sheshep

 

Alltså... Det var det här med min chef med personlighetsklyvning av högsta grad. Det börjar tära lite nu. Man märker att man var bortskämd hemma i Sverige. Med mänskliga chefer och grundläggande saker som kontrakt. Anställdas säkerhet, arbetsgivares skyldigheter etc. Finns inte riktigt här... Och när man har en chef vars humör skiftar lika fort och ofta som klackar förstörs mot kullersten. Ja.. det börjar kännas. Kunder är förjävliga (jag hatar dem allihop) och arbetsvillkoren känns inte tillräckligt bra, fastän de kanske är det, min taxback har inte kommit in och banken strular. Då är det skönt att komma till ett hem fullt av flickor och kärlek. Fnitter och skratt. Fransyskan som laddar inför morgondagens date med Humlan (rakar benen och målar tånaglarna). Elle som dricker té och blir löjligt glad över nyköpta ljusslingor. S som följer med mig ut och röker efter en stor middag vi lagade tillsammans. Som nästan lägger sig ner på golvet av skratt när jag tror att jag diskret ska kunna smyga, men istället fiser jättehögt i vår trädgård. Det gör att man orkar lite till och lite mer.

Familjebesöket var fantastiskt. Men när det var dags för dem att åka trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Vilket låter extremt och dramatiskt och helt otroligt, men det var precis så det kändes. Efter långa timmar fyllda av tårar, tårar, magknip, telefonsamtal och fler tårar började jag kunna ta ett steg tillbaka och tänka igenom vad det var som gjorde så ont. Svaret stod ganska klart och tydligt. Alla andra gånger har gått bra, för det har alltid varit jag som åkte. Jag som flyttade hemmifrån när jag var femton, jag som var ute och rände, jag som flyttade hit. Jag som lämnade. Att bli lämnad är inte i närheten lika spännande och roligt. Att bli lämnad är en obeskrivlig känsla av illamående, saknad, rädsla, ensamhet och bitterhet. I en enda fantastiskt obehaglig röra.
Nu känns det innerligt mycket bättre, men det där slaget i ansiktet mina känslor gav mig i söndags... Det vill jag aldrig utsätta mig själv för igen.

Och folk frågar mig varför jag är relationsrädd... Hmmmm

Som sista låt idag spelade vi Just like heaven med The Cure på jobbet. Det kändes så himla passande. Och så hittade jag denna mysmassa till cover när jag letade lite. Och trots att fransyskan hatar Katie Melua kan jag inte låta bli att tycka att hon är ganska mysig.

Det är fortfarande kallt ute. Jag undrar lite hur kallt det är hemma. Svägerskan smsade igår. Hon och 3 kommer och hämtar mig på flygplatsen när jag landar. Den Otippade sa att han kanske skulle med. Jag och Elle satt uppe häromkvällen och pratade om honom. Om diverse kakburkar och min fobi för förhållanden. Någon dag ska jag gå till botten med den. Men i kväll ska jag dricka vin. Massor med vin. S, eller Den lilla Holländskan som Elle kallar henne har sin pojkvän på besök hela veckan. Och imorgon blir det allt trängre.

Ikväll kommer jag bli berusad med mina fina vänner jag är lycklig nog att bo med och imorgon är det min day off. Klockan två ska jag sätta mig på en buss till flygplatsen. Ta en kaffe. Känna mig lite behagligt snygg och resevan. Titta på flighternas avgångstider och ankomster. Titta på familjer som möts. Kära som återförenas. Nya som anländer, gamla som åker. Avsked och återseende. Lycka och sorg. Och mitt ibland denna virrvarra kommer jag helt plötsligt se min systers röda hår, min pappas smilgropar och känna lukten av mamma, som alla tre kommer spendera en långhelg här. Med mig.

I söndags var James sista dag på jobbet. Vi gick ut och tog en öl efteråt. Vi pratade om allting och ingenting. Han var ledsen. Glad för att sluta jobba och kunna fokusera på sig själv och sin utbildning och kollektion. Ledsen för att andra aspekter av livet gjort honom besviken. Lady in Red spelades när han gick. Det kändes passande. Han höll med. Gav mig en kyss på kinden och lovade att ringa, och förse mig med samples från hans kommande kollektion. Jag tvivlar på att något av de utlovade sakerna kommer inträffa, men det var en fin tanke han ville ge mig. Jag tog emot.

Idag har det varit kallare än någonsin förut. Och blåsigt. Kylan kan jag hantera. Blåsten tål jag inte.

"Anonym" har rätt. Det har varit dåligt med uppdateringar. Så här kommer de. Dag för dag. Eller nästan i alla fall...

Tisdag 28/10
På jobbet fick vi höra att James pojkvän dött under natten. Han jobbade som vanligt, men man såg att han slokade som en vissen blomma. Han gick i sina egna tankar och när vi lunchade tillsammans satt han tyst och fick tårar i ögonen när han räkade nämna Den Bortlidne. Hans familj är inget stöd till honom eftersom han föräldrar jobbar utomland, och Den Bortlidnes familj accepterade aldrig deras sons och broders homosexualitet och behandlar James sorg med tystnad.

Torsdag 30/10
Dagen innan. Outfit inhandlades. Ett besök på Agent Provocatuer fick min plånbok att banta ner sig märkbart och efter en tur i "Kapernaum" var jag redo. Bring it on!

Fredag 31/10
Dagen D. Jobb till sex och sedan skynda hem. Lyda kom vid åtta tiden. Halloween är större här än nyårsafton. Redan på väg hem från jobbet smälldes raketer och folk hoppade omkring i sina kosymer och dansade och sjöng. Vi hade inte tid för middag vilket resulterade i århundradets dunderfylla. Jag lärde mig en färdighet i att få främmande män att bjuda mig på drinkar (Hela kvällen gick på en hundralapp för mig, men jag drack för betydligt mycket mer...). På Stället Vi Alltid Är På träffade vi två präster och en humla. Humlan följde glad i hågen med fransyskan hem medan jag, S och Lydia stannade kvar med prästerna och Lydias "Mr Right (Now)". Efter mycket övertalning från alla håll och kanter (lyckad och misslyckad) begav sig jag och S hem. Gick i höga klackar och piskande regn i en timme innan vi hittade en ledig taxi fem minuter från vårt hus. Den tog vi. Taxichauffören skrattade åt oss. Vi skrattade åt honom när han sa att den bästa kostymen han sett inatt var Jokern från Batman. Jag var så full. Och inte alls överraskande nog försov jag mig till jobbet dagen efter.

Lördag 1/11

November.

Kom som sagt försent till jobbet. Jättebakis och utan varken kaffe eller frukost i magen fick jag bita i det sura äpplet. Eller i detta fall i den sura franska chefen. Fast jag bet henne inte. Trots att hon hade förtjänat det. Men efter en bakislunch som hette Duga kändes det bättre.
Joe kom hem på middag. Hon och S lagade mat. Jag och fransyskan beställde pizza för att bota oss själva. Jag var bakfull och asocial hela kvällen.Det var längesedan jag mådde så dåligt av alkohol, men å andra sidan brukar jag inte gå ut så hårt om jag jobbar dagen efter. Halloween fick vara undantaget. Jag gick och lade mig redan klockan tio. Kollade på en film och somnade.

Måndag 3/11
Elle anlände. Huset är fyllt igen. Äntligen. Rummet bredvid mitt är bebott.
Vi gick till Dakota på after work, eller after flight i Elles fall. Tog en taxi hem. Kollade på G.G på Elles rum. Åt lösgodis hon hade med sig till oss och sov i samma säng. Det var mysigt.

Tisdag 4/11
Ledig. En dag med Elle. Shopping på stan. Fixa på banken. Ännu mer shopping.

Torsdag 6/11
 Jobbade sena passet. En bra dag, förutom världens jobbigaste stängning. Kom hem trött och irriterad. Drack vin och mådde sorgligt nog bättre. Vardagsalkoholismen är ett mycket, mycket litet steg härifrån... Speciellt eftersom jag i skrivande stund sneglar på Elles vinglas och tänker att det skulle sitta fint med ett eget...

Fredag 7/11 (idag)
För första gången sedan jag började jobba har jag en ledig fredag.
För första gången sedan jag började jobba har jag en ledig lördag.
För första gången sedan jag började jobba har jag två lediga dagar i rad!
Jag och Elle spenderade antagligen årets hittils sämsta och mest mispeppade förmiddag och eftermiddag tillsammans på två banker, mitt jobbs kontor och Tax Office och lyckades inte betala hyran för det. Men skitsamma. Ikväll är det fest och det betyder att det där vinglaset jag är lite småsugen på nu ska tappas upp. Det är hög tid...