sheshep

I förrgår natt drömde jag att jag köpte en katt till min nya lägenhet jag flyttat in i. Den var svart och hade guldiga ögon. Detta förbryllade mig en del. Jag gillar inte katter. Eller jag står egetligen fast vid det jag alltid sagt; "Jag har inget speciellt emot katter, men katter gillar inte mig.". Jag är en hundmänniska. Uppvuxen med hund, min mamma är uppvuxen med hundar. Det är lite mer min grej. Hundar är lätta. Jag kan läsa av dem, och vi kan umgås. Jag och hunden. Katter... not so much, så det faktum att jag i drömmen var lycklig, huslig och kattägare, nej det stämde inte riktigt in. Så jag gör som jag alltid gör när jag är förvirrad eller ovetande. Jag GOOGLAR det. Helt fantastiskt. Detta kommer alltså upp när jag söker på drömtydning och slår upp nyckelorden:

KATT: Katten anses symbolisera falskhet men också huslig lycka.
SVART: Hotande fara

Ah!

I en mörk kyrka är det lätt att stämningen kryper på. Stämningen som ger en liten vag knut i magen på mig. Alla blickar mot altaret. Altaret som, för mig, förstärker den där oidentifierade knuten. Mitt i mörkret hör jag en not. En låg not. Följd av en hög, hög, hög. Inte följd. Överlappande. Elles hand håller i min. Fler toner. Överallt. Toner som omringar. Omfamnar. Välkomnar och tröstar. Mörka skepnader står runt omkring. En dirigent leder dem in i en ordlös sång som tar över alla mina sinnen. Ett stegrande och sedan tystnad.

Sen kom Hon. Elle grät. Jag grät. Och nu ska det bli väldigt skönt och välbehövt att komma hem till sverige om tretton futtiga dagar.

Som sista låt idag spelade vi Just like heaven med The Cure på jobbet. Det kändes så himla passande. Och så hittade jag denna mysmassa till cover när jag letade lite. Och trots att fransyskan hatar Katie Melua kan jag inte låta bli att tycka att hon är ganska mysig.

Det är fortfarande kallt ute. Jag undrar lite hur kallt det är hemma. Svägerskan smsade igår. Hon och 3 kommer och hämtar mig på flygplatsen när jag landar. Den Otippade sa att han kanske skulle med. Jag och Elle satt uppe häromkvällen och pratade om honom. Om diverse kakburkar och min fobi för förhållanden. Någon dag ska jag gå till botten med den. Men i kväll ska jag dricka vin. Massor med vin. S, eller Den lilla Holländskan som Elle kallar henne har sin pojkvän på besök hela veckan. Och imorgon blir det allt trängre.

Ikväll kommer jag bli berusad med mina fina vänner jag är lycklig nog att bo med och imorgon är det min day off. Klockan två ska jag sätta mig på en buss till flygplatsen. Ta en kaffe. Känna mig lite behagligt snygg och resevan. Titta på flighternas avgångstider och ankomster. Titta på familjer som möts. Kära som återförenas. Nya som anländer, gamla som åker. Avsked och återseende. Lycka och sorg. Och mitt ibland denna virrvarra kommer jag helt plötsligt se min systers röda hår, min pappas smilgropar och känna lukten av mamma, som alla tre kommer spendera en långhelg här. Med mig.

"Anonym" har rätt. Det har varit dåligt med uppdateringar. Så här kommer de. Dag för dag. Eller nästan i alla fall...

Tisdag 28/10
På jobbet fick vi höra att James pojkvän dött under natten. Han jobbade som vanligt, men man såg att han slokade som en vissen blomma. Han gick i sina egna tankar och när vi lunchade tillsammans satt han tyst och fick tårar i ögonen när han räkade nämna Den Bortlidne. Hans familj är inget stöd till honom eftersom han föräldrar jobbar utomland, och Den Bortlidnes familj accepterade aldrig deras sons och broders homosexualitet och behandlar James sorg med tystnad.

Torsdag 30/10
Dagen innan. Outfit inhandlades. Ett besök på Agent Provocatuer fick min plånbok att banta ner sig märkbart och efter en tur i "Kapernaum" var jag redo. Bring it on!

Fredag 31/10
Dagen D. Jobb till sex och sedan skynda hem. Lyda kom vid åtta tiden. Halloween är större här än nyårsafton. Redan på väg hem från jobbet smälldes raketer och folk hoppade omkring i sina kosymer och dansade och sjöng. Vi hade inte tid för middag vilket resulterade i århundradets dunderfylla. Jag lärde mig en färdighet i att få främmande män att bjuda mig på drinkar (Hela kvällen gick på en hundralapp för mig, men jag drack för betydligt mycket mer...). På Stället Vi Alltid Är På träffade vi två präster och en humla. Humlan följde glad i hågen med fransyskan hem medan jag, S och Lydia stannade kvar med prästerna och Lydias "Mr Right (Now)". Efter mycket övertalning från alla håll och kanter (lyckad och misslyckad) begav sig jag och S hem. Gick i höga klackar och piskande regn i en timme innan vi hittade en ledig taxi fem minuter från vårt hus. Den tog vi. Taxichauffören skrattade åt oss. Vi skrattade åt honom när han sa att den bästa kostymen han sett inatt var Jokern från Batman. Jag var så full. Och inte alls överraskande nog försov jag mig till jobbet dagen efter.

Lördag 1/11

November.

Kom som sagt försent till jobbet. Jättebakis och utan varken kaffe eller frukost i magen fick jag bita i det sura äpplet. Eller i detta fall i den sura franska chefen. Fast jag bet henne inte. Trots att hon hade förtjänat det. Men efter en bakislunch som hette Duga kändes det bättre.
Joe kom hem på middag. Hon och S lagade mat. Jag och fransyskan beställde pizza för att bota oss själva. Jag var bakfull och asocial hela kvällen.Det var längesedan jag mådde så dåligt av alkohol, men å andra sidan brukar jag inte gå ut så hårt om jag jobbar dagen efter. Halloween fick vara undantaget. Jag gick och lade mig redan klockan tio. Kollade på en film och somnade.

Måndag 3/11
Elle anlände. Huset är fyllt igen. Äntligen. Rummet bredvid mitt är bebott.
Vi gick till Dakota på after work, eller after flight i Elles fall. Tog en taxi hem. Kollade på G.G på Elles rum. Åt lösgodis hon hade med sig till oss och sov i samma säng. Det var mysigt.

Tisdag 4/11
Ledig. En dag med Elle. Shopping på stan. Fixa på banken. Ännu mer shopping.

Torsdag 6/11
 Jobbade sena passet. En bra dag, förutom världens jobbigaste stängning. Kom hem trött och irriterad. Drack vin och mådde sorgligt nog bättre. Vardagsalkoholismen är ett mycket, mycket litet steg härifrån... Speciellt eftersom jag i skrivande stund sneglar på Elles vinglas och tänker att det skulle sitta fint med ett eget...

Fredag 7/11 (idag)
För första gången sedan jag började jobba har jag en ledig fredag.
För första gången sedan jag började jobba har jag en ledig lördag.
För första gången sedan jag började jobba har jag två lediga dagar i rad!
Jag och Elle spenderade antagligen årets hittils sämsta och mest mispeppade förmiddag och eftermiddag tillsammans på två banker, mitt jobbs kontor och Tax Office och lyckades inte betala hyran för det. Men skitsamma. Ikväll är det fest och det betyder att det där vinglaset jag är lite småsugen på nu ska tappas upp. Det är hög tid...

Vi satte klockan på fyra imorse. Eller S gjorde det och därmed vaknar ju även jag eftersom jag inatt och igår (antagligen i natt också) sov i hennes rum. Vi satte klockan på fyra, för vi visste att hon inte skulle väcka oss själv.
I natt flyttade E hem till Sverige.
Nu är hon inte här och håller mig sällskap på min lediga dag, som jag nästan räknat med att hon skulle fastän jag vet att hon flyttade imorse. När vi sa hejdå kramade hon först om fransyskan, sen S. S började gråta mycket och då började även fransyskan gråta. Jag tänkte att det var larvigt. Att vi skulle se henne snart och att det inte var som om hon skulle åka iväg och dö. Sen kramade E mig. Då började jag gråta. Så stod vi där i hallen alla fyra sambos och tittade på varandra och höll varandra i händerna. Sen tutade Es taxi (fast det kanske den inte gjorde. Det kanske bara kändes så) och hon gick. Jag stängde dörren och vände mig om. Fransyskan stod och höll om S som fortfarande grät. Fransyskans tårar hade smetat ut sig på hennes kinder. Hon måste ha smetat ut dem, för det var liksom bara blött. Som en halvmåne runt undersidan av hennes ögon. Jag kände att min sovtröja blivit blöt och torkade bort mina tårar, så var mer havlånga. Smala streck som rann ner, droppade från hakan och fläckade min gråa fulaste tröja.
Fransyskan gick mot trappan som för att gå upp och lägga sig, men gick bara halvvägs. Satte sig på trappavsatsen utanför toaletten och sa på sin brutna engelska I'm gonna sit here untill she gets back. Det var ett enkelt konstaterande, som gjort av ett barn som inte ville gå in på dagis när mamman släppde av på morgonen. Jag blev så rörd att min fultröja hotades att bli ännu blötare, så jag var tvungen att gå och lägga mig.

S kom in strax efteråt. Hon sa ingenting, och jag frågade inte, men det lät som om hon fortfarande grät när hon lade sig i sängen.

Om fransyskan satt kvar i trappan länge vet jag inte. Men när jag gick upp hade hon i alla fall kommit iväg till jobbet.

Nu är huset tomt och jag minns hennes ryggtavla när hon gick ut genom dörren, att det var kolsvart ute och att hon inte vände sig om. Jag vet för jag stod i dörren och tittade. Hennes X gick bredvid henne och släpade på väskan. Han vände sig om. Jag såg tårar i hans ögon och jag försökte ge honom ett uppmuntrande leende, men jag tror att tårarna i mina ögon tog död på den lilla uppmuntran som fanns i tanken. 

Jag har inte gått in på Es rum än. Jag vill inte se det stå helt tomt och kalt. Men jag måste för jag måste få tag på tvätten hon lämnade, som jag lovade att ta hand om. Det känns konstigt att hon inte är här, samtidigt som det känns naturligt att hon flyttade och gjorde det valet. Är inte det märkligt?
Det kommer kännas konstigt tills Elle kommer hit tror jag. Detta hus var inte byggt för en trio. En kvartett är det enda sättet att spela dess musik.

och tills vi ses igen kommer jag sakna dig
-om du inta tar illa upp

Okej. Jag har blivit krävd. Ett tema har blivit satt för detta inlägg och jag kan inget annat än att lyda. Bloggen som följer är alltså tillägnad en god vän. "Mästerfotografen nummer ett". "miriam the man". Varsågod.

Första gången jag träffade miriam var på en audition. Vi skulle improvisera en situation, ett bråk mellan två kända/historiska personer. Jag var Anne Frank. Hon var Hitler. Jag minns att jag hade kul. Att folk skrattade och att jag skrattade. Miriam hade då en piercing i näsan om jag inte minns fel. När vi fått reda på att vi båda klarat vår audition och träffades igen hade hon tagit ut piercingen. Miriam bodde fem dörrar bort från mig. Jag minns en gång när vi satt och snackade i hennes rum lite tyst och hennes rumskamrat började prata i sömnen på tyska. Vi fnissade tills vi kissade på oss.
När vi flyttade ut flyttade vi till olika hus, men vi likte ändå ofta. Hade middagar och vinkvällar. Busringde och skrattade. Och sån var hon, Sväddan... full av liv och skratt. En människa som alltid ville väl och som alltid fanns där. I alla lägen. No matter what.
Vi hade några praktiker tillsammans jag och Mirre. Jag mirre och fantastiska fyran. Hahaha! Vi hade en barnteater och turnerade runt på olika barnsjukhus och försökte sprida lite glädje. Dt var lyckat och uppskattat, men det roligaste var nog när vi hade sessioner. När vi kom på att vi var inbokade för ett gig om tre dagar och fortfarande inte hade gjort en färdig repertoar. När vi sov över hos henne, jag tror vi sov någon annanstans också men jag minns bara övernattningen hos henne nu..
Efter studenten lekte vi fortfarande. Jag kom och hälsade på henne och de andra i staden där jag själv nu bor. Vi umgicks under sommaren när hon var hemma. Vi har åkt till Helsingör och köpt sprit tillsammans, varit dräggigt fulla på uteställen, blivit sentimentala och bölat "vad ska jag göra utan dig?" till varandra och klarat oss bra i alla fall.
Så vad jag vill säga min fina kära sveddiluring är; tack för att du finns och för att du varit delaktig i att göra mig till den jag är idag. Du är underbar och jag älskar dig.

och nu tror jag att vi är kvitt, du och jag.

Söndag. B-Day! Jag är fantastiskt bakfull och glad. det är ju trots allt min dag. Familjemiddag med en fantastisk huvudrätt och en tårta syster bakade med mycket kärlek och omsorg. Mycket presenter. Fina. En kamera...
Sover hemma hos päronen för jag orkar ine fira min födelsedagsnatt i ett ofullständigt rum i en säng utan ben och bäddmadrass. Söndag kväll börjar jag nysa.

Måndag. Vaknar efter en 9-timmars sömn. ÄNTLIGEN! Går upp och snyter mig. Det ska fan till att bli förkyld nu tänker jag. Spenderar hela dagen i soffan. Går hem vid 17-isch... Hamnar i ett smågräl med 3 för att jag ycker att han är envis och snål och han tycker att jag ber om för mycket med så kort varsel. Jag surar ett tag. Näsan rinner. Arrangörsmöte på kvällen. Mycket att planera på mycket kort tid. Men det känns ändå som om vi har koll på läget. Pratar lite skit om en sur man som inte vet hur man ska bete sig alla gånger och jag går upp till mig.

 Bakar kladdkaka, fastän jag inte mår speciellt bra. Går och lägger mig och sover hysteriskt dåligt. Efter en och en halv timmes sömn är det dags för...

...Tisdag. Sista dagen på jobbet. Säger hejdå till alla. Många kramar, många löften. Fick nästan Tufs att börja gråta, fast det skulle han aldrig någonsin erkänna. Kommer hem tidigt. På stan ser jag Rikard. Jag gömmer mig bakom en bil. Inte ett stolt ögonblick i mitt liv, men antagligen ett ganska komiskt sådant. För alla andra. Krockar med Elle vid universitetet. Följer med henne. Sätter oss någonstans och tar en isté. Träffar ett par pojkar vi känner. De slår sig ner. Jag går för att äta middag med Berg. Känner mig förkyld. Vi går och fixar maten, hyr en film och köper godis. Jag sätter mig ner i Bergs säng och märker att jag fryser. Tittar över på Berg som sitter i T-shirt och jeans och inte verkar vara kall alls. Jag bunkrar på med tröjor och filtar och täcken. Berg känner mig på panna och meddelar att jag nog har feber. Jag går hem efter filmen. Lite yr och frusen. Kommer hem, går och lägger mig. Pratar med Joe på msn. Deckar nästan i mitten av vårt samtal. Blir tvungen att klippa av och avsluta för att jag inte riktigt kan fokuser på någonting. Måste sova. Sätter på en disneyfilm. Somnar av och till hela natten. Varvar köld med svett. Springer upp på toa och kräks etc. etc.

Onsdag. Vaknar med en hals som är så svullen att jag knappt kan andas genom den. Arrangörsmöte. Jag får sympatier. Såger att jag kan jobba hemmifrån med listor och telefonsamtal men inte springa med ut på stan och fixa ärenden. De förstår. Jag går hem. Tar fram pappersarbetet, och sätter mig och bloggar...

Det är så typsikt mig att bli sjuk när det inte passar. Precis innan föreställningar och premiärer, vem är sjukast? jag. Innan stora fester, vem får finnen i pannan? jag, trots att jag aldrig annars haft en finne i mitt liv. det spelar ingen som helst roll. När man har mycket jobb att göra, vem deckar i feber och influensa? jag. tydligen. fuckfuckfuck.
jaja, vi tar denna dagen till vila så är det säkert bättre imorgon.

Mitt samtal med Joe igår var roligt fast min koncentrationsförmåga inte riktigt ville vara med.
Var på mitt gamla jobb i förra veckan för att hämta mina sista grejer. Dansskorna bl a. Träffade min gamla chef igen. En riktig Showbusiness-kvinna. Sitter på sitt kontor med fötterna på bordet. Ger min en klapp i rumpan och utropar "Helvete också att Du ska iväg då. Vi som hade hoppats på att ha dig med oss hela hösten i ensemblen". Too little too late...
Jag ska börja dansa igen när jag flyttat. Med Joe. Därför var det så extremt skönt att få tillbaka mina danssneakers. Jag har saknat det. Att ta koreogrefier. Att göra som man blir tillsagd. Att dansa..

Soon... soon...

Jag läste Yrkeskvinnans blogg. Såg en rad från en dikt av Pär Lagerkvist jag inte tänkt på på evigheter, och plötsligt kom jag ihåg den. Så som vi läste den på Hennes begravning. Jag satt i en svart väst, svart kjol. Vit skjorta tror jag, men jag minns inte. Jag kommer ihåg att mina nya lackskor gjorde ont, men att jag inte kunde sluta titta på hur mycket dem blänkte efter att tårarna hade landat på dem. Jag blev sentimental av dikten och tänkte därför ägna mitt inlägg till Henne. Min finaste, bästa vän, som gick bort för nu så längesedan.

Allra Finaste.
Det var längesedan jag ens skänte Dig en tanke och jag är ledsen för det. Jag vet att många tänker på Dig varje dag, och att Du inte skulle vara ledsen över att mitt liv gått vidare, men jag får ändå dåligt samvete. Jag vet att Du vet, att mina få tankar mot Dig inte är i brist på aktning eller kärlek, utan helt enkelt på det sättet jag går vidare. Det var trots allt så längesedan Du lämnade oss.
Jag minns dagen väldigt klart. Eller så tror jag att jag minns den. Jag har en tendens att sätta ihop lite saker själv. Klippa och klistra lite med bilder och minnen, men mycket kan jag faktiskt få bekräftat. Jag minns att solen sken, men jag minns inte vilken tid på året det var. Någonstans har jag kvar programmet från Din begravning, så det är egentligen en smal sak att kolla upp, men jag lever i en flyttkartong, vilket jag tror Du förstår. Du kallade mig alltid rastlös. Jag vill minnas att det var varmt, men jag är osäker. Det kan inte varit vinter, för jag var utomhus och lekte. Höst kanske.. eller vår... Inte sommar, för jag gick fortfarande i skolan. Jag minns att jag grät. Konstant i tre dagar. 3 grät inte alls. Jag var arg på honom för det. Tyckte att han ringaktade och var respektlös och okänslig. När man tar ett steg tillbaka jag man lätt förstå hans sätt att hantera sorgen, men det var lättare för mig att bli arg på honom än att stötta honom. Jag minns att det svåraste för mig var att inte kunna ringa Dig. Att gå och lägga mig gjorde riktigt ont, för jag kunde inte säga godnatt till Dig innan jag somnade. Ringa och säga att jag älskade Dig. Jag vet att du visste, men jag minns att jag ångrade att jag inte sa det oftare. Jag ångrade att jag inte skrev till Dig oftare, inte kom och hälsade på. I efterhand vet jag att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde, men det fanns ingenting någon kunde säga då som fick mig att bestraffa mig själv mindre.
Jag minns fortfarande hur Du luktade. Kanske bara tror jag att jag minns, men då får jag göra det. Allt jag vet är att när jag ibland går igenom Dina saker och rotar bland Dina väskor och kappor Du lämnade, kan jag känna Din lukt. Den ger mig lite tröst och lugn. Den säger mig att Du fortfarande finns här.
Jag minns den stora kullen strax nedanför Din lägenhet. När man körde bil där kändes det alltid som att bilen jobbade allt vad den kunde för att komma upp till Dig. Jag satt alltid och hejade på. Satt alltid och hoppades att bilen skulle klara det så vi kunde ses igen. När man hade åkt så långt hade det varit så tråkigt att behöva åka tillbaka igen.
Jag minns Ditt vardagsrum och Din säng. Av någon anledning minns jag Ditt nattlinne extremt väl. Det var långt och blått och vit - randigt med någon form av krage. Och nu helt plötsligt minns jag Ditt andra nattlinne som jag har kvar i min garderob. Jag har inte tänkt på att det var Ditt på så himla länge, men det var det ju faktiskt.
Jag minns Din gröna kappa och Din fina, fina handväska med blommor på. En riktigt fin. Undrar vart den tagit vägen? Vem som har den nu? Det var stora blommor, lite halvvirkade (om nu något kan vara det...?) och väskan var stor och pösig. Vi brukade kalla den för en bottenlös väska, för det verkade inte finnas något som Du inte hade där. Som inte fick plats. Och så var det mycket med Dig. Det var få som inte fick plats. Du hade en fårmåga att inkludera alla, att få alla engagerade och entusiastiska. Precis som Du.
En gång för säker en sex år sedan såg jag en kvinna på tåget som påminde mig om Dig. Ni var inte alls lika, men jag tror att det var rösten som fick mig att reagera. Hon pratade precis som Du. Jag fick gå av flera hållplatser för tidigt för att jag inte ville börja gråta inför allt folk.
Jag minns Ditt skratt. Jag minns hur Du brukade skratta åt mig i telefonen när jag berättade om min dag. När jag berättade vad jag hade gjort och hur jag retade gallfeber på alla därhemma. Hur jag och 3 lekte i korridorerna, hur vi brukade sitta i trädkojan vi hade byggt i körsbärsträdet på framsidan, hur vi hade spottat ut körsbärskärnorna på den elaka tanten i husen längre ner på gatan när hon gick förbi med sina hundar. Vid det sistnämnda skrattade Du tills Du grät. Sa att det var rätt gjort, och att Du hade gjort exakt samma sak om Du varit där.
Det fick mig att skratta.
Jag minns begravningen.
Jag minns innan, när Vi fördrev tiden genom att spela bordtennis. Jag minns limousinfärden till kyrkan. Jag minns att till och med prästen grät. Jag minns att jag vägrade lägga den vita rosen på Din kista, för att jag visste att Du gillade tulpaner bättre. Jag minns psalmerna. Blott en Dag - ett ögonblick i sänder. Joe ville sjunga den på en föreställning vi hade en gång. Jag fick be henne att välja en annan. Jag visst att jag inte skulle fixa det. När jag bläddrar i mina notböcker och sångböcker hemma hoppar jag alltid förbi den låten fort. Någon dag snart ska jag ta mig igenom den. Spela den från början till slut och tänka på Dig utan att bli ledsen. Någon dag snart. Inte än.
Jag brukade gå till kyrkan på Din födelsedag och tända ett ljus för Dig. Jag har inte gjort det på säker tre år. Jag har inte varit vid Din grav sedan... det måste ha varit fem år sedan sist. Minst. Förlåt. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag orka mig dit. Jag ångrar att jag inte gjorde det sist jag var där och hälsade på, men jag hade mycket att göra. Dessutom kan jag inte gå dit själv. Jag kommer bli för ledsen. Jag behöver andras stöd när jag pratar om Dig. Fortfarande. Det är konstigt.
Jag saknar Dig något oerhört just nu, och jag vet att det är för att jag tänker för mycket nu. känner efter för mycket. Jag vill kanske sakna Dig lite extra inatt. Men jag har inte tänkt på Dig på så länge, och när diktraden stod skriven mitt framför näsan på mig kom allt tillbaka som en käftsmäll. Jag är lite ledsen för att jag inte har en religion som jag kan kalla min. Att jag inte har en Gud jag känner absolut tillhörighet med, som jag kan be till för Din skull. Vet, att om jag hade varit en troende person, hade mina böner gått till Dig.
Det här blev ett långt brev. Jag behövde det just nu och jag vet att Du inte misstycker. Du gillade långa brev. Jag minns att Du sa det en gång. Du satt och skrev ett brev och det tog en evighet. Jag frågade Dig otåligt varför Du inte bara ringde personen ifråga. Du sa att ett skrivet ord ibland kan innebära så mycket mer känsla än ett uttalat. Att man lägger mer tanke bakom det man skriver än det man säger, så därför vet man att det som kommer fram är det författaren verkligen vill säga. Det blir så mycket viktigare. Detta var naturligtvis inte Din exakta ord, men jag tror jag lyckades förstå vad Du menade.
Du finns med i mina ständiga tack till min bakgrund och uppväxt. Jag kommer alltid minnas Dig med värme och kärlek.
Jag saknar Dig, och hoppas att Du är stolt över mig. Över vad jag gör och försöker åstadkomma. Över människan jag blivit och är på väg att bli. Jag hoppas att jag blir den Du alltid ville att jag skulle vara, och trodde på att jag en dag ska kunna bli.

Din för evigt.

a.

En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig som du minns gräset och skogarna
det multnande lövet
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

- Pär Lagerkvist

För att få lite struktur. En lista på mitt liv då och nu. För att få lite struktur men mest för att fördriva tiden medans jag väntar på att få energin för att duscha inför kvällens middag.

1- antalet vinflaskor jag har kvar sedan resan. Det är ett rosévin som jag inte vågar smaka än, eftersom jag misstänker att det är lika äckligt och vidrigt som de andra två var...
2- Antalet lediga dagar jag har att se fram emot. Lördag och söndag.
3- Det ungefärliga antalet veckor jag har på mig att fixa det som ska fixas innan Flytten.
4- antalet kära kära sambos jag nu flyttar ifrån för att skaffa nya. Jag har fler men fyra är det antalet jag kommer sakna mest.
5- Antalet gånger jag känt lukten av min egen fotsvett idag. Jag svettas nästan aldrig om fötterna, men nu har jag inte pallat byta strumpor sedan jobbet och det spelar nog in en del... Inte hallon mina vänner... inte alls
6- Well... sex... ett ganska bra nummer i allmänhet liksom. Även antalet ciggaretter jag förbrukat idag. Det går utför. Men det var ju så mysigt. Snart ska denna ovana bort.
7- Antalet kompisar jag måste hälsa på i huvudstaden igen. Snart.
8- Antalet gånger jag svor över våra praktikanter på jobbet idag.
9- Så gammal jag var när jag först kom till denna lilla akademikerstad jag snart kommer lämna.
10- antalet väskor/påsar fyllda med kläder jag måste flytta innan helgen är slut. Ja det är alltså BARA kläder. Jag hatar att erkänna det men typisk tjej är jag nog i alla fall. Har en massa, massa kläder, men ALDRIG något att ha på mig...
11- Mitt hatnummer. Bredvid 17. Det går liksom inte att dela med någonting. Man bakar aldrig elva kakor. Man bjuder aldrig 17 pers på middag. Det funkar inte. Det gör ont i mig. Aj
12- Antalet dagar jag nu jobbat i streck. Man tycker ju att jag kanske gjort mig förtjänt av mer än två ynka lediga dagar, men ICKE!
13- Antalet minuter jag har på mig att duscha, sminka mig, välja kläder etc. Jag kommer bli sen... för "ovanlighetens" skull
14- antalet gånger jag har flyttat i mitt liv. 14 gånger på dryga 20 år. Det är en del...

Idag har jag och Ponduskvinnan pratat och haft trevligt tillsammans. Hon var fantistiskt bakfull. Hade jag varit en man eller lesbisk hade jag nog varit kär i henne. Men så roligt ska vi inte ha det. Jag är ju trots allt kvinna. Och inte mer lesbisk än min bror. Men det kanske hade underlättat om livets lott föll annorlunda. Det är bara att gilla läget.

Ännu en mardröm inatt. Sömntimmar-1,5.

Inatt beslutade jag mig för att sova hos föräldrarna. Jag känner mig lite tryggare här. I den gula soffan, med mamma och pappa i rummet intill. Syster som sagt att hon gått och lagt sig, fastän jag vet att hon har lampan tänd och sitter och pratar med kompisar på datorn. Hunden ligger på mina fötter, och jag dricker té. Jag är supertrött, men vågar inte gå och lägga mig än. Jag hoppas att jag kommer kunna sova inatt, men går det inte, vill jag inte bli besviken riktigt än. Bara lite till i tryggheten och lugnet.

Imorgon har jag sovmorgon för första gången på två veckor. För hoppningsvis sover jag igenom hela.

jag pratar med joe på msn. det känns tryggt. pratar pengar. jag måste låna närmare 10 000 av mamma och pappa. det är en ENORM ångest. joe försöker peppa mig. Det känns bra att ha henne som peppar. Som vill att jag ska dit. Big Red är också peppad. hon säger det hela tiden. Jag vill bara att du ska veta att jag är så himla taggad! Fatta kul vi kommer ha det!



Hunden snarkar. TV:n är på. En dokumentär om en ikon. En bardomsidol. Kvinnan som fick mig att stå framför spegeln och låtsas att jag kunde prata franska. Isabelle Huppert. Fina, fina Isabelle.

Jag satte mig ner för att blogga mitt i natten igen. För att få ur mig ord om hur mitt liv kastats upp och ner på två dagar. Hur jag är bostadslös. Hur kontakter jag trodde skulle hålla är avslutade och näpperligen hålls igång med meddelanden om skulder och d.y. Hur en syn från bussen fick mig att vara melankolisk hela dagen. Om hur jag jobbar och jobbar och jobbar och inte känner att jag kommer någonvart. Om hur det ibland känns som om jag stånga rhuvudet blodigt mot mig själv, utan att ens uppfatta att jag gör det, eller att jag blöder och borde hitta ett plåster. Det tänkte jag skriva av mig om, för det kändes innan som om jag behövde det.

I skrivnade stund kan jag dock inte känna något än tacksamhet.

Mitt liv har kastats upp och ned. Jag är bostadslös. Men jag är så oerhört tacksam över Vänninan, S och Herr Vänster som är så snälla mot mig. Som låter mig förvara saker hos dem, trots att de inte har plats. Trots att deras liv inte är helt enkla. Som låter mig ringa dem. Som låter mig sova i deras sängar och soffor. Som låter mig använda deras grejer och som säger åt mig att sluta när jag gång på gång uräktar mig, knackar och tackar. Jag är tacksam.

Kontakter har avslutats. Skulder finns och synen från bussen var nästan omärklig, men kändes ändå. Kontakter har avslutats, men jag är så tacksam för de gamla jag har kvar och de nya jag har fått. Bästisen som ringde. Den Otippade som gav mig en kram och som ringde tre timmar senare var för att höra om jag behöve hjälp med något. Om jag mådde bra. Om han kunde hjälpa till. S säger åt mig att sluta se honom som Otippad och börja satsa. Jag säger till henne att det vore socialt självmord. Hon skrattar och säger Kanske. Men vem fan vill var socialt accepterad hela livet? Jag är tacksam för att de otippade människorna ringer när de jag trodde var självklara lagt på luren.

Jag jobbar mycket. Jag sover ingenting nästan. Mina sömntimmar har gått ner till ett snitt av tre per natt. Jag mår inte bra av det. Jag längtar efter att få sova flera dagar i sträck. Min kropp värker och sinnet är inte helt vaket. Men jag är tacksam för att folk går på som vanligt. Att de förstår att jag är sliten och därför inte ställer för höga krav. För att folk bara önskar mig en god natt när jag ursäktar mig från festligheterna istället för att tjata på mig. Istället för att säga Bara ett glas till, a. Tacksam för att S ger mig sin nyckel och säger, Jag sover inte hemma. Lämna nyckeln imorgon bara. Försök att vila några timmar.

Jag är tacksam för att när jag blöder, finns det alltid någon där med förbandslådan i högsta hugg. Jag är tacksam för att folk får mig att skratta när jag behöver det. För att folk låter mig vara när jag behöver det. Jag är tacksam för att jag inte är i Portugals sits. Jag är tacksam för att jag kan visa mitt stöd till henne, ge henne en puss på kinden och att det inte behövs mer. Portugal är ledsen och har ett krossat hjärta. Jag är tacksam för att det inte är mitt. Även om det låter omoraliskt och ohumant. Men jag är det. Tacksam över att jag duckade kulorna och inte blev träffad.

Allt jag i detta inlägg är tacksam över kommer jag om en månad att lämna. Det är tungt, men nödvändigt. Jag kommer lämna Min Stad. Bitterljuvt, men på tiden.

Jag är tacksam över att jag sörjer flytten lika mycket som jag ser fram emot den. Jag är tacksam för att jag vet vad jag lämnar, men samtidigt har förhoppningar om att finna. Jag känner tacksamhet gentemot mig själv. Och framför allt är jag tacksam över det faktum att jag kan vara tacksam, även om omständigheterna är långt ifrån perfekta. Ens bra, ibland.

Så tack för att Ni finns.

Jag drömde om Alfahannen i natt. Han höll sig i bakgrunde och räckte fram ett paraply till mig. Fastän det var strålande sol. Undrar vad det betyder...?
Han sa upp sig för en månad sedan i alla fall. Alfahannen. Jag saknar honom lite. Våra morgonstunder tillsammans. När han kommer förbi, lika... Alfa... som alltid. Sätter sig ner med sitt morgonkaffe och håller mig sällskap. Pratar med mig om sex, musik, tjejer och killar, sin fru, musik, taktiker, jobbet, förållanden. You name it. Nu är han i alla fall inte kvar. Det märks.

Men jag har hittat mig ett substitut. Flirten. Han var extra snygg och gullig idag. Han hade på sig en grön T-shirt som framhävde musklerna. Det var lite svårt att koncentra sig emellanåt. Han stod och pratade med mig i en kvart igår. Kallade mig för en ängel, som han alltid gör och stod och skojade och larvade sig.

det är synd och skam att han inte är så skarp. Det finns inget intellektuellt utbyte what so ever. Ibland är det som att prata med... jag vet inte... någon som inte riktigt hänger med alla gånger. Men han är fin... Flirten... Och det kan jag fan behöva. Ett sista äventyr innan jag flyttar iväg. Som min kära sambo sa; "Äh, vad fan liksom. PRATA kan man ju göra med sina tjejkompisar."

För ett nu hyfsat bra tag sedan hade jag och Vänner ett samtal. Ett långt samtal, jag tror vi satt i fyra timmar och pratade om allt möjligt, men framförallt förhållanden. Förhållanden till oss själva, till andra och kanske framför allt förhållanden mellan andra. Vi nämnde ett, men hoppade snart vidare.
Dock har denna beröring varit något som kommit tillbaka till mig. (Kvällar som de i Stockholm tillsammans med M:elle F, där vi köket lovade varandra trohet och ärlighet, gav en del insikt och förståelse i mycket och andra liknande konversationer finns alltid kvar i arkivet jag har i bakhuvudet.) Därför författar jag ett brev. Till Fru Persson, som inte riktigt lämnat mina tankar, trots tidens tand.


Kära Fru Persson.
Det var längesedan nu. Jag tror möjligtvis att vi firar ettårsjubileum ifrån varandra, men det är svårt att dra en gräns. Jag skriver till dig av anledningar jag inte kan förklara, inte heller vill förklara, men på grund av nyligen inkommen information, och nya spånande tankar, kändes det lägligt.
Fru Persson, Du är tydligen inte Dig själv. Du lever med din man, som vad jag fått höra är en bra sådan. Du älskar honom ofantligt mycket, och jag tycker det verar som om känslorna Du har för honom är minst sagt besvarade. Du är fortfarande Du, men samtidigt är allt förändrat. Du verkar ha fastnat i ett destruktivt förhållande (jag är ledsen för de grova orden, men inga andra adjektiv verkar finnas mig till handa) till både Dig själv och din respektive. Du lägger Dig i underläge i er samhörighet, och det är inte likt Dig. Jag tror inte detta kan skyllas på mannen i Ditt liv, för jag tror att Du gör det automatiskt och av egen fri vilja. Det är nog Ditt initiativ. Du verkar vara så rädd för att bli lämnad att Du givit Dig fan på att aldrig någonsin ge honom en anledning att stänga dörren och inte komma tillbaka. Efter vad jag förstått är denna oro obefogad. Han är så kär i Dig att det inte är ett alternativ, ändå är Du osäker. Jag dömmer inte Dig för detta. Kärlek handlar mycket om rädsla och osäkerhet, men även att överbygga den och att försöka lyckas att hitta tryggheten som finns i Dig själv och i honom. Det har Du glömt bort.
Det gör mig ledsen att höra att du börjar ta avstånd från både andra och Dig själv. Från ditt gamla jag som kändes så rätt när vi fortfarande var bekanta med varandra. Från vänner som förut var så självklart klistrade vid Din högra sida.
Jag har fått höra att ni flyttat till ett nytt hus. Det är tydligen fint, men du verkar inte vara bekväm. Du pratar ofta om den fina utsikten och läget, men Du har slutat beudra Dig själv för längesedan.
Du lyssnar bara på sorglig musik. I en avlägsen tid sa Du till mig att den gav Dig glädje. Nu tror jag bara att den spär på Din dystra tillvaro. Jag ville skicka Dig lite gladpop och lite musik om hopp. Lite musik som jag lyssnar på när jag dansar omkring i underkläderna och städar här hemma. Men Du har flyttat och inte gett mig den nya adressen. Inget nummer. Jag vet inte hur jag ska kunna nå Dig. Du har varit duktig på att gömma Dig. Gömma andra.
Fru Persson, Du gör mig orolig. Många gånger har Du sagt till mig att jag tänker för mycket. Att jag oroar mig för ingenting, men som jag sagt till Dig, litar jag i vissa lägen blint på magkänslan. Min magkänsla säger mig att Du gått in i Höstdepressionen, och låtit den appliceras på samtliga årstider. Jag hoppas att jag har fel, men det lär jag aldrig få reda på.
Du säger att Du är lycklig, men för andra låter det mer som om du försöker övertyga Dig själv.
Jag kan sakna Dig ibland.
En gång i tiden, betydde Du mycket för mig, men nu vet jag inte, eftersom Du effektivt låst grinden och gömt nyckeln. Men jag tror att Du fortfarande står mig nära, eftersom jag allt oftare låter tankarna vandra till Dig. Eftersom jag skriver detta brev. Ett brev Du aldrig kommer läsa. Och skulle Du mot all förmodan komma över det, hade Du inte blivit gladare av att höra orden.
Jag önskar att Du slutar med denna självuppfyllande profetia Du så desperat håller kvar vid. Du kommer inte må bättre förrän Du börjar göra det som gör Dig glad och lugn. Du är tydligen så stressad. Andas, fru Persson. Andas och åk tillbaka till stället där det började. Du vet vilket ställe jag pratar om. Stället som Du alltid sagt, gör Dig glad. Stället där en stilla vandring bara är utanför ytterdörren. Stället där vi träffades, och där Du var Du och ingen annan.
Det är många som vill träffa Dig igen.
Genom Eld och Vatten
Din A.

På tal om misstag... Att tillåta tillfällig rökning på sitt rum... Big NO NO. Lukten kommer fan aldrig försvinna..

Tack vare lite facebookspionage (älskade generation IT) kom jag över en blogg som Joe tipsade en gemensam vän om, och jag har blivit beroende. Jag önskar att jag också kunde ha en liknanade blogg, men tyvärr är jag nog inte tillräckligt anonym här för att starta upp något liknande. Jag får väl starta en till.. Fast det hade nog inte funkat heller. Är alldeles för uppmärksamhetssökande för att låta en sån "sensation" var hemlig. Det är nätt och jämt att jag kan hålla hyfsat låg profil med denna, vilket uppenbarligen inte funkar bra heller. Kompisar länkar till mig med mitt fulla namn, och därför är det lätt att hitta hit, tänka ett steg längre och knäcka koderna. Detta betyder att jag kommer börja censurera och bli ännu mer kryptisk. Jag är ledsen guys, men just nu blir det för lätt för många att hitta hit och lägga ihop två och två. Ni får gärna slut länka med mitt namn så slipper jag vissa bekymmer, men en del är redan lite sent påtänkt... Men vill ni göra mig denna tjänst vore det jättebra. Jag minns en diskussion med M:elle F om bloggsyndromet. Om hybrisen det kan leda till när man ser antalet "smygtittar" per dag... Oh well... Jag får väl ställa mig upp och erkänna mig skyldig till detta gudasyndrom. Kanske överdrivet, men det är inte lika roligt när man får stå till svars för saker som man kanske eller kanske inte uttalat på en hemsida.

Igår sa jag upp mig från jobbet. Det kändes skönt att ha det gjort. Vemodigt att definitivt lämna och spännande att känna att något nytt väntar runt hörnet. Så nu väntar en månad lite drygt. En månad av hysteriskt mycket att göra, och för att låna M:elle Fs favorit gräm; INGA PENGAR!!! Inga pengar alls. Vilket naturligtvis gör att jag inte har råd att göra de tusen saker jag måste göra. Fixa med kontrakt, fixa med försäkringar, skriva uppsatsen, ta farväl, planera TVÅ stora fester, driva in och ge tillbaka. Herreje...

Jag ska berätt om resan. Ikväll. Eller imorgon.
Nu är jag tom. Helt slutkörd. Natten spenderades på flygplatsen och sammanlagt fick jag kanske två timmars sömn. Så det är nog det. Jag är bara jättetrött. Eller så är det vädret. Jag har vant mig vid närmare 40 graders värme och solsken. Att komma hem till till Sverige och detta baltväder som befinner sig på helt fel ställe är inte roligt. Så det är säkert en blandning. Trötthet och omställning. Jag var jätte-, jätteglad när jag kom hem. Skickade mail till många som var frågande. Var nöjd. Sen märkte jag att jag var helt ensam.
Verkligen helt med bara mig själv.
Jag märkte att V åkt hem till sig, att ingen är kvar på min våning. Att 3 är upptagen och att det regnar så himla mycket. Jag har inte varit ensam en enda gång på sex dagar. Jag har inte haft "inget speciellt att göra" på evigheter.
Sova. Och ju mer jag tänker på det står det mer och mer klart för mig. Jag behöver sova och ställas om. Efter det kommer jag vara lika peppad som jag var för två timmar sedan.

Idag har jag hetat "feminin". Eller stereotypen av i alla fall. Min resfeber har slagit till och denna gång yttrar den sig lite halvt märkligt. Eller kanske inte så märkligt när man tänker på andras förväntningar av min resa. Jag säger till mig själv att jag inte blir påverkad och att jag kommer ta det som det kommer, men det klart man börjar tänka...
Hur som helst slutade jag jobba tidigt och gick och köpte dagens tjejsaker. Eller de sakerna som får mig att vara den mest tjejiga av min bekantskapskrets. I alla fall idag.
Ny hudcreme.
Vax.
Deo.
Mascara.
Ögonpensel.
Nagellack
Skjortklänning.
Punkt nummer två på min inköpslist är precis avverkad. Det var inte så farligt. Att ta bort den generande hårväxten på ett så pass efektivt och halvpermanent sätt kändes säkrast. När jag gick på salong var det någon annan som gjorde det, och det var ju helt lugnt. Hon var ju ett proffs.
Jag var livrädd. Mina händer skakade något så fruktansvärt. Men som sagt. Inte så farligt. Om man bara spänner huden hårt går det riktigt smärtfritt. Hyfsat smärtfritt. Det värsta är sekunderna före när man vet att snart kommer det. snart, snart. Men ha! Nu är jag lite stolt. Och sitter utan underkläder under min klänning bara för att jag lever i illusionen av att jag ser ut som jessica olérs. Oroa er inte. När jag lämnar hemmet kommer min kroppsdelar vara täckta av tyg. Men det tar emot. Så fruktansvärt varmt...

Jag hade en allvarlig diskussion med Tuffs på jobbet om hans homofobi. Han sa att han inte brydde sig om två tjejer, men när det är två killar tycker han det är motbjudande. Jag frågade varför. Han sa att det var onaturligt och att det stod i Bibeln. Gud har sagt att det inte är okej. Jag tänkte att Han i så fall inte var min Gud.
Jag frågade Tuffs hur han kan vara så inkonsekvent att han accepterar lesbisk kärlek men inte det motsatta. Han började prata om ett sexuellt övergrepp i barndomen. Jag sa att jag led med honom och gav honom en kram.
Jag skulle kunna bryta fingrrna av dem varenda dag de är i livet, och det hade varit värt det.
Jag hoppades innerligt att han fortfarande pratade om pedofiler och inte gått tillbaka till huvudämnet för vår diskussion.

Jag ska ha middag med V ikväll. Vi ska planera resan. I övermorgon gäller det.

Nu ska jag träffa 3 och GG. Igår jag jag och 3 på middag hos GG och hans flickvän. I lördags spenderade GG 15 minuter med att massera mig och pilla mig i håret. Jag blev lite avundsjuk på GGs flickvän som får njuta av det varenda dag. Men det förtjänar hon. Fast ibland surar det sig när jag kommer på att jag faktiskt inte är helt oförtjänt av det heller...

...och så ofta. Eller jo, det var visserligen värre förr. När jag var liten. Jag ljög hela tiden, vilket små barn gör antar jag. jag har sett det i min lillasyster, hos mina kusiner, osv. Det skrämmande är kanske att jag var så fruktansvärt duktig på det. Jag hittade min talang tidigt. Lögnen var min vän, och vi följdes åt ofta. Ofta, ofta. En människa som jag (läs: jobbig centrumperson som inte trivs i utkanterna) har kanske en tendens att dra till med en rövare när hon finner sig snäppet utanför händelsernas mitt. Ljuga gör vi alla, men när i hela friden utvecklade jag en skicklighet? Jag kan till och med recitera taktiker. Taktiker för att göra en lögn så trovärdig som möjligt.

För att en lögn ska låta så sanninsenlig som möjligt ska den helst vara snål på detaljer. En historia med för många detaljer och utsvävningar låter utstuderad och påhittad. Den kommer inte naturlig. För att en lögn ska låta sanningsenlig ska den, första gången du berättar den vara enkel. Liten. Men när du märker att folk vill höra historien igen och igen, börja bygga ut den. Det ligger i den mänskliga naturen att överdriva och bygga på. Fortfarande inte med så många utomstående detaljer, men förstärk din egen del. folk kommer tro att du överdriver, men spelar du korten rätt kommer grunde komma vidare som en sanning. Nyckeln är att själv tro på det du säger. Ljuger du om en sak, om en ja eller nej fråga handlar det om timing. Timing är allt. När du svarar "nej" på en fråga där sanningen egentligen låter "ja" gäller det att vara precis. Vänta inte för länge med att svara, som att du avgör huruvida du ska ljuga eller ej, men svara inte för snabbt. ett alldeles för snabbt svar visar att du var beredd på frågan. Spela INTE teater. en överdriven reaktion kommer vara lättare att genomskåda än om du börjar skratta hysteriskt, klappa händerna mot knäna för att sedan rusa därifrån. Be inte konfrontanten att upprepa frågan. Du hörde den, och nu har du sabbat dina chanser att komma därifrån.
ÖGONEN. Titta inte ner, upp eller åt vänster. Tittar du ner märker man att du skäms för att du ljuger. Tittar du upp ser du inte bara skyldig och divig ut, det är också oartigt (att ljuga kanske inte är det artigaste, men ljuger du bra kommer ingen att märka att du är oartig. onödiga konflikter är trots allt onödiga konflikter). Tittar du till vänster kommer konfrontanten också att tro att du ljuger. Det ser lika onaturligt ut som det känns. Man tittar mot vänster när man tänker för mycket. När man planerar och smider ränker. Snegla lite snabbt åt höger. Där sitter bildminnet, och du tittar dit för att försöka komma ihåg, du föreställer dig det framför dig. Åter igen är timing viktig. blicken får inte fastna för länge. Vad du än gör, flacka inte med blicken, men behåll inte heller ögonkontakt för länge, likt en hypnotisör.Timing som sagt. Det är en konst.

Numera ljuger jag mycket sällan. Vita lögner, visst, men jag hittar sällan på saker. Framför allt inte med folk jag känner. Det är alltid underhållande att småljuga för främlingar, men det är inte underhållande att vara tvungen att bekänna färg, eller underhålla en lögn i en bekantskapskrets. Det är lättare och bekvämare att tala sanning och stå för det man gör. Därför bör man aldrig någonsin ljuga om stora saker. Du gör dig själv ingen tjänst över huvud taget. No, no...

Är du försatt i en pinsam eller jobbig situation? Hitta på något annat. Försätt dig själv i en ännu jobbigare.
Ex. "Är det du som har lånat min parfym utan att fråga?" "Nej, men jag lånade pengar av dig i förra veckan. jag skulle berätta, jag lovar, men jag glömde bort. Det handlar bara om en 20a, men här får du tillbaka den. Förlåt så himla himla mycket det ska aldrig hända igen."
You're off the hook. Ett dåligt exempel visserligen, för ingen vill bli känd som personen som snor pengar, men ni fattar grejen. Detta kallar jag för att "köpa sig fri". Ett bra friköp består av en lögn som inte försätter dig i bättre dager. Alla älskar en underdog och om du därför direkt lägger dig i underläge genom att erkänna något pinsamt eller jobbigt kommer de flesta att gå vidare fortare än kvickt.

Anledningar till att ljuga finns inte riktigt kvar. Vill jag ha uppmärksamhet, gör jag bara något för att få den, det är så mycket roligare. En gång ljög jag när jag kände mig utanför. Jag var väl kanske 7 år och hade väl inte fått den uppmärksamheten jag ville ha, så jag drog till med en familjetragedi (helt plötsligt är man allas bästa vän, det funkar alltid) och sa att min morfar dött. Funkade skitbra tills min lärare ringde hem till morsan för att beklaga sorgen.
En annan gång hittade jag på att jag egentligen kom från tyskland och inte visste vad ett hopprep var för något. Jag var så övertygande att barndomens kompis tyckte så synd om mig att hon gav mig sitt hopprep och sa att jag kunde öva på det hemma. Morsan fick mig att lämna tillbaka det nästa dag.
För sex år sedan ungefär gjorde min hund ett utspel mot en kille i hålan vi då bodde i. Killen bliv skitförbannad och började skälla ut mig. Tilläggas ska alltså att jag misstänker att den här killen inte alls hade rent mjöl i påsen så att säga. Han luktade sjukt skumt, hade dålig munhygien och finnar överallt. Tatueringar, rakad skalle och pratade på den där bonnedialekten jag bara inte tål. Ni vet, den som inte bara låter ointelligent och oallmänbildad utan förbaskat otrevlig och inskränkt. Därför kändes det befogat när jag satte handen på höften lite käckt och upplyste honom att min hund var en knarkhund som jobbade för polisen, och att han aldrig gör utfall om det inte finns anledningar.

På en fest för bara ett år sedan var jag av en händelse hemma hos en person som bor i min närhet. Denne person skulle precis mata sitt husdjur med någon äcklig larv eller liknande då han frågar "Öööhh du är väl inte äcklad av sånthär va?" "Nej nej förihelvetefan" säger jag kaxigt "jag hade en orm själv när jag växte upp så jag är van. kör på." Jag har aldrig i hela mitt liv haft en orm, jag har aldrig i mitt liv känt lusten att ha en, men ändå. det kändes rätt gött att säga liksom. Det passade mig på något sätt.

Pick your battles. Man lär sig ganska snbbt att kalkylera och utvärdera i huvudet. Nuförtiden går det på ett ögonblick. Vad tjänar jag på att ljuga/tala sanning i detta läge? Kommer jag skada någon genom att dra en liten lögn? Finns det någon i detta samtal som vet att jag ljuger om jag påstår detta? Kommer det vara en lögn som är jobbig att upprätthålla? Vilka är mina möjligheter?

Senaste lögnen vet jag inte. Kanske det var den där med ormen, kanske har det kommit någon efter det. Vad jag har märkt med mig själv är att jag numera har en tendens att ljuga per automatik och sedan börja fnissa och så säger ja "hahaha, nä varför sa jag så? det var inte alls sant, jag har aldrig sett den filmen, hahaha. konstigt... nu ljög jag visst" För det mesta brukar inte folk ta illa upp. De brukar inte ens fästa sig vid det speciellt mycket.

En lögn är alltid en lögn, och drar du för många är det mycket lätt att tappa bort dem, att trassla in sig i dem och att försäga sig när du inte passar din tunga. Håll reda på lögnerna, använd dig inte av för många, och försök att göra en vana av att tala sanning. Det är som sagt, så himla mycket lättare...

Jodå, jag har visst ljugit nyligen kom jag precis på. Men jag vet inte om det kan räknas. Det tror jag inte att det kan. Det var en ren reflex. Jag skyddade mig bara. det är tillåtet.

Vad som också är tillåtet är att kulturljuga. Det gör jag hela tiden. Egentligen har jag inte alls sett de filmerna jag sitter och pratar om. Jag har inte alls läst det böckerna, eller pjäserna. Jag känner inte alls människan du pratar om, men jag spelar med. Antingen är jag för ointresserad för att fråga, eller så är det något jag borde veta, eller så jag jag redan påstått att jag sett/läst/träffat/hört det/den du pratar om så det är bara att gilla läget.

Var lugn kära vänner och läsare. För ER ljuger jag naturligtvis aldrig.

Bara en kortis innan jag måste rusa iväg. Bara en kortis pg a mitt tidigare inlägg. Många känner sig i behov av förklaringar jag inte kan ge via en nätblogg, men jag försöker sprida lite ljus.
alltså, som många av er förstår är anledningen till att jag inte skriver ut namn för att jag vill kunna ventilera, vara personlig och privat utan att hänga ut någon annan än mig själv. Jag är osäker på hur många och vilka i min närhet som på det ena eller andra sättet kommit över min bloggadress, kanske ingen, men det är så onödigt att skapa konflikter, att sprida skvaller etc. Därav alla kryptiska koder. Vissa som jag vill ska kunna, kan med lätthet knäcka dessa. För andra blir det inte lika lätt.
I mitt förra inlägg har jag tydligen gjort det svårt för samtliga. det var klantigt och jag förstår att ni blir oroliga. Det ska ni inte vara. vad som inträffade natten till torsdagen var en extremt obehaglig händelse, och förhoppningsvis behöver jag aldrig mer känna vad jag i några panikartade timmar kände. Hur som helst, var det mycket olyckligt att det skulle inträffa, men det gjorde det. Däremot måste ni veta att det inte är något som drabbat mig personligen, utan en mycket nära vän och ytterligare en som står mig närmre än de flesta. 3. Personen som i mitt inlägg benämns som "Den Saknade" är inte längre saknad. Hon är hemma, och vilar upp sig. Chocken har släppt hos både mig och 3 och livet har med några undantag gått tillbaka till det normala. Jag och 3 (mest 3) är arga, och upprörda, men har accepterat och försöker nu bara att underlätta för "Den Saknade".
Natten till torsdagen gjorde jag många fruktansvärt oroliga, och min blogg verkar inte ha hjälpt ett dugg. Jag ber om ursäkt för det. Det var inte alls min mening. Jag vill dock tacka alla som tänkte på mig och de två andra under hela natten, som hjälpte mig, pratade med mig tills jag kom hem. Skickade omtänksamma sms och ringde dagen efter för att höra hur det var. Det betyder så väldigt väldigt mycket för mig.
Till M:elle F, Norrland och Joe (framför allt till er) vill jag säga förlåt. Jag vet att ni läser min blogg, och jag är också medveten om att jag inte ringde er härom natten. Jag fattade inte när jag bloggade sist att det jag skrev var så hemskt och mörkt. I efterhand kan jag se det med lätthet. Jag älskar er alla tre, och är så tacksam för att ni finns.

puss

På vinkväll med jobbet. Vi drack mycket vin, skrattade högt, berättade roliga historier om arbetet och annat. Lärde känna varandra lite bättre. Klockan blev 23.30 och min telefon ringer. Displayen visar 3:s namn. Jag blir glad och förvånad och svarar glatt och en aning berusat. Ett telefonsamtal om ett tidigare telefonsamtal. Min glädje och berusning tas över av en klump i magen och en enorm oro. 3 är närmare hysterisk. Jag säger till honom att ringa polisen så ska jag försöka få tag på den saknade. Jag ringer, och ringer och når bara telefonsvararen. Varenda gång förutom en då en främmande röst säger åt någon annan att stänga av telefonen och kasta SIMkortet. Jag väljer att inte berätta för 3 när jag ringer honom. Det skulle göra mer skada en nytta.
Jag sätter mig på cykeln så fort jag vet att 3 sitter i samtal med polisen, och är för upptagen för att vanka omkring i tankarna. En sträcka som annars tar 25 minuter cyklar jag på 8. På vägen håller oron på att få mig att svimma. Jag mådde så illa. Jag ringer V. Det är den första jag kommer på. Dumt kanske, men gjort är gjort. V pratar med mig hela vägen hem. Säger att allt kommer lösa sig och att om jag vill är han bara ett telfonsamtal ifrån mig. Han frågar om han ska komma till mig. Jag säger nej. 3 behöver mig, och jag behöver honom. Jag lägger på när jag är framme. 3 kommer ner och möter mig med en kram som är så hård så jag nästan tappar andan. Tack säger han. Tack för att du finns hos mig. Jag visste inte vem jag skulle ringa. Han förklarar att den saknades anhöriga ringt upp och berättat upplösningen. När vi kommer upp till andra våningen funkar det inte längre. Mina ben viker sig och jag bara gråter och gråter. Huvudet snurrar och jag får svårt att andas. Jag kan inte sluta gråta. Ber 3 om ursäkt och säger att jag borde vara stark för hans skull. Han skakar på huvudet och hjälper mig upp. 3 halvt bär mig upp till honom och när vi kommer dit kommer hans tårar också. Chocken släpper och allting väller fram. Jag bara gråter och gråter. Den Saknade ringer och jag gråter ännu mer. 3 bara sitter och stirrar. Han vet inte vart han ska ta vägen med allt. Han kan inte prata. Vi går ut på balkongen. Jag har lyckats samla mig nog för att göra de samtal som krävs åt 3. Boka flygbiljetter, ställa in och hitta ersättare för arbetsuppgifter och plikter etc. Alla är förstående. Ber mig ta hand om mig och 3. Hälsar att de gör vad som krävs för att hjälpa till.
Jag kokar té. 3 sitter på soffan och tittar på komedin jag sagt åt honom att sätta på. Vi går och lägger oss, men ingen sover.
Imorse vaknade jag tidigt av mig själv. De händer aldrig.

I nästa vecka är det hög tid att säga upp sig.

Nej jisses jag vet inte. Kalla det för renovering om ni vill. Det var dags. min förra blogg blev för jobbig. Jag hade roligt många stunder. det finns fina inlägg och fina kommentarer jag vill spara, men tillslut blev det inte bra alls. Jag är trött på koderna som börjar klinga dåligt. Trött på för många som kan koderna. Trött på att bilderna försvinner och blir dumma. Trött på att bli trött.

Så jag börjar om. Ny blogg, nytt kapitel. Oskrivna blad. Det låter ganska skönt faktiskt.



Det är här jag sitter nu och försöker lista ut hur just denna blogg kommer fungera. Min fot gör ont efter olyckan för en vecka sedan, men jag har slutat tänka på det. Anledningen till att jag överhuvudtaget kommenterar foten är för att jag precis råkade sätta mig på den.

om sju timmar ska jag vara påväg till jobbet. Kanske kommer jag försent. Igen.

ps. M:elle F; Jag tänkte på ett av dina inlägg när jag namngav min blogg. Först tänkte jag att den skulle heta "passiveagressiva", men jag tyckte det lät för destruktivt. tack för finheten. ds