gör om, gör rätt...
Man: Hey how are you?
Jag: Uhm... You're in the girls bathroom...
Man: Yupp... so.. how are you?
Jag: Are you trying to pick me up in the girls bathroom?
Man: Well... that's kind of my thing...
Jag: Oh... does that actually work?
Man: One out of three, baby. One out of three...
Volver
Jag såg East of Eden och blev kär i James Dean, som så många gånger förut.
Idag har jag haft en ledig dag och gjort ingenting förutom tvätt, disk och sutit och gråtit i två timmar. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.
I går kväll julpyntade vi hela huset. Det var äntligen december och äntligen tid för julen att komma in i huset. Jag hittade en radiokanal som sänder live dygnet runt från denna huvudstad och de spelar ENBART julsånger. Sånt gör mig så obeskrivligt glad och varm innombords. Fransyskan satt och klippte julfigurer ur julpapper vi hade handlat. Jag och S satte upp glitter och ljusslingor i hela huset. Skrev MERRY X-MAS på köksväggen och sjäng med till diverse julmelodier.
Jag har börjat drömma konstigt igen. Mina drömmar kommer och går i perioder. Det kan gå veckor utan att jag kommer ihåg en enda och nu drömmer jag så verkligt att jag halvt om halvt tror att det faktiskt inträffat när jag vaknar följande dag. Fastän drömmarna är långt ifrån verkligheten.
Härom dagen drömde jag om vår handy-man på jobbet. Det var jättejobbigt att träffa honom dagen efter och stå och nästan-skämmas, fastän jag vet att man inte kan hjälpa det man drömmer, och han vet ju ingenting om vad jag har drömt. Det var nästan så att jag stod och rodnade lite. Nästan. Senare, i lördags, träffade jag på densamme och dennes (vad jag misstänker) flickvän när jag var ute med en massa folk. Naturligtvis visade det sig att flickvännen var ett blont bombnedslag men dock med ett IQ på badbollsnivå. Drömmen natten som följde var given.
Ja, det är inte lätt ibland. Med det undermedvetna och turerna man tar i sitt huvud, även fast man inte är medveten om dem.
Jag pratade med Den Otippade och kände hur stressen rann av lite. Allt är bra därhemma verkar det som. Det är så roligt att få reda på allt skvaller och alla rykten som surrar omkring när man är såhär långt borta. Samtidigt som det gör allting väldigt mer intressant och spännande eftersom man får lite distans till det, inser jag också för varje nyhet som når mig att det var en ganska ointressant värld jag hade. Roande och underhållande, men inte speciellt stimulerande.
Jag tror inte jag kommer komma tillbaka.
Idag har jag haft en ledig dag och gjort ingenting förutom tvätt, disk och sutit och gråtit i två timmar. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.
I går kväll julpyntade vi hela huset. Det var äntligen december och äntligen tid för julen att komma in i huset. Jag hittade en radiokanal som sänder live dygnet runt från denna huvudstad och de spelar ENBART julsånger. Sånt gör mig så obeskrivligt glad och varm innombords. Fransyskan satt och klippte julfigurer ur julpapper vi hade handlat. Jag och S satte upp glitter och ljusslingor i hela huset. Skrev MERRY X-MAS på köksväggen och sjäng med till diverse julmelodier.
Jag har börjat drömma konstigt igen. Mina drömmar kommer och går i perioder. Det kan gå veckor utan att jag kommer ihåg en enda och nu drömmer jag så verkligt att jag halvt om halvt tror att det faktiskt inträffat när jag vaknar följande dag. Fastän drömmarna är långt ifrån verkligheten.
Härom dagen drömde jag om vår handy-man på jobbet. Det var jättejobbigt att träffa honom dagen efter och stå och nästan-skämmas, fastän jag vet att man inte kan hjälpa det man drömmer, och han vet ju ingenting om vad jag har drömt. Det var nästan så att jag stod och rodnade lite. Nästan. Senare, i lördags, träffade jag på densamme och dennes (vad jag misstänker) flickvän när jag var ute med en massa folk. Naturligtvis visade det sig att flickvännen var ett blont bombnedslag men dock med ett IQ på badbollsnivå. Drömmen natten som följde var given.
Ja, det är inte lätt ibland. Med det undermedvetna och turerna man tar i sitt huvud, även fast man inte är medveten om dem.
Jag pratade med Den Otippade och kände hur stressen rann av lite. Allt är bra därhemma verkar det som. Det är så roligt att få reda på allt skvaller och alla rykten som surrar omkring när man är såhär långt borta. Samtidigt som det gör allting väldigt mer intressant och spännande eftersom man får lite distans till det, inser jag också för varje nyhet som når mig att det var en ganska ointressant värld jag hade. Roande och underhållande, men inte speciellt stimulerande.
Jag tror inte jag kommer komma tillbaka.
feels like home to me..
Alltså... Det var det här med min chef med personlighetsklyvning av högsta grad. Det börjar tära lite nu. Man märker att man var bortskämd hemma i Sverige. Med mänskliga chefer och grundläggande saker som kontrakt. Anställdas säkerhet, arbetsgivares skyldigheter etc. Finns inte riktigt här... Och när man har en chef vars humör skiftar lika fort och ofta som klackar förstörs mot kullersten. Ja.. det börjar kännas. Kunder är förjävliga (jag hatar dem allihop) och arbetsvillkoren känns inte tillräckligt bra, fastän de kanske är det, min taxback har inte kommit in och banken strular. Då är det skönt att komma till ett hem fullt av flickor och kärlek. Fnitter och skratt. Fransyskan som laddar inför morgondagens date med Humlan (rakar benen och målar tånaglarna). Elle som dricker té och blir löjligt glad över nyköpta ljusslingor. S som följer med mig ut och röker efter en stor middag vi lagade tillsammans. Som nästan lägger sig ner på golvet av skratt när jag tror att jag diskret ska kunna smyga, men istället fiser jättehögt i vår trädgård. Det gör att man orkar lite till och lite mer.
Familjebesöket var fantastiskt. Men när det var dags för dem att åka trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Vilket låter extremt och dramatiskt och helt otroligt, men det var precis så det kändes. Efter långa timmar fyllda av tårar, tårar, magknip, telefonsamtal och fler tårar började jag kunna ta ett steg tillbaka och tänka igenom vad det var som gjorde så ont. Svaret stod ganska klart och tydligt. Alla andra gånger har gått bra, för det har alltid varit jag som åkte. Jag som flyttade hemmifrån när jag var femton, jag som var ute och rände, jag som flyttade hit. Jag som lämnade. Att bli lämnad är inte i närheten lika spännande och roligt. Att bli lämnad är en obeskrivlig känsla av illamående, saknad, rädsla, ensamhet och bitterhet. I en enda fantastiskt obehaglig röra.
Nu känns det innerligt mycket bättre, men det där slaget i ansiktet mina känslor gav mig i söndags... Det vill jag aldrig utsätta mig själv för igen.
Och folk frågar mig varför jag är relationsrädd... Hmmmm
I've never seen you looking so lovely as you did tonight
I söndags var James sista dag på jobbet. Vi gick ut och tog en öl efteråt. Vi pratade om allting och ingenting. Han var ledsen. Glad för att sluta jobba och kunna fokusera på sig själv och sin utbildning och kollektion. Ledsen för att andra aspekter av livet gjort honom besviken. Lady in Red spelades när han gick. Det kändes passande. Han höll med. Gav mig en kyss på kinden och lovade att ringa, och förse mig med samples från hans kommande kollektion. Jag tvivlar på att något av de utlovade sakerna kommer inträffa, men det var en fin tanke han ville ge mig. Jag tog emot.
Idag har det varit kallare än någonsin förut. Och blåsigt. Kylan kan jag hantera. Blåsten tål jag inte.
Sould I Stay or Should I Go...?????
HAHA! jag har fortfarande inte slutat skratta åt mig själv. Hahahaha! Ibland är man allt bra seg. Och dum.. Och bortgjord...
Alltså såhär såg min morgon ut;
Jag vaknade väldigt väldigt sent på grund av den fördömda snoozknappen som alltis ställer till det för mig (jag kan inte låta bli...), så jag fick springa ut genom dörren utan frukost och utan dusch för att inte komma sent till jobbet. När jag kommer ut öser regnet ner och det blåser som aldrig förr. Jag tar bussen. För en gångs skull är det ingen trafik ute (kanske för att det är lördag och alla vet att de BORDE vara inne och sova vid den tiden på morgonen en lördag. Men jag är inte bitter...) så jag kommer in till stan tjogo minuter innan jag ska börja. Dock är det en tid jag lätt som en plätt dödar då jag inte fått i mig morgonkaffet och Starbuck's ligger precis i närheten av jobbet. Jag köper en stor goding och smuttar på den när jag i sakta mak, trots regnet, vandrar de 25 meter som återstår till min fina arbetsplats. Kaffet gör mig på bättre humör och jag börjar känna mig lite godmodig och tycker att det nog ska bli ganska roligt att jobba trots allt. Precis innan jag går in i den lilla gränden som leder till bakvägen in till mitt jobb står det ett gäng killar. Tre för att vara mer exakt. Killen i mitten verkar bekant, och ju närmare jag kommer, ju mer övertygad blir jag att jag träffat killen förut. Whelans kanske. En av Es, Ss eller fransyskans kompisar säkert. Eller kanske på Shanes födelsedagskalas? JO! Så måste det natusligtvis vara. Det var definitivt på Shanes 21st som vi träffades. Eller...?? Jag avlägger ett tyst löfte om att aldrig mer dricka alkohol medan jag närmar mig de tre killarna. Det är ju själva fan att jag inte kommer ihåg vart jag träffat honom. Eller vad han heter.
Fuckfuckfuck!
Jag måste alltså passera killarna, det är oundvikligt. Och om han känner igen mig så kommer det bara bli jätteolustigt nästa gång vi träffas...
Killen ser att jag tittar och därför börjar han titta... Fanihelvete han känner igen mig. Nu måste jag hälsa... fuckfuckfuck vad heter människan???
a.- Hi, how are you?
oidentifierad - Oh, I'm good how are you?
a.- Not to bad thank's. Uhmmm....
Pinsam tystnad. Hans kompisar börjar skruva på sig. Fuuuuuuuuck!!!!
oidentifierad - Sooo... How's the coffee?
a. - Life saving, hähä!
Pinsam tystnad. Dettar är ju löjligt. Jag måste gå, jagmåstegåjagmåstegåjagmåste...
a. - Yeah, so, I have to go. Got to work you know, hehe, but uhm... I'll see you later yeah?
oidentifierad - Uhm..Yeah? Okey... see ya....??
Jag fortsatte gå. In i gränden. Knappade in koden till bakvägen och då slog det mig vem det var jag hade stått och tvångspratat med
Herregud vad dum jag kände mig... Och på jobbet bara skrattade hela teamet åt mig.
tackar.
Alltså såhär såg min morgon ut;
Jag vaknade väldigt väldigt sent på grund av den fördömda snoozknappen som alltis ställer till det för mig (jag kan inte låta bli...), så jag fick springa ut genom dörren utan frukost och utan dusch för att inte komma sent till jobbet. När jag kommer ut öser regnet ner och det blåser som aldrig förr. Jag tar bussen. För en gångs skull är det ingen trafik ute (kanske för att det är lördag och alla vet att de BORDE vara inne och sova vid den tiden på morgonen en lördag. Men jag är inte bitter...) så jag kommer in till stan tjogo minuter innan jag ska börja. Dock är det en tid jag lätt som en plätt dödar då jag inte fått i mig morgonkaffet och Starbuck's ligger precis i närheten av jobbet. Jag köper en stor goding och smuttar på den när jag i sakta mak, trots regnet, vandrar de 25 meter som återstår till min fina arbetsplats. Kaffet gör mig på bättre humör och jag börjar känna mig lite godmodig och tycker att det nog ska bli ganska roligt att jobba trots allt. Precis innan jag går in i den lilla gränden som leder till bakvägen in till mitt jobb står det ett gäng killar. Tre för att vara mer exakt. Killen i mitten verkar bekant, och ju närmare jag kommer, ju mer övertygad blir jag att jag träffat killen förut. Whelans kanske. En av Es, Ss eller fransyskans kompisar säkert. Eller kanske på Shanes födelsedagskalas? JO! Så måste det natusligtvis vara. Det var definitivt på Shanes 21st som vi träffades. Eller...?? Jag avlägger ett tyst löfte om att aldrig mer dricka alkohol medan jag närmar mig de tre killarna. Det är ju själva fan att jag inte kommer ihåg vart jag träffat honom. Eller vad han heter.
Fuckfuckfuck!
Jag måste alltså passera killarna, det är oundvikligt. Och om han känner igen mig så kommer det bara bli jätteolustigt nästa gång vi träffas...
Killen ser att jag tittar och därför börjar han titta... Fanihelvete han känner igen mig. Nu måste jag hälsa... fuckfuckfuck vad heter människan???
a.- Hi, how are you?
oidentifierad - Oh, I'm good how are you?
a.- Not to bad thank's. Uhmmm....
Pinsam tystnad. Hans kompisar börjar skruva på sig. Fuuuuuuuuck!!!!
oidentifierad - Sooo... How's the coffee?
a. - Life saving, hähä!
Pinsam tystnad. Dettar är ju löjligt. Jag måste gå, jagmåstegåjagmåstegåjagmåste...
a. - Yeah, so, I have to go. Got to work you know, hehe, but uhm... I'll see you later yeah?
oidentifierad - Uhm..Yeah? Okey... see ya....??
Jag fortsatte gå. In i gränden. Knappade in koden till bakvägen och då slog det mig vem det var jag hade stått och tvångspratat med
Herregud vad dum jag kände mig... Och på jobbet bara skrattade hela teamet åt mig.
tackar.
It's business time!
E kommer hem. Hon sitter i soffan och pratar med mig. Hon haller pa att avsluta med X innan hon aker. De har tagit manga turer fram och tillbaka. Igar satt jag i hennes rum tills klockan var sa mycket att jag blev forvanad att jag fortfarande hade oppna ogon. Nu ar man gammal... laggdags fore tio...
Nar jag gick med E in till stan idag borjade det regna. Fel. Forsa. Vattnet spolade bort smutsen pa gatorna. Fimpar samlades i stuprannorna. Tiggarna pa broarna satt och blev till degiga blota klumpar. Jag tankte pa dem darhemma. Nar vi satt pa balkongerna i huset och var skyddade fastan regnet oste ner. Hur vi satt och rokte och drack te och tankte att det var livet pa en pinne.
E och jag motte upp med X. Vi skakade hand, han och jag. Han var lang. Jag fick vrida upp huvudet for att mota hans blick. Jag tycker alltid att det kanns sa komiskt. Taker pa hur det ar att kyssa folk som ar sa mycket langre. For det mesta ar killarna jag traffar bra nagra centineter langre an mina 178. Hur blir det annars? Hukar de sig jattemycket? Maste man alltid sta pa ta?
Fransykan och S kom till mig nar jag suttit sjalv och last i trekvart. Vi satt pa ett cafe pa affarsgatan. Kristallkronor i taket och roda sametsstolar.
Jag fragar E hur hon kanner sig. Hon sager att hon inte kommer vara bitter. Nar det var bra var det riktigt bra, och att de stunderna ar varda ett fint avslut. Att allt ar utrett och att de kommer ses igen innan hon sticker. Kanske redan imorgon nar hon och jag ska ut. Kanske moter vi upp honom. Jag fragar om det ar en san bra ide? om man verkligen ska blanda in en utgang och alkohol med ett avslut pa ett forhallande. Hon sitter tyst en stund och sager sen att allt inte behover vara sa dramatiskt egentligen. Det kanske ar ganska enkelt nar man tanker efter. Hon rycker pa axlarna.
... och sex ar ju alltid roligt. Man vet ju aldrig nar man far det igen..
Nar jag gick med E in till stan idag borjade det regna. Fel. Forsa. Vattnet spolade bort smutsen pa gatorna. Fimpar samlades i stuprannorna. Tiggarna pa broarna satt och blev till degiga blota klumpar. Jag tankte pa dem darhemma. Nar vi satt pa balkongerna i huset och var skyddade fastan regnet oste ner. Hur vi satt och rokte och drack te och tankte att det var livet pa en pinne.
E och jag motte upp med X. Vi skakade hand, han och jag. Han var lang. Jag fick vrida upp huvudet for att mota hans blick. Jag tycker alltid att det kanns sa komiskt. Taker pa hur det ar att kyssa folk som ar sa mycket langre. For det mesta ar killarna jag traffar bra nagra centineter langre an mina 178. Hur blir det annars? Hukar de sig jattemycket? Maste man alltid sta pa ta?
Fransykan och S kom till mig nar jag suttit sjalv och last i trekvart. Vi satt pa ett cafe pa affarsgatan. Kristallkronor i taket och roda sametsstolar.
Jag fragar E hur hon kanner sig. Hon sager att hon inte kommer vara bitter. Nar det var bra var det riktigt bra, och att de stunderna ar varda ett fint avslut. Att allt ar utrett och att de kommer ses igen innan hon sticker. Kanske redan imorgon nar hon och jag ska ut. Kanske moter vi upp honom. Jag fragar om det ar en san bra ide? om man verkligen ska blanda in en utgang och alkohol med ett avslut pa ett forhallande. Hon sitter tyst en stund och sager sen att allt inte behover vara sa dramatiskt egentligen. Det kanske ar ganska enkelt nar man tanker efter. Hon rycker pa axlarna.
... och sex ar ju alltid roligt. Man vet ju aldrig nar man far det igen..
right through you
Jag hör fransyskan i dörren. Hon har varit på dejt. Jag tror det gick bra. Eller det brukar det väl göra när man kommer hem så här sent? Ah, dessa män... Vi har stora diskussioner här i huset på Shandon. Hur man ska bete sig, hur HAN ska bete sig, vem man ska välja, vem man ska undvika, hur man ska undvika, utnyttja, lämna och hämta. Det är ett träsk det där...
S åker till sin kille i London imorgon. Kommer hem på måndag igen, och lämnar mig, E och fransyskan åt våra egna öden denna helg. Min andra helg i denna stad.
E och jag försökte oss på att tända eld i den öppna spisen i vardagsrummet (vågar fortfarande inte riktigt i sovrummet), men det gick på röven. E:s X hade någon taktik, men hon kunde inte. En sak till som är bra med män. Det vi inte kan, kanske de kan fixa. Tyvärr hade inte E givit någon uppmärksamhet till denna konstart så vi fick vackert och snällt sitta och titta på papper som brann och kol som hatiskt och självbelåtet skrattade oss i ansiktet utan att brinna det minsta.
Det var kallt idag. Och inatt kommer jag nog både frysa och snarka. Jepp, jag är förkyld. IGEN.
S åker till sin kille i London imorgon. Kommer hem på måndag igen, och lämnar mig, E och fransyskan åt våra egna öden denna helg. Min andra helg i denna stad.
E och jag försökte oss på att tända eld i den öppna spisen i vardagsrummet (vågar fortfarande inte riktigt i sovrummet), men det gick på röven. E:s X hade någon taktik, men hon kunde inte. En sak till som är bra med män. Det vi inte kan, kanske de kan fixa. Tyvärr hade inte E givit någon uppmärksamhet till denna konstart så vi fick vackert och snällt sitta och titta på papper som brann och kol som hatiskt och självbelåtet skrattade oss i ansiktet utan att brinna det minsta.
Det var kallt idag. Och inatt kommer jag nog både frysa och snarka. Jepp, jag är förkyld. IGEN.
