sheshep

För ett nu hyfsat bra tag sedan hade jag och Vänner ett samtal. Ett långt samtal, jag tror vi satt i fyra timmar och pratade om allt möjligt, men framförallt förhållanden. Förhållanden till oss själva, till andra och kanske framför allt förhållanden mellan andra. Vi nämnde ett, men hoppade snart vidare.
Dock har denna beröring varit något som kommit tillbaka till mig. (Kvällar som de i Stockholm tillsammans med M:elle F, där vi köket lovade varandra trohet och ärlighet, gav en del insikt och förståelse i mycket och andra liknande konversationer finns alltid kvar i arkivet jag har i bakhuvudet.) Därför författar jag ett brev. Till Fru Persson, som inte riktigt lämnat mina tankar, trots tidens tand.


Kära Fru Persson.
Det var längesedan nu. Jag tror möjligtvis att vi firar ettårsjubileum ifrån varandra, men det är svårt att dra en gräns. Jag skriver till dig av anledningar jag inte kan förklara, inte heller vill förklara, men på grund av nyligen inkommen information, och nya spånande tankar, kändes det lägligt.
Fru Persson, Du är tydligen inte Dig själv. Du lever med din man, som vad jag fått höra är en bra sådan. Du älskar honom ofantligt mycket, och jag tycker det verar som om känslorna Du har för honom är minst sagt besvarade. Du är fortfarande Du, men samtidigt är allt förändrat. Du verkar ha fastnat i ett destruktivt förhållande (jag är ledsen för de grova orden, men inga andra adjektiv verkar finnas mig till handa) till både Dig själv och din respektive. Du lägger Dig i underläge i er samhörighet, och det är inte likt Dig. Jag tror inte detta kan skyllas på mannen i Ditt liv, för jag tror att Du gör det automatiskt och av egen fri vilja. Det är nog Ditt initiativ. Du verkar vara så rädd för att bli lämnad att Du givit Dig fan på att aldrig någonsin ge honom en anledning att stänga dörren och inte komma tillbaka. Efter vad jag förstått är denna oro obefogad. Han är så kär i Dig att det inte är ett alternativ, ändå är Du osäker. Jag dömmer inte Dig för detta. Kärlek handlar mycket om rädsla och osäkerhet, men även att överbygga den och att försöka lyckas att hitta tryggheten som finns i Dig själv och i honom. Det har Du glömt bort.
Det gör mig ledsen att höra att du börjar ta avstånd från både andra och Dig själv. Från ditt gamla jag som kändes så rätt när vi fortfarande var bekanta med varandra. Från vänner som förut var så självklart klistrade vid Din högra sida.
Jag har fått höra att ni flyttat till ett nytt hus. Det är tydligen fint, men du verkar inte vara bekväm. Du pratar ofta om den fina utsikten och läget, men Du har slutat beudra Dig själv för längesedan.
Du lyssnar bara på sorglig musik. I en avlägsen tid sa Du till mig att den gav Dig glädje. Nu tror jag bara att den spär på Din dystra tillvaro. Jag ville skicka Dig lite gladpop och lite musik om hopp. Lite musik som jag lyssnar på när jag dansar omkring i underkläderna och städar här hemma. Men Du har flyttat och inte gett mig den nya adressen. Inget nummer. Jag vet inte hur jag ska kunna nå Dig. Du har varit duktig på att gömma Dig. Gömma andra.
Fru Persson, Du gör mig orolig. Många gånger har Du sagt till mig att jag tänker för mycket. Att jag oroar mig för ingenting, men som jag sagt till Dig, litar jag i vissa lägen blint på magkänslan. Min magkänsla säger mig att Du gått in i Höstdepressionen, och låtit den appliceras på samtliga årstider. Jag hoppas att jag har fel, men det lär jag aldrig få reda på.
Du säger att Du är lycklig, men för andra låter det mer som om du försöker övertyga Dig själv.
Jag kan sakna Dig ibland.
En gång i tiden, betydde Du mycket för mig, men nu vet jag inte, eftersom Du effektivt låst grinden och gömt nyckeln. Men jag tror att Du fortfarande står mig nära, eftersom jag allt oftare låter tankarna vandra till Dig. Eftersom jag skriver detta brev. Ett brev Du aldrig kommer läsa. Och skulle Du mot all förmodan komma över det, hade Du inte blivit gladare av att höra orden.
Jag önskar att Du slutar med denna självuppfyllande profetia Du så desperat håller kvar vid. Du kommer inte må bättre förrän Du börjar göra det som gör Dig glad och lugn. Du är tydligen så stressad. Andas, fru Persson. Andas och åk tillbaka till stället där det började. Du vet vilket ställe jag pratar om. Stället som Du alltid sagt, gör Dig glad. Stället där en stilla vandring bara är utanför ytterdörren. Stället där vi träffades, och där Du var Du och ingen annan.
Det är många som vill träffa Dig igen.
Genom Eld och Vatten
Din A.