sheshep

Jag och tjejerna i huset hade en konversation för inte så länge sedan. Typiskt tjejsnack över en flaska vin. Jag upptäckte att jag saknat det. När vi satt där lite lulliga och sa saker om oss själva och andra som ibland var riktigt vettiga (för det mesta inte riktigt lika vettiga) kom jag på att det är det jag saknar mest hemifrån.  Tjejsnacken och alla andra konversationer jag haft med folk som känner mig. Folk som jag inte behöver förklara bakgrunden för. Folk som vet vad jag menar när jag avslutar meningen med ”precis som den gången, du vet”.
Nätterna på balkongerna i mitt hus.
De otaliga vinkvällarna hos K.
De spontana samtalen hos Elle, Den Otippade, 3 (jisses vad jag saknar 3!) vänninan och svägerskan.
Det jag såg fram emot mest när jag flyttade var en nystart. En nytändning. Att komma till en stad och ett land där jag kunde vara vem jag ville i andras ögon. Börja om helt från början. Och då kändes det löjligt och barnsligt av mig att komma på ett drygt halvår efter flytten att den jag ville vara här borta i andras ögon är precis den människan jag trodde att jag lämnade bakom mig när jag flyttade hit.

I de sekunderna när denna insikt slog mig kändes hela denna flytten så fruktansvärt onödig. Varför flyttade jag hit för att ”hitta mig själv” när jag haft mig själv i närheten hela tiden. Sen kom jag på att det inte var den enda anledningen till att jag stack. Kanske den största, men inte den enda. Och även om det skulle vara den enda anledningen, så är det kanske av största vikt att komma på den insikten som slog mig den kvällen. Att komma på att den man ville vara är ingen annan än den man alltid varit.