sheshep

Inläggen i kategorin "dagen efter" blir allt fler. Vardagsalkoholismen är bara ännu en dekadent kväll härifrån.

Morgonen var fin. Efter en natt bestående av för mycket facebook utan omdömme och tre till fyra timmars sömn kom jag till jobbet. En chill timme och efter att jag och Ung Vuxen vaknade upp ur vår koma gick jobbet faktiskt ganska bra.
Träffade Chin och hade sällskap hem på bussen.
Kom hem. Lyssnar av telefonsvararen där ett meddelande från V väntar ang. nästa veckas resa. Så fort jag lade på luren ringde Borg. Bakisplaner. Grillning två trappor upp på balkongen. Jag var trött och lite halvskabbig. Jag försökte dölja det väl, men jag tror det lyste igenom. I alla fall mot slutet.
Vi lekte lekar med RockN Rolla som lekledare. Mysfaktorn och grupphänget var tipptopp.
Jag bondade med Ponduskvinnan.
Liksom till andra ponduskvinnor dras jag till denna. Ponduskvinnor har den magnetismen liksom. Livet blir lite mer betydelsefullt om man är med dem. Eller rättare, jag känner mig större, starkare och viktigare när jag vistas i ponduskvinnornas närhet. Jag har alltid känt mig lite smått avundsjuk på de kompisar jag har som verkligen följer "hjälpa den lilla"-regeln. Som mår bra när de umgås med 'svagare' människor och hjälper dem gå frammåt och må bättre. Jag har aldrig varit sådan. Jag dras till de utåt sett 'starka'. Jag känner mig stark med de starka, och jag känner mig själv bland dem. Jag blir frustrerad av de 'svaga'. Inte av dem per definition, men under en längre socialiseringstid fungerar det inte för mig. Hur som helst.
Jag och Ponduskvinnan. Vi bondade lite. Det var skönt. Ponduskvinnan är alltid sval och snygg. Hon svettas inte, som jag gjorde i solen på balkongen. Hon kliar inte på myggbetten hon hittat på sin kropp, vilket jag gjort hela kvällen. Hennes solbränna är fint gyllene brun och inte alls som min ojämna rödbruna färg som 'fläckar' ut sig lite. Just när jag var glad för att vi kunde connecta trots mitt självklara underläge lyfter Ponduskvinnan på armarna för att dra bak solglasögonen och jag ser att hon inte rakat sig under armarna idag. Det var skönt att märka att Ponduskvinnor också är mänskliga. Inte lika mänskliga som jag kanske, men lite grann i alla fall.

När jag skulle gå tog RockN Rolla tag i mina händer och sa att han älskade mig. Jag skrattade. Han sa förlåt, att han lät full fast han inte var det.
- Men alltså, du fattar vad jag menar...?
Jag gav honom en kram, en kyss på kinden och sa att jag förstod.

Nu ska jag äntligen sova vilket jag längtat efter hela dagen.