sheshep

eller att packa minimalt? Det är frågan...

V kom hit ikväll och visade mig hur jag skulle sålla och vika/rulla min packning. Så nu har jag, efter mycket om och men. efter många långa suckar och efter viss tvekan fått ner hela min semesterpackning i 3s eastpackrygga alá sent 90-tal. det är en konst jag uppenbarligen inte behärskar speiellt bra, men efter åtskilliga glas vin och någon öl hit och dit känner jag mig nu hyfsat bekväm med att åka iväg. Med V. Till en främmande stad. Oh God...

Om sex timmar ska jag vara hos V för frukost och sedan till Sturup mot obeträdd (av mig i alla fall) mark.

Som en numera god vän tlll mig sa..

Du och jag är kontrollfreaks. När vi inte har fullt pejl på läget, på oss själva eller våra känslor backar vi. Kanske är det smart. Vi ungår att bli sårade, vi förblir i samma stadie som vi var förut utan att någon skada är skedd. Vi blottar inte strupen, för vi tillåter ingen annan att bestämma våra öden. Kanske är det det mest begåvad någon någonsin gjort. Vi tar hand om oss själva och våra själar. Men kanske, A, är det också det mes dumdristiga vi kan göra. Kanske är det därför vi är där vi var för ett år sedan (med vissa undantag). Kanske är det därför vi ältar samma problem om och om igen. Kanske, bara kanske, är det dags att vi släpper vårt eget koppel? Kanske är det dags att säga 'i helvete, skitsamma, jag försökte i alla fall!'. Kanske är det så att vi bara ska köra och se vart vägen leder? Kanske det är dags att låta allt bära eller brista?

Kanske, min vän, är den tiden kommen nu. Jag är tillräckligt berusad och dekadent för att leva i nuet, och tillräckligt bunden för att inte dra mig ur. Imorgon bär det eller brister det.
Svaret får jag om sex dagar när jag kommer hem. Jag vet ingenting, och för en jäkla gångs skull känns det rätt okej. Jag och V åker på lika villkår. Vi har vår överenskommelse. Om vi sedan håller på den, det får vi se. Bära eller brista.

För att avsluta med den klassiska bloggfrågan;

Kanske är det detta alla behöver någon gång? Sluta tänka och bara göra. För visst är det bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen?

Vem vet, A? Den kanske håller..

Idag har jag hetat "feminin". Eller stereotypen av i alla fall. Min resfeber har slagit till och denna gång yttrar den sig lite halvt märkligt. Eller kanske inte så märkligt när man tänker på andras förväntningar av min resa. Jag säger till mig själv att jag inte blir påverkad och att jag kommer ta det som det kommer, men det klart man börjar tänka...
Hur som helst slutade jag jobba tidigt och gick och köpte dagens tjejsaker. Eller de sakerna som får mig att vara den mest tjejiga av min bekantskapskrets. I alla fall idag.
Ny hudcreme.
Vax.
Deo.
Mascara.
Ögonpensel.
Nagellack
Skjortklänning.
Punkt nummer två på min inköpslist är precis avverkad. Det var inte så farligt. Att ta bort den generande hårväxten på ett så pass efektivt och halvpermanent sätt kändes säkrast. När jag gick på salong var det någon annan som gjorde det, och det var ju helt lugnt. Hon var ju ett proffs.
Jag var livrädd. Mina händer skakade något så fruktansvärt. Men som sagt. Inte så farligt. Om man bara spänner huden hårt går det riktigt smärtfritt. Hyfsat smärtfritt. Det värsta är sekunderna före när man vet att snart kommer det. snart, snart. Men ha! Nu är jag lite stolt. Och sitter utan underkläder under min klänning bara för att jag lever i illusionen av att jag ser ut som jessica olérs. Oroa er inte. När jag lämnar hemmet kommer min kroppsdelar vara täckta av tyg. Men det tar emot. Så fruktansvärt varmt...

Jag hade en allvarlig diskussion med Tuffs på jobbet om hans homofobi. Han sa att han inte brydde sig om två tjejer, men när det är två killar tycker han det är motbjudande. Jag frågade varför. Han sa att det var onaturligt och att det stod i Bibeln. Gud har sagt att det inte är okej. Jag tänkte att Han i så fall inte var min Gud.
Jag frågade Tuffs hur han kan vara så inkonsekvent att han accepterar lesbisk kärlek men inte det motsatta. Han började prata om ett sexuellt övergrepp i barndomen. Jag sa att jag led med honom och gav honom en kram.
Jag skulle kunna bryta fingrrna av dem varenda dag de är i livet, och det hade varit värt det.
Jag hoppades innerligt att han fortfarande pratade om pedofiler och inte gått tillbaka till huvudämnet för vår diskussion.

Jag ska ha middag med V ikväll. Vi ska planera resan. I övermorgon gäller det.

Nu ska jag träffa 3 och GG. Igår jag jag och 3 på middag hos GG och hans flickvän. I lördags spenderade GG 15 minuter med att massera mig och pilla mig i håret. Jag blev lite avundsjuk på GGs flickvän som får njuta av det varenda dag. Men det förtjänar hon. Fast ibland surar det sig när jag kommer på att jag faktiskt inte är helt oförtjänt av det heller...

Inläggen i kategorin "dagen efter" blir allt fler. Vardagsalkoholismen är bara ännu en dekadent kväll härifrån.

Morgonen var fin. Efter en natt bestående av för mycket facebook utan omdömme och tre till fyra timmars sömn kom jag till jobbet. En chill timme och efter att jag och Ung Vuxen vaknade upp ur vår koma gick jobbet faktiskt ganska bra.
Träffade Chin och hade sällskap hem på bussen.
Kom hem. Lyssnar av telefonsvararen där ett meddelande från V väntar ang. nästa veckas resa. Så fort jag lade på luren ringde Borg. Bakisplaner. Grillning två trappor upp på balkongen. Jag var trött och lite halvskabbig. Jag försökte dölja det väl, men jag tror det lyste igenom. I alla fall mot slutet.
Vi lekte lekar med RockN Rolla som lekledare. Mysfaktorn och grupphänget var tipptopp.
Jag bondade med Ponduskvinnan.
Liksom till andra ponduskvinnor dras jag till denna. Ponduskvinnor har den magnetismen liksom. Livet blir lite mer betydelsefullt om man är med dem. Eller rättare, jag känner mig större, starkare och viktigare när jag vistas i ponduskvinnornas närhet. Jag har alltid känt mig lite smått avundsjuk på de kompisar jag har som verkligen följer "hjälpa den lilla"-regeln. Som mår bra när de umgås med 'svagare' människor och hjälper dem gå frammåt och må bättre. Jag har aldrig varit sådan. Jag dras till de utåt sett 'starka'. Jag känner mig stark med de starka, och jag känner mig själv bland dem. Jag blir frustrerad av de 'svaga'. Inte av dem per definition, men under en längre socialiseringstid fungerar det inte för mig. Hur som helst.
Jag och Ponduskvinnan. Vi bondade lite. Det var skönt. Ponduskvinnan är alltid sval och snygg. Hon svettas inte, som jag gjorde i solen på balkongen. Hon kliar inte på myggbetten hon hittat på sin kropp, vilket jag gjort hela kvällen. Hennes solbränna är fint gyllene brun och inte alls som min ojämna rödbruna färg som 'fläckar' ut sig lite. Just när jag var glad för att vi kunde connecta trots mitt självklara underläge lyfter Ponduskvinnan på armarna för att dra bak solglasögonen och jag ser att hon inte rakat sig under armarna idag. Det var skönt att märka att Ponduskvinnor också är mänskliga. Inte lika mänskliga som jag kanske, men lite grann i alla fall.

När jag skulle gå tog RockN Rolla tag i mina händer och sa att han älskade mig. Jag skrattade. Han sa förlåt, att han lät full fast han inte var det.
- Men alltså, du fattar vad jag menar...?
Jag gav honom en kram, en kyss på kinden och sa att jag förstod.

Nu ska jag äntligen sova vilket jag längtat efter hela dagen.

...och så ofta. Eller jo, det var visserligen värre förr. När jag var liten. Jag ljög hela tiden, vilket små barn gör antar jag. jag har sett det i min lillasyster, hos mina kusiner, osv. Det skrämmande är kanske att jag var så fruktansvärt duktig på det. Jag hittade min talang tidigt. Lögnen var min vän, och vi följdes åt ofta. Ofta, ofta. En människa som jag (läs: jobbig centrumperson som inte trivs i utkanterna) har kanske en tendens att dra till med en rövare när hon finner sig snäppet utanför händelsernas mitt. Ljuga gör vi alla, men när i hela friden utvecklade jag en skicklighet? Jag kan till och med recitera taktiker. Taktiker för att göra en lögn så trovärdig som möjligt.

För att en lögn ska låta så sanninsenlig som möjligt ska den helst vara snål på detaljer. En historia med för många detaljer och utsvävningar låter utstuderad och påhittad. Den kommer inte naturlig. För att en lögn ska låta sanningsenlig ska den, första gången du berättar den vara enkel. Liten. Men när du märker att folk vill höra historien igen och igen, börja bygga ut den. Det ligger i den mänskliga naturen att överdriva och bygga på. Fortfarande inte med så många utomstående detaljer, men förstärk din egen del. folk kommer tro att du överdriver, men spelar du korten rätt kommer grunde komma vidare som en sanning. Nyckeln är att själv tro på det du säger. Ljuger du om en sak, om en ja eller nej fråga handlar det om timing. Timing är allt. När du svarar "nej" på en fråga där sanningen egentligen låter "ja" gäller det att vara precis. Vänta inte för länge med att svara, som att du avgör huruvida du ska ljuga eller ej, men svara inte för snabbt. ett alldeles för snabbt svar visar att du var beredd på frågan. Spela INTE teater. en överdriven reaktion kommer vara lättare att genomskåda än om du börjar skratta hysteriskt, klappa händerna mot knäna för att sedan rusa därifrån. Be inte konfrontanten att upprepa frågan. Du hörde den, och nu har du sabbat dina chanser att komma därifrån.
ÖGONEN. Titta inte ner, upp eller åt vänster. Tittar du ner märker man att du skäms för att du ljuger. Tittar du upp ser du inte bara skyldig och divig ut, det är också oartigt (att ljuga kanske inte är det artigaste, men ljuger du bra kommer ingen att märka att du är oartig. onödiga konflikter är trots allt onödiga konflikter). Tittar du till vänster kommer konfrontanten också att tro att du ljuger. Det ser lika onaturligt ut som det känns. Man tittar mot vänster när man tänker för mycket. När man planerar och smider ränker. Snegla lite snabbt åt höger. Där sitter bildminnet, och du tittar dit för att försöka komma ihåg, du föreställer dig det framför dig. Åter igen är timing viktig. blicken får inte fastna för länge. Vad du än gör, flacka inte med blicken, men behåll inte heller ögonkontakt för länge, likt en hypnotisör.Timing som sagt. Det är en konst.

Numera ljuger jag mycket sällan. Vita lögner, visst, men jag hittar sällan på saker. Framför allt inte med folk jag känner. Det är alltid underhållande att småljuga för främlingar, men det är inte underhållande att vara tvungen att bekänna färg, eller underhålla en lögn i en bekantskapskrets. Det är lättare och bekvämare att tala sanning och stå för det man gör. Därför bör man aldrig någonsin ljuga om stora saker. Du gör dig själv ingen tjänst över huvud taget. No, no...

Är du försatt i en pinsam eller jobbig situation? Hitta på något annat. Försätt dig själv i en ännu jobbigare.
Ex. "Är det du som har lånat min parfym utan att fråga?" "Nej, men jag lånade pengar av dig i förra veckan. jag skulle berätta, jag lovar, men jag glömde bort. Det handlar bara om en 20a, men här får du tillbaka den. Förlåt så himla himla mycket det ska aldrig hända igen."
You're off the hook. Ett dåligt exempel visserligen, för ingen vill bli känd som personen som snor pengar, men ni fattar grejen. Detta kallar jag för att "köpa sig fri". Ett bra friköp består av en lögn som inte försätter dig i bättre dager. Alla älskar en underdog och om du därför direkt lägger dig i underläge genom att erkänna något pinsamt eller jobbigt kommer de flesta att gå vidare fortare än kvickt.

Anledningar till att ljuga finns inte riktigt kvar. Vill jag ha uppmärksamhet, gör jag bara något för att få den, det är så mycket roligare. En gång ljög jag när jag kände mig utanför. Jag var väl kanske 7 år och hade väl inte fått den uppmärksamheten jag ville ha, så jag drog till med en familjetragedi (helt plötsligt är man allas bästa vän, det funkar alltid) och sa att min morfar dött. Funkade skitbra tills min lärare ringde hem till morsan för att beklaga sorgen.
En annan gång hittade jag på att jag egentligen kom från tyskland och inte visste vad ett hopprep var för något. Jag var så övertygande att barndomens kompis tyckte så synd om mig att hon gav mig sitt hopprep och sa att jag kunde öva på det hemma. Morsan fick mig att lämna tillbaka det nästa dag.
För sex år sedan ungefär gjorde min hund ett utspel mot en kille i hålan vi då bodde i. Killen bliv skitförbannad och började skälla ut mig. Tilläggas ska alltså att jag misstänker att den här killen inte alls hade rent mjöl i påsen så att säga. Han luktade sjukt skumt, hade dålig munhygien och finnar överallt. Tatueringar, rakad skalle och pratade på den där bonnedialekten jag bara inte tål. Ni vet, den som inte bara låter ointelligent och oallmänbildad utan förbaskat otrevlig och inskränkt. Därför kändes det befogat när jag satte handen på höften lite käckt och upplyste honom att min hund var en knarkhund som jobbade för polisen, och att han aldrig gör utfall om det inte finns anledningar.

På en fest för bara ett år sedan var jag av en händelse hemma hos en person som bor i min närhet. Denne person skulle precis mata sitt husdjur med någon äcklig larv eller liknande då han frågar "Öööhh du är väl inte äcklad av sånthär va?" "Nej nej förihelvetefan" säger jag kaxigt "jag hade en orm själv när jag växte upp så jag är van. kör på." Jag har aldrig i hela mitt liv haft en orm, jag har aldrig i mitt liv känt lusten att ha en, men ändå. det kändes rätt gött att säga liksom. Det passade mig på något sätt.

Pick your battles. Man lär sig ganska snbbt att kalkylera och utvärdera i huvudet. Nuförtiden går det på ett ögonblick. Vad tjänar jag på att ljuga/tala sanning i detta läge? Kommer jag skada någon genom att dra en liten lögn? Finns det någon i detta samtal som vet att jag ljuger om jag påstår detta? Kommer det vara en lögn som är jobbig att upprätthålla? Vilka är mina möjligheter?

Senaste lögnen vet jag inte. Kanske det var den där med ormen, kanske har det kommit någon efter det. Vad jag har märkt med mig själv är att jag numera har en tendens att ljuga per automatik och sedan börja fnissa och så säger ja "hahaha, nä varför sa jag så? det var inte alls sant, jag har aldrig sett den filmen, hahaha. konstigt... nu ljög jag visst" För det mesta brukar inte folk ta illa upp. De brukar inte ens fästa sig vid det speciellt mycket.

En lögn är alltid en lögn, och drar du för många är det mycket lätt att tappa bort dem, att trassla in sig i dem och att försäga sig när du inte passar din tunga. Håll reda på lögnerna, använd dig inte av för många, och försök att göra en vana av att tala sanning. Det är som sagt, så himla mycket lättare...

Jodå, jag har visst ljugit nyligen kom jag precis på. Men jag vet inte om det kan räknas. Det tror jag inte att det kan. Det var en ren reflex. Jag skyddade mig bara. det är tillåtet.

Vad som också är tillåtet är att kulturljuga. Det gör jag hela tiden. Egentligen har jag inte alls sett de filmerna jag sitter och pratar om. Jag har inte alls läst det böckerna, eller pjäserna. Jag känner inte alls människan du pratar om, men jag spelar med. Antingen är jag för ointresserad för att fråga, eller så är det något jag borde veta, eller så jag jag redan påstått att jag sett/läst/träffat/hört det/den du pratar om så det är bara att gilla läget.

Var lugn kära vänner och läsare. För ER ljuger jag naturligtvis aldrig.

Bara en kortis innan jag måste rusa iväg. Bara en kortis pg a mitt tidigare inlägg. Många känner sig i behov av förklaringar jag inte kan ge via en nätblogg, men jag försöker sprida lite ljus.
alltså, som många av er förstår är anledningen till att jag inte skriver ut namn för att jag vill kunna ventilera, vara personlig och privat utan att hänga ut någon annan än mig själv. Jag är osäker på hur många och vilka i min närhet som på det ena eller andra sättet kommit över min bloggadress, kanske ingen, men det är så onödigt att skapa konflikter, att sprida skvaller etc. Därav alla kryptiska koder. Vissa som jag vill ska kunna, kan med lätthet knäcka dessa. För andra blir det inte lika lätt.
I mitt förra inlägg har jag tydligen gjort det svårt för samtliga. det var klantigt och jag förstår att ni blir oroliga. Det ska ni inte vara. vad som inträffade natten till torsdagen var en extremt obehaglig händelse, och förhoppningsvis behöver jag aldrig mer känna vad jag i några panikartade timmar kände. Hur som helst, var det mycket olyckligt att det skulle inträffa, men det gjorde det. Däremot måste ni veta att det inte är något som drabbat mig personligen, utan en mycket nära vän och ytterligare en som står mig närmre än de flesta. 3. Personen som i mitt inlägg benämns som "Den Saknade" är inte längre saknad. Hon är hemma, och vilar upp sig. Chocken har släppt hos både mig och 3 och livet har med några undantag gått tillbaka till det normala. Jag och 3 (mest 3) är arga, och upprörda, men har accepterat och försöker nu bara att underlätta för "Den Saknade".
Natten till torsdagen gjorde jag många fruktansvärt oroliga, och min blogg verkar inte ha hjälpt ett dugg. Jag ber om ursäkt för det. Det var inte alls min mening. Jag vill dock tacka alla som tänkte på mig och de två andra under hela natten, som hjälpte mig, pratade med mig tills jag kom hem. Skickade omtänksamma sms och ringde dagen efter för att höra hur det var. Det betyder så väldigt väldigt mycket för mig.
Till M:elle F, Norrland och Joe (framför allt till er) vill jag säga förlåt. Jag vet att ni läser min blogg, och jag är också medveten om att jag inte ringde er härom natten. Jag fattade inte när jag bloggade sist att det jag skrev var så hemskt och mörkt. I efterhand kan jag se det med lätthet. Jag älskar er alla tre, och är så tacksam för att ni finns.

puss

På vinkväll med jobbet. Vi drack mycket vin, skrattade högt, berättade roliga historier om arbetet och annat. Lärde känna varandra lite bättre. Klockan blev 23.30 och min telefon ringer. Displayen visar 3:s namn. Jag blir glad och förvånad och svarar glatt och en aning berusat. Ett telefonsamtal om ett tidigare telefonsamtal. Min glädje och berusning tas över av en klump i magen och en enorm oro. 3 är närmare hysterisk. Jag säger till honom att ringa polisen så ska jag försöka få tag på den saknade. Jag ringer, och ringer och når bara telefonsvararen. Varenda gång förutom en då en främmande röst säger åt någon annan att stänga av telefonen och kasta SIMkortet. Jag väljer att inte berätta för 3 när jag ringer honom. Det skulle göra mer skada en nytta.
Jag sätter mig på cykeln så fort jag vet att 3 sitter i samtal med polisen, och är för upptagen för att vanka omkring i tankarna. En sträcka som annars tar 25 minuter cyklar jag på 8. På vägen håller oron på att få mig att svimma. Jag mådde så illa. Jag ringer V. Det är den första jag kommer på. Dumt kanske, men gjort är gjort. V pratar med mig hela vägen hem. Säger att allt kommer lösa sig och att om jag vill är han bara ett telfonsamtal ifrån mig. Han frågar om han ska komma till mig. Jag säger nej. 3 behöver mig, och jag behöver honom. Jag lägger på när jag är framme. 3 kommer ner och möter mig med en kram som är så hård så jag nästan tappar andan. Tack säger han. Tack för att du finns hos mig. Jag visste inte vem jag skulle ringa. Han förklarar att den saknades anhöriga ringt upp och berättat upplösningen. När vi kommer upp till andra våningen funkar det inte längre. Mina ben viker sig och jag bara gråter och gråter. Huvudet snurrar och jag får svårt att andas. Jag kan inte sluta gråta. Ber 3 om ursäkt och säger att jag borde vara stark för hans skull. Han skakar på huvudet och hjälper mig upp. 3 halvt bär mig upp till honom och när vi kommer dit kommer hans tårar också. Chocken släpper och allting väller fram. Jag bara gråter och gråter. Den Saknade ringer och jag gråter ännu mer. 3 bara sitter och stirrar. Han vet inte vart han ska ta vägen med allt. Han kan inte prata. Vi går ut på balkongen. Jag har lyckats samla mig nog för att göra de samtal som krävs åt 3. Boka flygbiljetter, ställa in och hitta ersättare för arbetsuppgifter och plikter etc. Alla är förstående. Ber mig ta hand om mig och 3. Hälsar att de gör vad som krävs för att hjälpa till.
Jag kokar té. 3 sitter på soffan och tittar på komedin jag sagt åt honom att sätta på. Vi går och lägger oss, men ingen sover.
Imorse vaknade jag tidigt av mig själv. De händer aldrig.

I nästa vecka är det hög tid att säga upp sig.

Att jag har överlevt dagen är ett under i sig. När jag vaknade första gången tyckte jag nog inte att det var så farligt, men när jag satt på cykeln på väg till jobbet. Det var då det slog. Hårt. Men som vanligt överlever man dagen.
Middag med Brorsan. Kyckling i soja. Sältan.

Gårdagen var fantastisk på då många sätt. Att veta att människor på got och ont i längden aldrig förändras speciellt mycket. Att märka hur alla hyfsat smärtfritt och bekvämt faller in i de gamla rollerna. Att man inte kan lära gamla hundar sitta, och kunde man skulle man nog inte vilja det. Inte i de små fallen i alla fall. De är så mycket roligare att ha oförändrade. Att skratta åt i smyg, att ta ut i förskott, att minnas och se fram emot. Att irriteras på, att förlåta, och till slut acceptera och ignorera.

När jag och Praktisk slände soporna efter stängningen idag hade en soppåse börjat läcka. Praktisk blev kladdig om händerna och när vi var klara satta hon sig på huk, öppnade sin väska och tog fram ett paket med näsdukar och torkade sina händer rena. Jag kom att tänka på att jag aldrig någonsin kommer bli en Praktisk. Jag kommer aldrig ha näsdukar i min väska. Och skulle jag ha det hade de varit i ett snytpappers-syfte, och därmed skulle jag inte tänka på dem för ett ögonblick när jag kladdar ner händerna. Jag kommer alltid vara tjejen som svär åt kladdet och torkar av mig på närmaste plank, gräsplätt, trottoar eller byxben. Lika bra. pappersnäsdukar är dyra, och jag har knappt några pengar kvar.

Dagen efter gårdagen. Inte så farligt egentligen om det inte var för att jag är så trött och tung. Trött efter natten, tung efter den tillhörande bakisfrossan tillsammans med Vänninan.
En lång diskussion;

-Man mår egentligen bäst när man äter något lätt men ändå salt, såhär dagen efter.
-Ja vet, en gång åt jag en stor god och saftig grekisk sallad och kände mig som prima liv efteråt.
-I KNOW! Sushi är typ det bästa! Det är kallt, man blir lagom mätt och soja är ju salt. Vi kan ju dricka cola till, för det är jag i ett sjukt behov av.
-Japp cola är bra. Sushi med.
-så...?
-så...? McDonald's eller?
-Precis min tanke!

Eftersom sötsuget kommer som ett brev på posten efter att man tillfredsställt saltbehovet fick det ju bli godis också. Sedan kände man hur illamående man var. Inte av gårdagens alkoholkonsumtion, utan av det man precis matat i sig. Klyftigt.

Gårdagen fortsatte i alla fall i veckans tema. Pepp! Jag pratade mycket om Dublin med Big Red och planerade och skrattade. Sen kom J tillsammans med brodern och Liam. Härligt! Jag fick inte prata så mycket med J men det var förståligt. Förhoppningsvis blir det mer av den varan på lördag.
Miranda blev fyllesentimental.
-Du ska stanna med mig. Vart jag går går du! Hur ska jag klara mig utan dig?
Jag antar att hon glömde bort att hon klarat sig hyfsat bra utan min konstanta närvaro i snart två år. Men det var fint.

Om tre minuter ska jag upp två trappor och hjälpa Brorsan och Den Allvarlige Festaren att laga mat till 100 pers. Hamburgare igen. Såklart. Om två minuter nu... Jag sitter fortfarande i handduk och blött hår. Oops!

För att hylla Den Nordeuropéiske Dramatikerns sällskap skrivs följande inlägg i dagboksform...

torsdagen den 3 juli

Anländer till Den Stora Staden 21:45. En timme och ännu en tågresa senare når jag Staden bredvid. Träffar Miranda och I. Vid ankomst behöver jag gå på toa så extremt mycket att jag inte riktigt kan tänka klart. På grund av Vänninans skräckhistoria drar jag mig hysteriskt mycket för att gå på offentliga toaletter, men nöden har ingen lag, så efter ett glas vin vid restaurangen vid vattnet tar jag mod till mig och lättar på trycket på den hyfsat fräscha toaletten. När jag och Miranda följt I hem sitter vi i hennes soffa och pratar och pratar och pratar. Det känns inte alls som om det gått någon tid sedan vi sist sågs, eller sedan vi umgicks varenda dag. Den vänskapen är skön. Ännu en för livet.
Jag var helt övertygad om att köket låg precis innanför hennes entrédörr. På grund av detta antagande av arkitekturen gick jag in i en garderob när jag skulle hämta potatissallad.
Not to self: vänta alltid tills du fått "the grand tour" innan du tror att du hittar.
Precis innan jag somnar på jag ett sms som tar mig med garden nere och lämnar mig som en fågelholk. Vad fan menar han?
Vaknar till en fantastisk utsikt.



Fredagen den 4 juli

Tar tåget in med Miranda till Stora Staden på förmiddagen. Herregud vad vi svettades. Vi snackar bacon. Det var så varmt och trots att vi inte hade gått speciellt långt eller extremt länge var vi helt utpumpade när vi kom till TGI Fridays och träffade Soldaten. Efter varsin svalkande öl och mycket pladder var det hög tid att dra hem till Soldaten där även natten spenderades. Utgång på kvällen såklart. Syftet med kvällen var att gå ut, träffa alla jag inte träffat på länge och ha en rolig social kväll. En del dök upp, andra inte, men kvällen var helt fantastisk. Utgång först till Imperiet där drinkarna var goda och servicen underhållande. På Imperiet var det bara vi tjejer i vårt gäng. Underbart. Mycket fniss, många drinkar, flabb och mer. Jag kom på hur lyckligt lottad jag är när det gäller min umgängeskrets och att det knappast finns något bättre (sanning med modifikation) än när man introducerar vänner från olika håll och märker att alla kommer kanonbra överrens. Självisk och narcissistisk som jag är tog jag naturligtvis åt mig större delen av äran och det var med flaggan i topp vi alla, efter en del omvägar och nekade tillträden, vandrade in på 54 för att möta upp resten av gänget. Hur skönt det än är med tjejkvällar bli jag alltid lättad när killarna kommer och möter upp.
Vi dansade tills svetten återigen rann, drack fler drinkar för att få upp energin och kastade till sist in handduken. Nattamat på toget och sedan hem till Soldaten för att få sig lite sömn. Hos Soldaten, där utsikten inte heller var fy skam. I alla fall inte när man låtsas att bilden inte är tagen med dålig mobilkamera och att man faktiskt ser Globen fruktansvärt utmärkt.




Lördagen den 5 juli

Satt och var kitchig med MIranda på Imperiet. Beställde in oliver och läsk eftersom gårdagen slog lite hårt dagen efter. Och nötter.
När Miranda var tvungen att gå lämnades jag till min ensamhet i dryga timmen. Bytte kitch mot kultur och satt och läste med min Pepsi och mina oliver. Vilket jag inte hade något emot över huvudtaget. Jag kan aldrig göra det här hemma. Jag känner för många och har inte lust att förklara mig när de kommer förbi och frågar varför jag sitter helt själv på en uteservering. Här hemma känner jag mig dum när jag väntar på någon. Uttittad och lite utsatt. Men nu var det bara mysigt. Solen sken och jag hade den fantastiska boken och behövde inget mer. Hade nästan glömt bort vart jag var och vem jag väntade på när M:elle F säger "Hej Schmaaz" i mitt öra. Fina M:elle F.
Vi stack till Barcelona och träffade Diktaren. Hade en trevlig stund med öl och nachos. Drog vidare till Aspen där återseendet av Juggen fick mig att fnissa hela natten. Speciellt av synen som mötte mig i köket. Ett supersized askfat bredvid en sluta-röka-bok. Jag skrattade tills jag grät. Juggen förklarade att han läser den för hans tjejs skull. Att efter den boken slutar tydligen alla som läst den röka direkt. Därför läser han bara tre meningar om dagen.
Har mitt första riktiga möte med Den Nordeuropéiske Dramatikern. Jag och M:elle F lärde oss redan för ett år sedan att vi har dåligt inflytande på varandra när det gäller sånt här. Triggar varandra till besatthet tills alla i omgivningen tröttnat på oss. Ändå kunde vi inte låta honom vara.



söndagen den 5 juni

Putsade juveler på Östermalm i fyra timmar. Njöt av livet. Speciellt när jag köpte den glittriga jätteväskan med kompisrabatten. Underbart! Fick träffa Yrkeskvinnan och drabbades av en livspepp/yrkespepp jag inte känt sedan sist jag gjorde en Prövning. Under samtalet med Yrkeskvinnan slog det mig om och om igen att jag är på rätt spår. Att jag vält rätt. Att jag aldirg kommer bli lycklig med något annat. Att jag om ett år kommer satsa hårdare än någonsin. Det kändes helt fantastiskt bra. Och bättre blev det. Efter en fika gick jag, M:elle F och Yrkeskvinnan till "Medis" och åt sushi. Jag hämtade min kvarglömda jacka hos Soldaten och åkte hem till Aspen vid 20-tiden. Satt och pratade med Juggen, Korven och M:elle F tills klockan var halv fyra och det var dags att gå och lägga sig. Jag var så glad, och så himla peppad på allting.

måndagen den 6 juni (idag)

efter en minst sagt nervös tripp in till T-Centralen kom jag och M:elle F fram till ett gudasänt försenat tåg. Vi tog avsked och jag åkte hem igen. Nu har jag knappt några pengar kvar på kontot, men en värme inne i hjärtat som är värt det mesta. Långhelgen i Stora Staden var helt underbar och nu mer än någonsin vet jag vart jag är påväg.

Imorgon går jag tillbaka till jobbet med rapporteringar och nya krafter. Jag är trött men känner mig samtidigt ganska osårbar. Kanske regnar det i Paris, kanske inte. Sol i sinne, Brun inne, och någonstans vandrar det omkring en komisk pojke som föredrar att sjunga "Pervers Politiker" av Ebba Grön framför alla andra.

Jag är så glad.

Tack!