän hon kunnat läsa flytande sen hon var tre? Flickan som alltid tog sin bror i försvar fastän det var hon som skvallrat. Flickan som vaknade på morgonen och hade brutit benet lite mysiskt under natten för att hon inte ville gå till skolan. Den lilla flickan med attityd, låtsasgitarren konstant i handen och tjock lugg som sen förvandlades till något pubertalt i en ny stad.
Som citerade Bob Dylan och tyckte att ingen förutom han förstod henne. Som färgade håret i alla möjliga färger till sin moders förtret.
Den pubertala flickan som senare förvandlades till en tjej med för höga krav på sig själv. Som led av insomnia de två sista åren på högstadiet. Som fick toppbetyg men tappade bort motivationen. Tjejen som kände att hon var fast på samma ställe. Som kände att hon var för lång och inte räckte till.
Den tjejen förvandlades till en gymnasietjej i ännu en ny stad. En gymnasietjej som hittade tillbaka till en gammal kärlek hon glömt bort existerade sedan hon slutade på Lilla Teatern i hemstaden. Tjejen som började dansa, hittade hållningen och kom på att långa människor syns mer än de korta. Tjejen som med hjälp av sina sambos lärde sig att gå i högklackat. Tjejen som flyttade hemifrån när hon var femton.
Tjejen som sedan förvandlades till Partypinglan. Som hittade "hemma" i sin gamla familjestad. Partypinglan som gick ut fyra dagar i veckan och kände alla. Partypinglan som alltid hade någon att hänga med, alltid svar på tal, som alltid skrattade, inte tog någon skit och åkte hem till familjen varenda söndag för att äta familjemiddag. Pinglan som hade två av sina närmaste som flyttade till STORstaden långt borta. Partypinglans som började längta bort. Partypinglan som alltid var upptagen. Som försummade vissa kontakter och möjligheter för att hon inte "pallade" vara drivande. Partypinglan som desperat behövde ett miljöombyte.
Partypinglan som förvandlades till en ung kvinna som märker att hon är vuxen. Som flyttade över ett hav och hittade ett ställe som gjorde att hon stressade ner. Att hon kunde andas ordentligt och regelbundet. Den unga kvinnan som har ekonomiska skulder långt över sitt huvud, men som ser ljuset på andra sidan. Den unga kvinnan som går och nynnar för sig själv när hon går in till jobbet. Den unga kvinnan som faktiskt känner sig ganska lycklig. Om inte helt, så på väg dit i alla fall. Den unga kvinnan som skriver en blogg där hon inte känner läsarna, och inser att även fast livet har tagit henne långt på kort tid kan hon känna igen alla sina stunder i den hon blivit.

Den lilla flickan med den blommiga manteln och helluggen, den pubertala arga flickan, tjejen med dålig hållning och hela världens krav på sina axlar, gymnasieeleven som hittade riktning och ett självförtroende och partypinglan. Alla finns där i den unga kvinnan jag ser i spegeln varje dag. Den unga kvinnan som sitter i ett kallt hus, men som tycker att Världen är ett ganska varmt ställe att leva på i alla fall.

Jag skrev ett jättelångt och uttömmande inlägg.
Avreagerade och agerade.
Gick ut i trädgården som är full av grus, tittade på stjärnorna och andades.
Gick in och deletade det jag precis skrivit.

Lika bra.

Nya tag, det gamla är glömt.

E sitter med sitt korsord. S är och jobbar och fransyskan är och festar. Världshistoriens sämsta film visas på TV.

Det är höst i Den Nya Staden.

Inte helt fel egentligen, och härom dagen tog jag bilder på småsaker som gjorde mig glad. Skorna fick mig att tänka på M:elle F en eftermiddag när hon och jag hade dåligt inflytande på varandra. Hon köpte sina Vilhelm Vessla-skor. Jag såg dessa skorna och tänkte att om hon var med mig då, hade jag nog använt mitt dåliga inflytande en gång till...

jag dansade. ett nittio minuters pass. jazz fortsättningsgrupp. jag är helt slut. kroppen pulserar fortfarande av adrenalin och energi. mina händer darrar av utmattningen men jag är glad. varje litet steg var värt de dyra pengarna. och läraren är helt fantastisk. och dansen. som jag har saknat den.

i fredags var vi ute. i lördags var vi ute. Mark fyllde år och bjöd på fest med utgång. Det har varit en slitig helg, men det är bra att hålla sig sysselsatt. Då tänker man inte lika mycket på det man lämnat bakom sig.

Men jag kan inte låta bli att tänka på en. M:elle f har slutat höra av sig. Jag tror det var på min födelsedag jag sist hörde av henne. Efter det blev det tyst. Det är helt förståligt. Det är mycket nu. Men hennes skrivna ord gör mig orolig och ledsen. Jag ville vra där och hålla om henne. Säga att allt kommer gå bra. Ha högläsning i hennes kök (men jag tror hon har flyttat nu, men jag vet inte längre). Gå promenaderna utan mål. Bara ströva. Leka "pest eller kolera" innan vi somnar. Allt det där som förut var så självklart. Nu är kontakten halt och jag saknar minnen istället för realiteter. det gör lite ont. Men när tiden är mogen för oss båda kommer väl verkligheten ikapp. Tills dess kan jag bara skicka fina, värmande tankar och hoppas att hon vet att jag bara är fysiskt frånvarande. Inte mentalt.

Nu ska jag duscha. Jag börjar lukta...

Inläggen i kategorin "dagen efter" blir allt fler. Vardagsalkoholismen är bara ännu en dekadent kväll härifrån.

Morgonen var fin. Efter en natt bestående av för mycket facebook utan omdömme och tre till fyra timmars sömn kom jag till jobbet. En chill timme och efter att jag och Ung Vuxen vaknade upp ur vår koma gick jobbet faktiskt ganska bra.
Träffade Chin och hade sällskap hem på bussen.
Kom hem. Lyssnar av telefonsvararen där ett meddelande från V väntar ang. nästa veckas resa. Så fort jag lade på luren ringde Borg. Bakisplaner. Grillning två trappor upp på balkongen. Jag var trött och lite halvskabbig. Jag försökte dölja det väl, men jag tror det lyste igenom. I alla fall mot slutet.
Vi lekte lekar med RockN Rolla som lekledare. Mysfaktorn och grupphänget var tipptopp.
Jag bondade med Ponduskvinnan.
Liksom till andra ponduskvinnor dras jag till denna. Ponduskvinnor har den magnetismen liksom. Livet blir lite mer betydelsefullt om man är med dem. Eller rättare, jag känner mig större, starkare och viktigare när jag vistas i ponduskvinnornas närhet. Jag har alltid känt mig lite smått avundsjuk på de kompisar jag har som verkligen följer "hjälpa den lilla"-regeln. Som mår bra när de umgås med 'svagare' människor och hjälper dem gå frammåt och må bättre. Jag har aldrig varit sådan. Jag dras till de utåt sett 'starka'. Jag känner mig stark med de starka, och jag känner mig själv bland dem. Jag blir frustrerad av de 'svaga'. Inte av dem per definition, men under en längre socialiseringstid fungerar det inte för mig. Hur som helst.
Jag och Ponduskvinnan. Vi bondade lite. Det var skönt. Ponduskvinnan är alltid sval och snygg. Hon svettas inte, som jag gjorde i solen på balkongen. Hon kliar inte på myggbetten hon hittat på sin kropp, vilket jag gjort hela kvällen. Hennes solbränna är fint gyllene brun och inte alls som min ojämna rödbruna färg som 'fläckar' ut sig lite. Just när jag var glad för att vi kunde connecta trots mitt självklara underläge lyfter Ponduskvinnan på armarna för att dra bak solglasögonen och jag ser att hon inte rakat sig under armarna idag. Det var skönt att märka att Ponduskvinnor också är mänskliga. Inte lika mänskliga som jag kanske, men lite grann i alla fall.

När jag skulle gå tog RockN Rolla tag i mina händer och sa att han älskade mig. Jag skrattade. Han sa förlåt, att han lät full fast han inte var det.
- Men alltså, du fattar vad jag menar...?
Jag gav honom en kram, en kyss på kinden och sa att jag förstod.

Nu ska jag äntligen sova vilket jag längtat efter hela dagen.

Att jag har överlevt dagen är ett under i sig. När jag vaknade första gången tyckte jag nog inte att det var så farligt, men när jag satt på cykeln på väg till jobbet. Det var då det slog. Hårt. Men som vanligt överlever man dagen.
Middag med Brorsan. Kyckling i soja. Sältan.

Gårdagen var fantastisk på då många sätt. Att veta att människor på got och ont i längden aldrig förändras speciellt mycket. Att märka hur alla hyfsat smärtfritt och bekvämt faller in i de gamla rollerna. Att man inte kan lära gamla hundar sitta, och kunde man skulle man nog inte vilja det. Inte i de små fallen i alla fall. De är så mycket roligare att ha oförändrade. Att skratta åt i smyg, att ta ut i förskott, att minnas och se fram emot. Att irriteras på, att förlåta, och till slut acceptera och ignorera.

När jag och Praktisk slände soporna efter stängningen idag hade en soppåse börjat läcka. Praktisk blev kladdig om händerna och när vi var klara satta hon sig på huk, öppnade sin väska och tog fram ett paket med näsdukar och torkade sina händer rena. Jag kom att tänka på att jag aldrig någonsin kommer bli en Praktisk. Jag kommer aldrig ha näsdukar i min väska. Och skulle jag ha det hade de varit i ett snytpappers-syfte, och därmed skulle jag inte tänka på dem för ett ögonblick när jag kladdar ner händerna. Jag kommer alltid vara tjejen som svär åt kladdet och torkar av mig på närmaste plank, gräsplätt, trottoar eller byxben. Lika bra. pappersnäsdukar är dyra, och jag har knappt några pengar kvar.

Dagen efter gårdagen. Inte så farligt egentligen om det inte var för att jag är så trött och tung. Trött efter natten, tung efter den tillhörande bakisfrossan tillsammans med Vänninan.
En lång diskussion;

-Man mår egentligen bäst när man äter något lätt men ändå salt, såhär dagen efter.
-Ja vet, en gång åt jag en stor god och saftig grekisk sallad och kände mig som prima liv efteråt.
-I KNOW! Sushi är typ det bästa! Det är kallt, man blir lagom mätt och soja är ju salt. Vi kan ju dricka cola till, för det är jag i ett sjukt behov av.
-Japp cola är bra. Sushi med.
-så...?
-så...? McDonald's eller?
-Precis min tanke!

Eftersom sötsuget kommer som ett brev på posten efter att man tillfredsställt saltbehovet fick det ju bli godis också. Sedan kände man hur illamående man var. Inte av gårdagens alkoholkonsumtion, utan av det man precis matat i sig. Klyftigt.

Gårdagen fortsatte i alla fall i veckans tema. Pepp! Jag pratade mycket om Dublin med Big Red och planerade och skrattade. Sen kom J tillsammans med brodern och Liam. Härligt! Jag fick inte prata så mycket med J men det var förståligt. Förhoppningsvis blir det mer av den varan på lördag.
Miranda blev fyllesentimental.
-Du ska stanna med mig. Vart jag går går du! Hur ska jag klara mig utan dig?
Jag antar att hon glömde bort att hon klarat sig hyfsat bra utan min konstanta närvaro i snart två år. Men det var fint.

Om tre minuter ska jag upp två trappor och hjälpa Brorsan och Den Allvarlige Festaren att laga mat till 100 pers. Hamburgare igen. Såklart. Om två minuter nu... Jag sitter fortfarande i handduk och blött hår. Oops!