sheshep

Jag och tjejerna i huset hade en konversation för inte så länge sedan. Typiskt tjejsnack över en flaska vin. Jag upptäckte att jag saknat det. När vi satt där lite lulliga och sa saker om oss själva och andra som ibland var riktigt vettiga (för det mesta inte riktigt lika vettiga) kom jag på att det är det jag saknar mest hemifrån.  Tjejsnacken och alla andra konversationer jag haft med folk som känner mig. Folk som jag inte behöver förklara bakgrunden för. Folk som vet vad jag menar när jag avslutar meningen med ”precis som den gången, du vet”.
Nätterna på balkongerna i mitt hus.
De otaliga vinkvällarna hos K.
De spontana samtalen hos Elle, Den Otippade, 3 (jisses vad jag saknar 3!) vänninan och svägerskan.
Det jag såg fram emot mest när jag flyttade var en nystart. En nytändning. Att komma till en stad och ett land där jag kunde vara vem jag ville i andras ögon. Börja om helt från början. Och då kändes det löjligt och barnsligt av mig att komma på ett drygt halvår efter flytten att den jag ville vara här borta i andras ögon är precis den människan jag trodde att jag lämnade bakom mig när jag flyttade hit.

I de sekunderna när denna insikt slog mig kändes hela denna flytten så fruktansvärt onödig. Varför flyttade jag hit för att ”hitta mig själv” när jag haft mig själv i närheten hela tiden. Sen kom jag på att det inte var den enda anledningen till att jag stack. Kanske den största, men inte den enda. Och även om det skulle vara den enda anledningen, så är det kanske av största vikt att komma på den insikten som slog mig den kvällen. Att komma på att den man ville vara är ingen annan än den man alltid varit.

I förrgår natt drömde jag att jag köpte en katt till min nya lägenhet jag flyttat in i. Den var svart och hade guldiga ögon. Detta förbryllade mig en del. Jag gillar inte katter. Eller jag står egetligen fast vid det jag alltid sagt; "Jag har inget speciellt emot katter, men katter gillar inte mig.". Jag är en hundmänniska. Uppvuxen med hund, min mamma är uppvuxen med hundar. Det är lite mer min grej. Hundar är lätta. Jag kan läsa av dem, och vi kan umgås. Jag och hunden. Katter... not so much, så det faktum att jag i drömmen var lycklig, huslig och kattägare, nej det stämde inte riktigt in. Så jag gör som jag alltid gör när jag är förvirrad eller ovetande. Jag GOOGLAR det. Helt fantastiskt. Detta kommer alltså upp när jag söker på drömtydning och slår upp nyckelorden:

KATT: Katten anses symbolisera falskhet men också huslig lycka.
SVART: Hotande fara

Ah!

Folk tror att jag rör mig mycket i sömnen. Att jag vrider på mig mycket, skiftar mellan fosterställning och raklång. Höger sida till vänster sida. Folk antar att jag drömmer mycket och livligt. Folk antar fel. När jag sover, ligger jag för det mesta klubbad. Stilla som en grönsak. Det är innan jag somnar som jag gör min lilla sängmotion. För jag sover inte bra med andra. Eller, när jag väl sover kan det väl vara ok, men jag somnar mycket sällan när jag inte ligger själv. Somnar jag så vaknar jag en gång i halvtimmen. Jag blir väldigt medveten om mig själv. Hur jag ligger i förhållande till honom, hur jag är vriden, hur kroppen formas efter ställning, madrass och den andra kroppen bredvid.

Det finns inte så mycket att göra. Jag har försökt att lösa det på många sätt men det blir aldrig sådär jättebra.

Enkel psykologi berättar om osäkerheten många känner inför att visa sig för andra i ett stadie av total sårbarhet. Totalt avslappnad. Det låter vettigt. Det låter som om det stämmer in på mig. En vän jag ventilerade mina tankar med för jättelängesedan var i samtalets stund i ett långt och lyckligt förhållande. Hon upplyste mig om att allt det där kommer försvinna när man hittar "Den Rätte". Då försvinner alla fixa ideér och alla konstiga hang-ups. Tror man på begreppet "Den Rätte", är detta också mycket logiskt.

Men vad gör jag då så länge? Under tiden när jag fortfarande har kvar mina tankar, nojjor och ideér? Tro mig när jag säger att jag försökt alla möjliga lösningar. Än så länge har inget hjälpt. Än så länge är det som det är. Och jag börjar vänja mig och anpassa mig. Vad man kan hoppas på är bara att de sällskapen man har tills allt "rättar till sig" är sällskap som det är ganska mysigt att spendera en sömnlös natt med. En kropp som ligger bredvid och värmer. Armar som inte släpper mig när jag vänder och vrider. Ett tålamod som inte tappas när jag gång på gång råkar väcka.

R tittade på min varmvattenflaska igår natt. Skrattade, slängde bort den och mumlade you won't be needing that tonight i min nacke. Och hans armar var runt mig oavbrutet hela natten. Han svarade sömnigt på mina frågor när jag råkade väcka honom i min rastlöshet. Och när vi (läs:han) vaknade i morse stannade han hos mig i ett par timmar tills han var tvungen att gå.

Och ja, jag är hysteriskt trött och jag har absolut ingen aning om vad jag känner och vad detta kommer leda till. Men jag vet att de trygga armarna runt min kropp hela natten och den varma andedräkten mot min nacke var precis vad jag behövde.

Det finns ett ställe dit vi går. Vi går ofta ut och på olika ställen, det är sant, men vi kommer alltid tillbaka till W. Igår gick jag, Joe och fransyskan tillbaka till vårt W. En spännande kväll indeed. Vad jag gillar med W är människorna. I mitt föregående inlägg reciterade jag ett samtal från tjejtoan på detta ställe. De roligaste människorna jag träffat på i denna stad har jag träffat på W. Den bästa musiken finns på W, den trevligaste barpersonalen och de coolaste vakterna jobbar på W. Jag är bekväm där. Det känns lite som en form av hemmaplan. Igenkänningsfaktorn växer för varenda kväll som spenderas på W. Hemmakänslan blir lite starkare. Som sagt. Jag känner mig bekväm där. Och när man minst anar det bryts allt av en full idiot som inte vill lämna mig ifred. Som står och pratar, och pratar och pratar och antingen ignorerar eller inte märker att han inte får nogon som helst respons. Maler och maler och maler och maler, tills mina öron vill trilla av om mitt humör ligger ungefär i knähöjd. När R kom och räddade mig var jag nära på att hoppa upp i hans famn och kyssa honom på stället, bara för att lättnaden över att jag inte längre behövdes dras med puckot var så enorm. Men det fick vänta. Inte länge, men ett litet tag. R bjöd på dricka i baren, sen dansade vi. Sen bjöd han på tequila... the rest is history.

Man: Hey how are you?
Jag: Uhm... You're in the girls bathroom...
Man: Yupp... so.. how are you?
Jag: Are you trying to pick me up in the girls bathroom?
Man: Well... that's kind of my thing...
Jag: Oh... does that actually work?
Man: One out of three, baby. One out of three...

En huslig dag. Städning, tvätt av fönster och speglar. Ner med julpyntet. Blev lite sentimental när jag tänkte på kvällen då allt åkte upp. Men precis som allt annat blir det till ännu ett fint minne som det är dags att lägga bakom sig. Det blir en ny årstid. En ny årstid med nya tag, friska viljor och en nyfunnen motivation och inspiration. Våren är på väg. Man kan inte se det riktigt än. Det är fortfarande kallt och grått ute. Det är fortfarande mörkt på eftermiddagarna och det blåser och det luktar fortfarande januari. Men någonstans där bakom kan man ana att solen väntar. Det glöder, precis som det gör inne i mitt bröst. Någonting längtar och drar. Spänner och stretar och jag kan inte riktigt placera det. När jag började känna denna märkliga sensation inne i mig blev jag plötsligt rädd. Att det var min rastlöshet, min längtan bort och min reslusta som lite olägligt gjorde sig hörd. Jag låg vaken och tänkte. Oroade mig.

 Sen bestämde jag mig för att det inte spelar någon roll. Snart drar jag turnén vidare. Jag börjar dra lite löst i mina planer. Jag vill inte dela med mig av mina riktiga planer än. De är bara mina ett litet tag till. Tills jag har beräknat, bokat och bestämt. Tills dess är det jag, drömmarna och planerna. Och snart kommer våren och gör allt så mycket verkligare och lättare genomfört.
För var dag som går finner jag lite mer inre styrka och en insikt som växer. En insikt som säger mig att mycket lite står i vägen för mig. För att jag ska få det jag vill ha, och står något ivägen, är det inte så svårt att flytta på.

I'm not denying
I'm frightened as much as you
Though I'm barely touching you
I've shivers down my spine
And it feels divine

Jag ska drömma lite till. Jag ska planera lite till, och sen ska jag ställe in siktet. Akta Dig när jag bestämt mig för Dig. Då har Du mycket lite att försvara Dig med. Snart kommer jag.

Fransyskan blev orolig igår. Hon kom in till mig med ett par halstabletter i handen. Klappade mig på huvudet och sa med en dämpad röst I don’t know what else to do. Jag sa att hon inte skulle oroa sig. Att det låter värre än vad det är.
But you don’t eat…
What? Of course I do
Last time you ate something was thirsday night, and you only had a sandwich.
Really?
Really.
That's not so bad... today is...
It's sunday, Ace. Sunday night. Please try to eat.
Och det gjorde jag. Jag försökte, men det gick inte speciellt bra.
De mörka ringarna under ögonen börjar kännas permanenta och mitt hår behöver verkligen fixas. Tillsammans med resten av mig, märkte jag idag när jag gick upp och tittade i en spegel för första gången sedan i fredags. Ah...

Jag läste ut den fjärde boken igår. Böckerna som pinsamt nog gjorde mig beroende efter två sidor. Elle varnade mig, men som vanligt lyssnade jag inte speciellt mycket. Fjärde och sista boken avslutades i alla fall igår och nu saknar jag dem. Hade jag inte haft någon som helst självdiciplin hade jag kanske börjat läsa om dem. Eller, det har nog inte någonting med självdiciplinen att göra. Det handlar nog mer om att om jag läser dem igen, kommer jag spendera fyra dagar till i sängen utan motivation till att gå upp. Utan aptit, utan ork. Utan allt det där. Och skulle folk få veta att jag sträckläst böckerna två gånger... well... då hade jag någ fått ta livet av min so called kulturella, intellektuella och litterära personlighet som jag alltid varit övertygad funnits där och börja kalla mig kommersiell fjortis på heltid.

Det kommer inte att hända.

Men jag borde verkligen försöka äta.