sheshep

jag är trött på att saker inte vill som jag vill. Speciellt denna bloggdomän.

jag byter. Ses där.

tjingen

http://sheshep.blogspot.com

Det har varit en tuff vecka. Minst sagt. Men snart är det måndag. Då börjar vi om igen.

Jag och tjejerna i huset hade en konversation för inte så länge sedan. Typiskt tjejsnack över en flaska vin. Jag upptäckte att jag saknat det. När vi satt där lite lulliga och sa saker om oss själva och andra som ibland var riktigt vettiga (för det mesta inte riktigt lika vettiga) kom jag på att det är det jag saknar mest hemifrån.  Tjejsnacken och alla andra konversationer jag haft med folk som känner mig. Folk som jag inte behöver förklara bakgrunden för. Folk som vet vad jag menar när jag avslutar meningen med ”precis som den gången, du vet”.
Nätterna på balkongerna i mitt hus.
De otaliga vinkvällarna hos K.
De spontana samtalen hos Elle, Den Otippade, 3 (jisses vad jag saknar 3!) vänninan och svägerskan.
Det jag såg fram emot mest när jag flyttade var en nystart. En nytändning. Att komma till en stad och ett land där jag kunde vara vem jag ville i andras ögon. Börja om helt från början. Och då kändes det löjligt och barnsligt av mig att komma på ett drygt halvår efter flytten att den jag ville vara här borta i andras ögon är precis den människan jag trodde att jag lämnade bakom mig när jag flyttade hit.

I de sekunderna när denna insikt slog mig kändes hela denna flytten så fruktansvärt onödig. Varför flyttade jag hit för att ”hitta mig själv” när jag haft mig själv i närheten hela tiden. Sen kom jag på att det inte var den enda anledningen till att jag stack. Kanske den största, men inte den enda. Och även om det skulle vara den enda anledningen, så är det kanske av största vikt att komma på den insikten som slog mig den kvällen. Att komma på att den man ville vara är ingen annan än den man alltid varit.

En huslig dag. Städning, tvätt av fönster och speglar. Ner med julpyntet. Blev lite sentimental när jag tänkte på kvällen då allt åkte upp. Men precis som allt annat blir det till ännu ett fint minne som det är dags att lägga bakom sig. Det blir en ny årstid. En ny årstid med nya tag, friska viljor och en nyfunnen motivation och inspiration. Våren är på väg. Man kan inte se det riktigt än. Det är fortfarande kallt och grått ute. Det är fortfarande mörkt på eftermiddagarna och det blåser och det luktar fortfarande januari. Men någonstans där bakom kan man ana att solen väntar. Det glöder, precis som det gör inne i mitt bröst. Någonting längtar och drar. Spänner och stretar och jag kan inte riktigt placera det. När jag började känna denna märkliga sensation inne i mig blev jag plötsligt rädd. Att det var min rastlöshet, min längtan bort och min reslusta som lite olägligt gjorde sig hörd. Jag låg vaken och tänkte. Oroade mig.

 Sen bestämde jag mig för att det inte spelar någon roll. Snart drar jag turnén vidare. Jag börjar dra lite löst i mina planer. Jag vill inte dela med mig av mina riktiga planer än. De är bara mina ett litet tag till. Tills jag har beräknat, bokat och bestämt. Tills dess är det jag, drömmarna och planerna. Och snart kommer våren och gör allt så mycket verkligare och lättare genomfört.
För var dag som går finner jag lite mer inre styrka och en insikt som växer. En insikt som säger mig att mycket lite står i vägen för mig. För att jag ska få det jag vill ha, och står något ivägen, är det inte så svårt att flytta på.

I'm not denying
I'm frightened as much as you
Though I'm barely touching you
I've shivers down my spine
And it feels divine

Jag ska drömma lite till. Jag ska planera lite till, och sen ska jag ställe in siktet. Akta Dig när jag bestämt mig för Dig. Då har Du mycket lite att försvara Dig med. Snart kommer jag.

Fransyskan blev orolig igår. Hon kom in till mig med ett par halstabletter i handen. Klappade mig på huvudet och sa med en dämpad röst I don’t know what else to do. Jag sa att hon inte skulle oroa sig. Att det låter värre än vad det är.
But you don’t eat…
What? Of course I do
Last time you ate something was thirsday night, and you only had a sandwich.
Really?
Really.
That's not so bad... today is...
It's sunday, Ace. Sunday night. Please try to eat.
Och det gjorde jag. Jag försökte, men det gick inte speciellt bra.
De mörka ringarna under ögonen börjar kännas permanenta och mitt hår behöver verkligen fixas. Tillsammans med resten av mig, märkte jag idag när jag gick upp och tittade i en spegel för första gången sedan i fredags. Ah...

Jag läste ut den fjärde boken igår. Böckerna som pinsamt nog gjorde mig beroende efter två sidor. Elle varnade mig, men som vanligt lyssnade jag inte speciellt mycket. Fjärde och sista boken avslutades i alla fall igår och nu saknar jag dem. Hade jag inte haft någon som helst självdiciplin hade jag kanske börjat läsa om dem. Eller, det har nog inte någonting med självdiciplinen att göra. Det handlar nog mer om att om jag läser dem igen, kommer jag spendera fyra dagar till i sängen utan motivation till att gå upp. Utan aptit, utan ork. Utan allt det där. Och skulle folk få veta att jag sträckläst böckerna två gånger... well... då hade jag någ fått ta livet av min so called kulturella, intellektuella och litterära personlighet som jag alltid varit övertygad funnits där och börja kalla mig kommersiell fjortis på heltid.

Det kommer inte att hända.

Men jag borde verkligen försöka äta.

Den lilla hemstaden kändes, nära, välkomnande, avlägsen ch surrealistisk allt på en gång. Jag fick torgskräck första dagen jag gick ut, gämde mig bakom en byggnad och var tvungen att ringa ett samtal. Jag träffade mycket fint folk och hade många trevliga stunder. Jag lyckades undvika de människor jag inte kände på mig skulle vara så lyckat att träffa och jag hann spendera mycket tid med familjen. det var en fin jul. Opretentiös och stillsam, och när det var dags att sticka var det mycket tårar, många kramar och en knut i magen som inte släppte förrän dagen därpå. Saknaden var massiv och slog som en hammare på natten, ångesten kom krypande med djupa tankar på framtid, mål och existens och sömnen ville inte infinna sig. Men så ringde min väckarklocka och jag gick till jobbet. Pratade av mig, Andades lite välbekant luft.  Tog lunchen på stan och kom ihåg att jag trivs bättre i storstäder än i små. Gick hem och åt i min ensamhet. Ägnade lite tid åt att andas. Titta på en film, slappna av. Och så kom Elle tillbaka. Té i köket, värmeljus, långa samtal om allt och inget och att känna sällskapet och det oyttrade stödet från henne var precis den medicinen klumpen i magen inte kunde utstå.

Det är bra här. Det är varmt i mitt rum jag fick överta från S när hon flyttade. Fransyskan kommer tillbaka på torsdag och innan dess ska jag och Elle fira nyår tillsammans. I en storstad finns det miljoner saker att hitta på.

Men när jag kom till jobbet i går morse och en stenad man sitter och bajsar framför porten jag ska gå in i... ja, då kan jag inte annat än sucka och tänka att detta hade aldrig hänt hemma. Tack och lov.

Komikern hade gigg ikväll, så jag E och fransyskan gick dit. Vi blev inte besvikna. Fransyskan sa på vägen hem att hon kunde känna hur skrattrynkorna stannar kvar. Jag känner fortfarande av krampen i käken.
När vi pratade med Komikern efter gigget kom jag på mig själv med att tänka om han var likadan hemma? Privat?
Han var uppenbarligen helt hög av adrenalinet, kanske av annat också vad vet jag, efteråt och hoppade hit och dit medans han presenterade mig för andra komiker, flickvänner och etc. Jag tänkte att om han var så privat också kan det kanske bli lite jobbigt i längden. Jag frågade E efteråt. Hon sa att han alltid var som han är på scen. I centrum, pratig och 190 hela tiden. Men att han också är... jag vet inte. Han presenterar en alltid. Han kom ihåg mitt namn, trots att vi blev presenterade för varandra innan showen. Kom ihåg det tills efteråt. Förde det vidare (eftersom ingen här i vanliga tillstånd kommer ihåg eller kan förstå mitt namn utan att jag bokstaverar alternativt skriver ned det åt dem är detta en bedrift..). Jag kunde inte hjälpa att bli lite imponerad. Och så var han så rolig. Jag gillar roliga människor. Skrattet är underskattat nuförtiden när allt ska vara så djupt och bekymrat.

Han är som han är på scen.

Jag undrade kort och flyktigt över om jag privat är som jag är på scen. Undrade över hur jag är på scen. Kom fram till att jag inte vet. Jag har absolut ingen aning om hur folk uppfattar mig. På scen i alla fall. Där pendlar det nog. I verkliga livet har jag nog ett hyfsat hum om hur jag för mig.

Jag antar att jag då kan dra slutsatsen att vi skiljer oss markant åt. Komikern och jag. Den berömda Konsten vs Livet konflikten ligger långt borta för mig.

Det är som att välja mellan en apelsin och en solstol.

E flyttar ut om tio dagar. Elle flyttar in den tredje november.

En ut, en annan in.

Det finns produktiva dagar.
Det finns lata dagar.
Och så finns det dagar som idag.
Dagar som börjar så bra. Slutar ganska bra också visserligen, men inte riktigt som man hade tänkt sig...
Jag gick upp imorse för att ta mig in till stan, sitta i kö i flara timmar, fixa pps nummer på social service office och sen gå hem, nöjd och glad över att jag hade åstadkommit något. Jag gick alltså upp. Åt frukost med E. Öppnade ytterdörren. Regn (på riktigt idag). Skitsamma tänkte jag och E glatt till varandra. Då tar vi väl bussen. Det gjorde vi. Jag gick till socialkontoret, tog en nummerlapp och satte mig att börja vänta. Efter en halvtimme är E klar med sitt ärende och kommer och håller mig sällskap. Efter ännu en kvar tillsammans börjar vi lägga märke till lapparna som sitter överallt. Lapparna där det står mer detaljerat om hur detta kontoret behandlar pps-ansökningar. Lappar som (som sagt) sitter överallt och med fet stor text förklarar att de tar emot alla ansökningar från folk som jobbar eller bor i D1,D2, D3, D4, D5, D6, D8, D9...osv. Huh? Vad hände med D7? Frågar jag lite dumt. Vi läser vidare. Japp nämen "okej"! Detta kontoret behandlar ALLA ansökningar FÖRUTOM från D7. Där jag bor. Såklart. fuckfuckfuckfuck. Ingen stor grej egentligen. Jag får nu bara leta reda på det andra kontoret jag ska till. Ta mig dit i morgon förmiddag, köa där och börja om med det jag trodde skulle vara färdigt nu.
Dagen fortskrider. Jag och E går och käkar lunch i saluhällen och får sitta i någon vinkällare. Pratar om tatueringar. Peppar.
Vi går till D4 där E har en arbetsintervju. Jag sätter mig på ännu ett fik. Glömmer bort att köpa tidning och ska precis fråga den fina gubben bakom disken om de har någon dagstidning jag kan läsa när jag ser att en kund glömt en National Enquirer. Nämen! Aldrig försent att lära sig om lite mer kändisar. tänker jag och väljer att glömma att jag och E faktiskt köpte en OK! i mataffären i förrgår. Sitter med mig iPod, mitt spexiga kaffe och min tidning. Ringer Joe. Pratar bort en kvart. E kommer tillbaka. Man kan inte spola efter sig på toa. Lite typiskt...
Vi går hem i regnet med våra 5 euro paraplyn från Dunnes. Mitt var halvsönder redan från början. Es går sönder på vägen hem.
Buss hem. En sträcka som tar tio minuter vanligtvis tar närmare 40 i eftermiddagstrafiken.
Hemma är det kallt. Vi har bara quorn-bitar i frysen. Och kokta ägg i kylen.
Men det gör ingenting. Jag älskar denna staden. Att flytta över hit var nog ett av de smartare sakerna jag gjort på sistone. Mest för miljöbytets skull, men jag känner lite i själen. Stressen har jag lämnat hemma i Sverige. Åldersnojan och känslan av att inte riktigt räcka till i alla lägen.
E tänder en brasa för att värma oss. Men jag känner mig egentligen inte så frusen längre.

Okej. En liten korregering och ett erkännande från min sida.
Det regnade hela dagen igår. Jag menar verkligen HELA dagen. Mest natten kanske. Okej; det regnade hela, hela jävla kvällen och natten. Hela natten. Ett tag duggade det lite bara, men det kan knappast kallas uppehåll. Det spöregnade heeeeela natten. och kvällen. So there. Därför vaknade jag i morse med känslan av att det fortfarande regnade. När jag skrev föregående blogginlägg hade jag inte hoppat ur min pyjamas, inte tittat ut genom fönstrena i köket ordentligt när jag åt mina flingor. Inte dragit upp persiennerna i vardagsrummet när jag satte mig ner vid datorn. Jag var helt övertygad om att det regnade. Jag och E gick för att träffa Joe. Öppnade dörren, satte på oss solglasögonen och promenerade i sakta mak in till stan. Alltså. Det regnade verkligen inte. Det var strålande sol. Höstkyligt och vackert. Så ja, förlåt, men jag kanske ljög i föregående inlägg. Inte medvetet, men ändå...

Den sena lunchen med Joe var fin. Långa samtal och det faktum att vi satt på en uteservering på en liten lugn sidogata mitt inne i stan försämrade inte saken. Det var kyligt, men det var fint. Vi pratade länge. Om förhållande, framtiden, ålderdom, resor, pengar, ångest (den stod nog mest jag för) och försökte peppa varandra allt vi kunde. Vid halv sex tog jag och E bussen till norra sidan. Handlade mat och gick hem. Pratade och skrattade i affären. Skojbråkade på vår hittepåskånska, gruffade över priserna och bar våra varor under stånk och stön (det stod nog jag mest för även denna gång.) hem till Shandon C. Vi åt en sen middag. Mamma ringde. Vi pratade om allt möjligt. Det var fint att känna att jag saknade henne och familjen, men inte så att det håller mig vaken om nätterna. Det är nog inte vardag för mig än här borta. Snart kommer väl även den, men för min del får den gärna dröja. 
Jag, E och fransyskan såg på This is England . Fransyskan gick och la sig och jag och E sitter nu i soffa respektive fåtölj. Tystnad. Skönt. Mina händer är kalla. Brasan har slocknat och jag gör mig redo för sängen, mentalt. Imorgon ska jag köa hela dagen. Det hade jag helst sluppit.

Jag läste Yrkeskvinnans blogg om hennes vän som gick bort för en tid sedan. Det var så fint och enkel. Jag blev riktigt berörd, men hittade inte ord att sätta på min uppskattning till henne så jag lämnade ingenting.

Det har regnat länge nu. De som är vana här rycker på axlarna och och säger till mig att jag ain't seen nothing yet. Jag tycker att det känns som om det regnat i hundra år. Jag gillar regn fast på mina villkor. Det kan gärna få regna på söndagar, som idag. Jag kan ta promenader utan paraply och njuta av att bli avspolad veckan. Jag gillar inte regn när det öser ner när jag är påväg någonstans. På ett möte, anställningsintervju (HA), på fest, till middag, fika etc. Då är regnet inte min vän. Vad jag har märkt här borta är en skillnad i beteende hos människorna. I sverige är folk generellt vädermänniskor. När det regnar blir svenskarna ofta lite surare, lite bittrare, och det suckas en hel del. Här ser folk det som ett ypperligt tillfälle att vara artiga mot varandra. Att skapa ett tillfälle för en konversation. Ex. I går natt. Jag, E och fransyskan var på bussen på väg in till stan. In kommer en man som är helt dyngsur. Han har försökt ta skydd under en tidning, men den gjorde nog ingen större skillnad. Han är genomblöt från topp till tå och när han ska betala bussfärden bildas det en pöl med vatten runt om hans fötter. Busschaffisen säger något jag inte hör till honom. Den Blöte Mannen tittar upp och avfyrar ett gapskratt och skratt/skriker yeah man, it's really lashing isn't it? I feel like a homeless fucking dog. Jag blev glad. För folk här verkar inte regn vara ett dåligt väder. Det är bara helt enkelt ett väder. Lite så vill jag att livet ska vara. För mig och för alla andra. Det finns dåliga dagar, dåliga perioder och dåliga stunder, men precis som ett regnväder får man lita på att det går över. Att de dåliga stunderna är en del avlivet lika mycket som de bra är, och att de bara får oss att uppskatta de fantastiska stunderna ännu mer. Att man ibland kanske ska rycka på axlarna åt sin ångest och sitt dåliga humör och säga fuck it. One of those days, och imorgon börjar jag om. Mår dåligt om jag behöver det, men kanske kommer jag må så mycket bättre. Imorgon är inte beroenda av idag, och det är inte jag heller. Så fuck it. Jag mår dåligt nu, men fan vad jag kommer må bra när jag klarar mig ur det hela.
Livet hade varit så mycket lättare att hantera.
Det regnar ute, men jag ska ut. Träffa Joe, handla mat till ikväll och njuta av att allt jag har istället för att sörja det jag förlorat.

Idag har varit lite av en miserabel dag. Det har regnat och regnat och jag och E var ute på stan och försökte hålla modet uppe, men E var trött och jag var förkyld så vi gav upp ganska fort. Vi åkte hem och parkerade oss i soffan. Tände en brasa (E försökte, jag tittade på), gjorde i ordning lite fika och började lyssna på Kristina från Duvemåla och Chess. En liten smak av Sverige. Det var fint. Att höra alla sånger igen. Att minnas gamla sång och röstlektioner. Sessioner av tragglande och pekpinnar. När jag stod och tragglade inför min lärare. Tänjde och tänjde på mina stämband tills jag kom upp i första sopranen utan att det sprack eller lät ansträngt. Skalorna, sångerna, diciplinen. Det är fina minnen.

E och fransyskan är i köket. Jag anar matlukt bakom min täppta näsa. Någonting med pitabröd skulle det bli idag. Och broccoli tror jag. Jag har inte ätit kött sedan jag kom hit. Eller jo, en gång, men det är den enda. Det blir så i ett hus med vegeterianer. Man äter tillsammans och har gemensamma skafferier. Varför skulle jag köpa kött? Jag behöver det inte. Jag kommer ihåg mina fyra år som vegeterian. Jag kommer ihåg chocken magen fick när jag gav den kött för första gången på så länge. Jag kommer ihåg en hel vecka som spenderades på toaletten. Haha. Jag var nog ganska otaktisk i min tillbakagång till köttätare. Det var inte helt smärtfritt.

Jag trodde inte att det skulle kännas så här lätt. Joe har hela tiden förvarnat mig. Håll Dig sysselsatt så håller du hemlängtan borta. Jag känner ingenting. Eller jo det klart jag tänker på dem där hemma. Jag blir lite ledsen när jag får foton skickade till mig. På de därhemma som åker iväg tillsammans och så är jag inte med? Det känns konstigt. Men jag har inga problem med att somna om kvällarna. Inte på grund av saknaden i alla fall. Det gör ont att veta att syster min är ledsen därhemma, men det gör mig glad att jag bara varit här i fyra dagar när mamma ringde och berättade att familjen bokat resa för att komma och hälsa på i november. Jag tröstar syster min med det. Snart ska vi få kramas Du och jag. Hon säger att hon vet men att hon saknade mig på söndagmiddagen. Det gör lite ont... Men annars. Fan vad bra jag trivs ändå.
Och snart kommer Elle hit. Tre och svägerskan ska också hit. Övertalningen är på g. Och Chin kollar på biljetter. V hörde av sig och sa att han kommer till mig nästa löning. Det får han göra om han vill. Jag känner mig hyfsat likgiltig. Men det vore kul att träffa honom igen. Resor verkar vara vår grej.
Nu är maten klar. Vi är så duktiga. Eller haha. E är duktig i detta fall. Jag har inte lyft ett finger. Men jag får väl ta disken så det jämnar nog ut sig. 
Ikväll ska vi "fira" att S inte är här genom att göra allting vi inte kan göra när hon är här. Det innebär skräckfilmer. Jag har köpt vinägerchips och E köpte choklad. Det kan nog bli bra detta....
 

igår hade vi middag med våra irländska kompisar. Shane och Fiona. (Det är så skönt att vara här och slippa alla fåniga koder och blah... hähä) Shane är en av de roligaste människorna jag träffat. Bablar hela tiden, svär som en pirat och så är han ju en rödhårig irländare och stereotyper är det bästa som finns. Vi käkade en god middag, drack massa vin och öl och när de gick hem ropade Shane Next time, it's my house okey? It'll be fucking grand! My treat, see ya than!

Det känns fortfarande overkliget att jag är här för att stanna ett tag. än så länge känns det fortfarande som en semester. Jag har inte packat upp väska helt än för jag tänker nog någonstans att jag snart kommer åka hem till sverige igen. Det kommer nog svida på söndag när jag har söndagsmiddag någon annanstans än hemma hos mamma och pappa. Men jag är inte ledsen. Jag har roligt. Riktigt kul för första gången på länge. Eller det är inte riktigt sant, jag har haft roligt min sista stund i Sverige också, men detta är... intressant-roligt. Spännande-roligt. Det är kul helt enkelt.

Idag är det ganska dåligt väder. Tjejerna i huset är rastlösa. Vi ska snart gå in till stan och skriva ut våra CVn och söka lite jobb. Jag har ingen brådska. Jag har lite pengar nu och det är skönt att vara ledig och bekanta sig med staden och landet. Allt är så annorlunda från min lilla hemstad. Fransyskan sitter bredvid mig och sjunger till S iPod som spelar Andrew Lloyd Webber låtar. Det är ett fin hem vi har. Fint hus, fina människor i det. Det är hemtrevligt. Det är inte ett temporärt hem liksom. Man bor här för att BO. Det är inget tillfälligt. Det är ett hem. Jag har ett stort fint rum med dubbelsäng och öppen spis. Det har alla andra också. Vardagsrummet är mysigt och köket är stort och perfekt för "kökshäng". Jag längtar tills kompisar från sverige börjar komma och hälsa på. Jag saknar dem, men det är bra här. So far so good. Nu ska vi gå ut och vara snygga på stan. För det är vi. I jämförelse är vi freaking bombnedslag.

ps. Jag hade ett "moment" med en kille precis utanför vårt hus igår. Han var skitsöt. Jag sprang upp till e och berättade att jag sett en söt kille. hon sa att hon misstänker att det bor ett helt gäng killar några hus längre bort. Ungefär som vi. Jag börjar redan planera en grennfest.

ps2. vi har en senil granne. Varenda gång vi är ute kommer hon ut och frågar vilken dag det är.

jag är här nu. gårdagen var... händelserik... Det är skiiiiiiitlätt. Ta buss nummer 14 från flygplatsen och hoppa sen av av på O'Connell Street. Där möter vi dig. Japp det verkade ju inte så svårt. Men jag lovar er att det inte var så lätt heller. För det första hittade jag inte till någon buss nummer 14. När jag väl hittade till vart jag trodde att den kanske gick ifrån kom det fram en gul väst till mig. Äntligen tänkte jag och skulle precis fråga honomo var buss nummer 14 höll hus när han små skrek Whcheeeere äöre ya gååååin lof? (where are you going, love?) När jag till slut fattade vad han sa fick jag fram adressen och som tack fick jag en knuff i ryggen upp på närmsta buss och ett Haf a nåice stay in Doblin  och sen körde bussen. Jag kom fram till slut, men det tog lång tid. Trafiken här är INGENTING liknande trafiken i Sverige och jag är ganska glad att jag inte bestämde mig för att ta körkort innan jag kom hit så jag kunde köra till jobb och annat. Fy fan. Dessutom kör de ju på fel sida, vilket resulterar i att E får hålla i mig hela tiden när vi ska gå ver en gata, för annars bli jag överkörd. Garanterat.

E är min nya sambo. E, S och fransyskan. De är fantastiskt fina alla tre. Jag har ett stort eget rum med dubbelsäng och öppen spis (på sant), vi har ett fint, fint kök. Två toaletter och en trädgård. Som inte funkar som en trädgård så bra för det är mest en grusplan, men den är vår, och vi tänkte sätta dit lite utemöbler och en grill och ha mysiga höstkvällar där ute. För det är höst här nu och idag är det en helt fantastisk dag. Strålande sol, helt vindstilla och vänliga människor överallt.

exempel på vänliga random människor under min första dag:
1. Det fina äldre paret bredvid mig på flyget. Jag hade fönsterplatsen och de hade redan satt sig ner längst ut när jag kom ombord. Jag kom fram och förklarade snällt på ett väldigt svenskt sätt (fast på engelska) att platsen längst in var min, men det räcker utmärkt med att ni flyttar in ett steg så kan jag sitta längst ut. Inga som helst problem, och gör er inget besvär för min skull. aaaahhhhhrrrn't ya a sweetheaaart?? sa den äldre mannen och flög upp. sa att om jag hade betalat för en fönsterplats är det självklart att jag ska sitta vid en fönsterplats. jag ville inte säga att jag fick fönsterplatsen för att jag hade flirtat ganska friskt med killen på flygplatsen. den äldre kvinnan sa åt mig att ta för mig. att i deras ålder har de sett nog med flygplansutsikter. Jag ville ta dem med mig hem i min resväska.
2. Mannen som gav mig växel utan att jag behövde fråga. Bussarna här är efterblivna. Man måste ha jämna pengar för man får ingen växel tillbaka och man får inte betala med sedlar utan bra med mynt, vilket gör det hela lite krångligt. Hur många turister kommer med mynt deras första dag liksom? Busschaffisen var grinig i alla fall och fast jag försökte muta honom gick det inte. så jag vände om i dörren och skulle ta mig ut ur den överfyllda bussen när någon ropade Do ya need change? och helt plötsligt sträcktes det fram fem händer med växel till mig. Jag kände mig som marilyn monroe och tag glatt emot växeln från närmaste man.
3. Mannen som hjälpte mig lyfta upp min väska. På dessa efterblivna bussar finns det också restrected areas där man måste sätta sin väska. Det undre planet var fullt och jag hade en jävligt stor väska med mig. Men inte behövde jag lyfta upp den själv inte. Nej nej. Här finns det gentlemen...
4. Mannen som hjälpte mig lyfta ner min väska.  Jag behövde inte lyfta ner den själv heller.

Alla dessa trevliga människor inom loppet av tre timmar. Man blir bortskämd här.

Nu ska jag ät frukost, koka kaffe och sedan ut och skriva ut mitt nya engelska cv. Imorgon ska jag skaffa pps-nummer och ett jobb. Jag tänker mig att det sista kommer bli en barnlek!

och nu kom e hem. weeeiii!!!!

Jag gjorde kanske Elle besviken i går. Eller så kanske jag gjorde mig själv besviken. eller så var jag inte besviken alls. Jag kan inte bestämma mig. Kakburken höll sig stängd. Jag tror det var lika bra faktiskt. Jag hade en trevlig kväll i alla fall. RnR drog in mig i köket och sa att hon kommer sakna mig. Den Arge gick förbi och sa "Jag kommer sakna dig också a. Men inte lika mycket som du kommer sakna oss." Jag sa att det antagligen var sant. RnR sa något snällt och gulligt. Jag minns inte vad, men jag minns att han gjorde mig jätteglad. Jag gav honom en kram och en puss på kinden. Jag fick en kyss på munnen tillbaka. Jag undrade vart hans flickvän höll hus...

Jag säger hej då. Jag kommer på mig själv när jag omedvetet ristar in platser och människor i minnet.Jag vet att jag verkar extremt teatralisk, dramatisk och överdriven. Till viss del är jag nig det också, men faktum är att det här är det längsta jag flyttat från min hemstad, min familj och min trygghet Detta är ingen semester, utan det kommer dröja tills jag kommer tillbaka. Och när jag kommer tillbaka nästa gång vet jag inte om det blir för att flytta hem igen eller bara hälsa på.
Jag tog en promenad i området jag och M:elle F brukade kalla för New York Kvarteret. Vårt New York. Vi hade många fina stunder där, och nu säger jag lite smått hej då, och hoppas att jag hittar ett annat kvarter som kommer innebära lika mycket känslor, minnen och promenader som mitt och M:elle Fs New York har gjort.

Pappa bjöd mig på konsert med Helsingborgs Symfoniorkester. På väg hem satt jag i framsätet medans pappa körde. För fort. Han var på gott humör. Jag var lugn efter konserten. Jag sa hej då lite smått. Hej då till pappa. Det gjorde ont. Jag längtar redan hem.

Imorgon har jag kalas. Då ska jag säga hejdå, fast i kombination med adrenalin och alkohol. Många kan inte komma och därför blev gårdagen full av avsked också. Och imorse, efter för få timmars sömn, följde jag Bambi till tåget. Han började nästan gråta när vi tog farväl, och när jag bad honom att ta han om sig, pussade han mig, omfamnade mig igen och frågade hur han skulle klara sig utan mig. Jag sa att det skulle gå fantastiskt bra, men det var tungt att se honom gå på tåget. Lika tungt som när jag följde Fish till sitt tåg för två veckor sedan. Nervöst och sorgligt.

Ungefär som att åka. Fast jag vill ju det egentligen. Det är på tiden. På måndag lyfter jag.

min hosta vill inte ge sig. som vanligt sätter sig mina förkylningar på lungorna. i övrigt har kroppen återhämtat sig bra.

lunchade med elle idag. vi pratade om mig och Den Otippade och vår konversation i fredags som slutade väldigt oavslutat.

a.- men varför säger han som han gör nu? en vecka innan jag ska åka?
svägerskan- FÖR att du åker om en vecka fattar du väl. det är nu eller aldrig.
elle- ska du ta upp det med honom innan du sticker?
a.- nej. det är nog bästa att inte göra det.
elle- jo... inte än i alla fall. mycket känslor kan komma fram på en vecka...
a.- ja, den burken får nog vara stängd.
elle- ja. fast du kommer ju ta upp det på fredag. det vet du ju. och det är kanske lika bra. ta det innan du sticker så ni kan reda ut. så att du slipper undra.
a.- ja det är bra. två dagar innan avfärd. då kan det inte hända så mycket.
elle- fast ni kommer ju träffas på onsdag.
a.-nej, jag tror inte han ska med. han brukar inte hänga på.
elle- a., du sticker om en vecka, han kommer vara där.
a.- ja kanske.
elle- det är inte lätt. själv står jag med en näve i ena kakburken och den andra i en annan. och ingen av kakorna är bra kakor. (en av elles kakor har paserat bäst-före-datumet och den andra kakan är inte färdiggräddad)
a.- ja lätt har det aldrig varit.
elle- äh. jag flyttar ifrån båda kakburkar snart.
a.- det kommer komma nya
elle- ja. låt oss hoppas det.

kakor alltså... så goda,
men egentligen skulle man kanske få ett enklare liv om man gick på en diet?

- well... not this year...

Mycket dans nu. I mitt huvud. Vad jag längtar.

Joe ringde idag. Sprudlande glad.Jag blir så lycklig när hon ringer. Även om det kanske inte märks, för det är mest hon som pratar, men snart ska vi samtala öga mot öga. Och läge, Joe. Lova.

Nu borde jag sova. BIG dag imorgon. BIG. HUGE. Därför borde jag sova. Upp i ottan imorgon, duscha, raka benen. Svågerskan kommer nio. Rullar upp mitt allt för långa och vildvuxna hår i papiljotter, jag sätter upp hennes i den överrenskomna Audrey Hepburn-frillan. Jobbajobbajobba. Springa ärenden, fixafixafixa.
Det är mycket, men fan vad jag älskar tempot. Att jobba för något, mot något. Att se hur saker sakta men säkert byggs upp och känna almänhetens pepp på det färdiga resultatet. Höga krav, mycket press. Jag är van.
Om jag inte hade andra passioner som slog högre kanske jag skulle satsa på en karriär som festfixare. Gud vet att jag kan det vid detta laget. En festfixare för någon rik människa så att budgeten inte är något problem. Den går inte att spräng. Så jag kan löpa fullt ut. Härligt!
Nej, morgondagen kommer bli hektisk på många sätt. Extremt mycket att göra och bara sju timmar på oss innan allt ska vara klart (inklusive oss själva. Vi ska också vara klara) och vi ska vara redo att ta emot. Weeeii! Jag är nervös, men förväntansfull. Dessutom känns det som att vi gör ett jävla bra jobb, vi tjejer. Fan vad vi sliter. Sjuka, trötta och skabbiga i våra alltför använda mjukis och jobbkläder. Men skitsamma. The glory will be ours. Imorgon kväll. Då satan i gatan blir det plattan i mattan!

Förresten hatar jag de jävla idiothelvetena som stått utanför mitt fönster och sjungit studentsången tvåstämmigt i tio frktansvärda minuter. de är inte nyktra, det låter inte bra och jag är INTE imponerad.

...och nu går de över till seven nation army. och har fått med sog någon som trummar på något plåtigt. kanske en bil. jag hatar dem alla innerligt.

puss och godnatt

a.

Jobb.

Z- Har du ätit?
a.- Jag ska snart jag ska bara ta in disken...
Z- Ge fan i disken om du inte ätit. Sätt dig ner, ta det lugnt och ät lite mat.
a.- Jag kan ju knappast..
Z- Gör du inte som jag säger kommer jag skicka hem dig.
a.-Haha! Eller hur? Ni kommer inte klara en dag som denna på två pers.
Z- Nej, precis. Så Ä T D I N M A T O C H A N D A S L I T E

Ja... så går det när man "nästan-svimmar" på jobbet.

Idag har som ni kanske anar INTE varit en bra dag. Jag har mått dåligt, inte kunnat koncentrara mig. Fått ångest när jag försökt att slappna av, för jag hinner inte, och dessutom har det regnat.

När jag kom "hem" efter Söndagsmiddagen var jag bara ett moln av otrevlighet och asocialism. Jag orkade inte. Jag blev irriterad på frågor som ställdes, ledsen av krav och trött på mig själv.

Nu ligger jag i Herr Vänsters säng och ska försöka sova lite. Men jag är för trött och stressad för att sova. Antagligen kommer natten se ut som alla andra nätter den senaste veckan:

ca tider

0050 - somnar in.

0130 - vaknar av mardröm eller liknande

0300 - slumrar in igen

0500 - vaknar, rädd för att försova mig

0530 - somnar

0600 - väckarklockan ringer.

snooz till klockan sju då jag inser att jag får springa till bussen. Idag igen...

Pratade förresten med Jobbflirten igår. Vi skojade och skrattade på lagret. Han höll på att bygga en hylla. Jag sa att han aldrig kommer få klart den. Han sa att han skulle få klart den innan stängning. Jag sa till honom att det var skitsnack och att jag skulle hittan honom gråtandes i fosterställning i spillrorna följande morgon. Han skrattade. Hjärtligt på något sätt. Kallade mig lustigkurre (ett sällan använt ord för folk under 50). Igår var en bra dag. Alfahannen kom och hälsade på och frågade om jag saknar honom på mornarna. Jag sa att det var underligt att han kom och frågade just det eftersom jag nyligen kom på att så faktiskt var fallet. Att jag saknade honom på mornarna. Dagen avslutades med drinkar på den mest glamourösa och flashiga ställe jag någonsin varit på. Jag ska dit igen på onsdag. Gårdagen.. Jag vill gärna hålla kvar i den lite till om jag får.

...fast du har ju inte följt med ut på länge. Du är liksom aldrig ledig, kan du inte hänga med ut ikväll?

Jo, jag är ledig imorgon, så jag kan i princip sova hur länge jag vill, vara hur bakis som helst, men jag har ingen lust. Jag fattar att folk går ut och festar så fort de har en ledig morgondag. Jag brukar själv vara en av dem. "Passa på" liksom. Men då ligger man där. Helt deckad på sin lediga dag. Sover bort halva och har bakis-ångesten resten av den återstående dagen.
Ibland passar det, idag gjorde det inte det. Jag sov en och en halv timme inatt pga av extrema mardrömmar, och har jobbat åtta timmar. Jag orkar verkligen inte hänga med ut. Sorry, men nu är jag verkligen helnöjd med min fixade film, påse med ostbågar, mina vattenflaskor, duntäcket och kuddarna. Och morgondagen har jag ju faktiskt kvar. Min fina lediga dag, som inte förstörs av nattens gärningar. En soffpotatis? kanske, men jag har förlikat mig med tanken, och ikväll trivs jag bra med att bara "tjocka".

Att träffa sitt föredetta misstag är alltid intressant. Vi har dem allihop. Vi kan alla definera dem på olika sätt. Jag har en del onödiga "föredettingar", alla är inte nödvändigtvis romantisk inblandade i mitt liv, men det är relationer av de slag man lätt skulle klara sig utan. En relation, vänskaplig eller mer, som inte givit dig lika mycket som tagits. Du har inte nödvändigtvis blivit sårad eller heartbroken, men det är en erfarenhet du känner att du skulle kunnat klara dig utan. Ett Föredetta Misstag är en onödig föredetting fast starkare. En sådan som man kan blicka tillbaka till och ställa sig själv frågan hur i hela friden tänkte du nu? I alla fall. Igår stötte jag ihop med mitt Föredetta Misstag. Och hans flickvän. För mig var det nog inte så konstigt. Jag var så trött och uppe i mitt eget huvud att jag inte riktigt orkade tänka på annat än att det var lite typiskt att jag inte var snyggare än vad jag var. Det spelar ingen riktig roll om du har känslor kvar för ditt misstag, när du träffar honom vill du ändå vara beredd, se ut på ett visst sätt och känna att du vunnit tillbaka en bit av den självrespekt som försvann när personen i fråga blev ditt Föredetta Misstag. Hur som helst. Samtalet blev följande:
F.M- Hej
Jag- Oj. Hejhej! Hur är det?
F.M- Bra. Du är solbränd...
Jag- Jag har precis varit utomlands.
F.M- Ja, jag hörde det... med... vad heter han nu igen?
Jag- V
F.M- V
Jag- Ja..
F.M- Okej
Jag- Japp.
F.M- Hur var det?
Jag- Helt fantastiskt.
F.M- All Right...
Jag- Men jag måste stick nu hörrni. Ni får ha det så bra.
F.M- detsamma, vi lär ju ses snart.
Jag- ja antagligen. liten stad...
F.M- ja.. haha
Jag- Hejdå!

Jag och V råkade diskutera mitt Föredetta Misstag. V reagerade starkt. Så det var sant? Det var ett äkta exempel när du pratade om förhållanden som började komplicerat? Du gav ett riktigt exempel? Jag upplyste honom att jag nästan bara ger exempel jag kan relatera till. Jag trodde inte riktigt det om dig. Jag trodde inte du skulle finna dig i sånt. Nej... Det gjorde jag ju inte riktigt heller. Det är därför han är mitt Föredetta Misstag och inte mitt nuvarande. Ska du svara på smset? Bra. Du förtjänar bättre än så.. Jag började skratta. Jag tyckte det var ironiskt att V skulle ge mig en crash course i förbättrat självförtroende och levnadsvärde. Jag tror han insåg ironin för han började också skratta. Mycket.

Resan i alla fall. Jag är ledsen att behöva göra er besvikna, men resan var en typisk resa man är tvungen att uppleva för att förstå. Allt en del av er behöver veta är i alla fall, att allt har gått bra. Att jag har njutit i fulla drag av mina dagar, av mina sällskap, av mina samtal, av mina måltider, av mina stunder, av mig och av andra. Att det i stora drag varit fantastiskt, att jag/vi har gjort upp med gamla spöken och varandra. Att jag och V suttit i timmar och pratat och tömt oss själva, och att för en gångs skull kändes det bra. Att nu är jag hemma och inställd på att gå min egen väg inom sex veckor och att det känns väldigt bra det med. Väldigt definerat. Antagligen precis det jag har behövt. En riktning. Jag är vemodig för att resan är slut, och för att jag återigen sitter hemma, själv och bloggar och känner mig lite emo. Men jag är påväg någonstans i alla fall. Och ikväll får jag faktiskt sällskap. Och imorgon börjar rutinerna igen. Och imorgon måste jag säga upp mig och avsluta rutinerna...

eller att packa minimalt? Det är frågan...

V kom hit ikväll och visade mig hur jag skulle sålla och vika/rulla min packning. Så nu har jag, efter mycket om och men. efter många långa suckar och efter viss tvekan fått ner hela min semesterpackning i 3s eastpackrygga alá sent 90-tal. det är en konst jag uppenbarligen inte behärskar speiellt bra, men efter åtskilliga glas vin och någon öl hit och dit känner jag mig nu hyfsat bekväm med att åka iväg. Med V. Till en främmande stad. Oh God...

Om sex timmar ska jag vara hos V för frukost och sedan till Sturup mot obeträdd (av mig i alla fall) mark.

Som en numera god vän tlll mig sa..

Du och jag är kontrollfreaks. När vi inte har fullt pejl på läget, på oss själva eller våra känslor backar vi. Kanske är det smart. Vi ungår att bli sårade, vi förblir i samma stadie som vi var förut utan att någon skada är skedd. Vi blottar inte strupen, för vi tillåter ingen annan att bestämma våra öden. Kanske är det det mest begåvad någon någonsin gjort. Vi tar hand om oss själva och våra själar. Men kanske, A, är det också det mes dumdristiga vi kan göra. Kanske är det därför vi är där vi var för ett år sedan (med vissa undantag). Kanske är det därför vi ältar samma problem om och om igen. Kanske, bara kanske, är det dags att vi släpper vårt eget koppel? Kanske är det dags att säga 'i helvete, skitsamma, jag försökte i alla fall!'. Kanske är det så att vi bara ska köra och se vart vägen leder? Kanske det är dags att låta allt bära eller brista?

Kanske, min vän, är den tiden kommen nu. Jag är tillräckligt berusad och dekadent för att leva i nuet, och tillräckligt bunden för att inte dra mig ur. Imorgon bär det eller brister det.
Svaret får jag om sex dagar när jag kommer hem. Jag vet ingenting, och för en jäkla gångs skull känns det rätt okej. Jag och V åker på lika villkår. Vi har vår överenskommelse. Om vi sedan håller på den, det får vi se. Bära eller brista.

För att avsluta med den klassiska bloggfrågan;

Kanske är det detta alla behöver någon gång? Sluta tänka och bara göra. För visst är det bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen?

Vem vet, A? Den kanske håller..