sheshep

Den lilla hemstaden kändes, nära, välkomnande, avlägsen ch surrealistisk allt på en gång. Jag fick torgskräck första dagen jag gick ut, gämde mig bakom en byggnad och var tvungen att ringa ett samtal. Jag träffade mycket fint folk och hade många trevliga stunder. Jag lyckades undvika de människor jag inte kände på mig skulle vara så lyckat att träffa och jag hann spendera mycket tid med familjen. det var en fin jul. Opretentiös och stillsam, och när det var dags att sticka var det mycket tårar, många kramar och en knut i magen som inte släppte förrän dagen därpå. Saknaden var massiv och slog som en hammare på natten, ångesten kom krypande med djupa tankar på framtid, mål och existens och sömnen ville inte infinna sig. Men så ringde min väckarklocka och jag gick till jobbet. Pratade av mig, Andades lite välbekant luft.  Tog lunchen på stan och kom ihåg att jag trivs bättre i storstäder än i små. Gick hem och åt i min ensamhet. Ägnade lite tid åt att andas. Titta på en film, slappna av. Och så kom Elle tillbaka. Té i köket, värmeljus, långa samtal om allt och inget och att känna sällskapet och det oyttrade stödet från henne var precis den medicinen klumpen i magen inte kunde utstå.

Det är bra här. Det är varmt i mitt rum jag fick överta från S när hon flyttade. Fransyskan kommer tillbaka på torsdag och innan dess ska jag och Elle fira nyår tillsammans. I en storstad finns det miljoner saker att hitta på.

Men när jag kom till jobbet i går morse och en stenad man sitter och bajsar framför porten jag ska gå in i... ja, då kan jag inte annat än sucka och tänka att detta hade aldrig hänt hemma. Tack och lov.