sheshep

...och så ofta. Eller jo, det var visserligen värre förr. När jag var liten. Jag ljög hela tiden, vilket små barn gör antar jag. jag har sett det i min lillasyster, hos mina kusiner, osv. Det skrämmande är kanske att jag var så fruktansvärt duktig på det. Jag hittade min talang tidigt. Lögnen var min vän, och vi följdes åt ofta. Ofta, ofta. En människa som jag (läs: jobbig centrumperson som inte trivs i utkanterna) har kanske en tendens att dra till med en rövare när hon finner sig snäppet utanför händelsernas mitt. Ljuga gör vi alla, men när i hela friden utvecklade jag en skicklighet? Jag kan till och med recitera taktiker. Taktiker för att göra en lögn så trovärdig som möjligt.

För att en lögn ska låta så sanninsenlig som möjligt ska den helst vara snål på detaljer. En historia med för många detaljer och utsvävningar låter utstuderad och påhittad. Den kommer inte naturlig. För att en lögn ska låta sanningsenlig ska den, första gången du berättar den vara enkel. Liten. Men när du märker att folk vill höra historien igen och igen, börja bygga ut den. Det ligger i den mänskliga naturen att överdriva och bygga på. Fortfarande inte med så många utomstående detaljer, men förstärk din egen del. folk kommer tro att du överdriver, men spelar du korten rätt kommer grunde komma vidare som en sanning. Nyckeln är att själv tro på det du säger. Ljuger du om en sak, om en ja eller nej fråga handlar det om timing. Timing är allt. När du svarar "nej" på en fråga där sanningen egentligen låter "ja" gäller det att vara precis. Vänta inte för länge med att svara, som att du avgör huruvida du ska ljuga eller ej, men svara inte för snabbt. ett alldeles för snabbt svar visar att du var beredd på frågan. Spela INTE teater. en överdriven reaktion kommer vara lättare att genomskåda än om du börjar skratta hysteriskt, klappa händerna mot knäna för att sedan rusa därifrån. Be inte konfrontanten att upprepa frågan. Du hörde den, och nu har du sabbat dina chanser att komma därifrån.
ÖGONEN. Titta inte ner, upp eller åt vänster. Tittar du ner märker man att du skäms för att du ljuger. Tittar du upp ser du inte bara skyldig och divig ut, det är också oartigt (att ljuga kanske inte är det artigaste, men ljuger du bra kommer ingen att märka att du är oartig. onödiga konflikter är trots allt onödiga konflikter). Tittar du till vänster kommer konfrontanten också att tro att du ljuger. Det ser lika onaturligt ut som det känns. Man tittar mot vänster när man tänker för mycket. När man planerar och smider ränker. Snegla lite snabbt åt höger. Där sitter bildminnet, och du tittar dit för att försöka komma ihåg, du föreställer dig det framför dig. Åter igen är timing viktig. blicken får inte fastna för länge. Vad du än gör, flacka inte med blicken, men behåll inte heller ögonkontakt för länge, likt en hypnotisör.Timing som sagt. Det är en konst.

Numera ljuger jag mycket sällan. Vita lögner, visst, men jag hittar sällan på saker. Framför allt inte med folk jag känner. Det är alltid underhållande att småljuga för främlingar, men det är inte underhållande att vara tvungen att bekänna färg, eller underhålla en lögn i en bekantskapskrets. Det är lättare och bekvämare att tala sanning och stå för det man gör. Därför bör man aldrig någonsin ljuga om stora saker. Du gör dig själv ingen tjänst över huvud taget. No, no...

Är du försatt i en pinsam eller jobbig situation? Hitta på något annat. Försätt dig själv i en ännu jobbigare.
Ex. "Är det du som har lånat min parfym utan att fråga?" "Nej, men jag lånade pengar av dig i förra veckan. jag skulle berätta, jag lovar, men jag glömde bort. Det handlar bara om en 20a, men här får du tillbaka den. Förlåt så himla himla mycket det ska aldrig hända igen."
You're off the hook. Ett dåligt exempel visserligen, för ingen vill bli känd som personen som snor pengar, men ni fattar grejen. Detta kallar jag för att "köpa sig fri". Ett bra friköp består av en lögn som inte försätter dig i bättre dager. Alla älskar en underdog och om du därför direkt lägger dig i underläge genom att erkänna något pinsamt eller jobbigt kommer de flesta att gå vidare fortare än kvickt.

Anledningar till att ljuga finns inte riktigt kvar. Vill jag ha uppmärksamhet, gör jag bara något för att få den, det är så mycket roligare. En gång ljög jag när jag kände mig utanför. Jag var väl kanske 7 år och hade väl inte fått den uppmärksamheten jag ville ha, så jag drog till med en familjetragedi (helt plötsligt är man allas bästa vän, det funkar alltid) och sa att min morfar dött. Funkade skitbra tills min lärare ringde hem till morsan för att beklaga sorgen.
En annan gång hittade jag på att jag egentligen kom från tyskland och inte visste vad ett hopprep var för något. Jag var så övertygande att barndomens kompis tyckte så synd om mig att hon gav mig sitt hopprep och sa att jag kunde öva på det hemma. Morsan fick mig att lämna tillbaka det nästa dag.
För sex år sedan ungefär gjorde min hund ett utspel mot en kille i hålan vi då bodde i. Killen bliv skitförbannad och började skälla ut mig. Tilläggas ska alltså att jag misstänker att den här killen inte alls hade rent mjöl i påsen så att säga. Han luktade sjukt skumt, hade dålig munhygien och finnar överallt. Tatueringar, rakad skalle och pratade på den där bonnedialekten jag bara inte tål. Ni vet, den som inte bara låter ointelligent och oallmänbildad utan förbaskat otrevlig och inskränkt. Därför kändes det befogat när jag satte handen på höften lite käckt och upplyste honom att min hund var en knarkhund som jobbade för polisen, och att han aldrig gör utfall om det inte finns anledningar.

På en fest för bara ett år sedan var jag av en händelse hemma hos en person som bor i min närhet. Denne person skulle precis mata sitt husdjur med någon äcklig larv eller liknande då han frågar "Öööhh du är väl inte äcklad av sånthär va?" "Nej nej förihelvetefan" säger jag kaxigt "jag hade en orm själv när jag växte upp så jag är van. kör på." Jag har aldrig i hela mitt liv haft en orm, jag har aldrig i mitt liv känt lusten att ha en, men ändå. det kändes rätt gött att säga liksom. Det passade mig på något sätt.

Pick your battles. Man lär sig ganska snbbt att kalkylera och utvärdera i huvudet. Nuförtiden går det på ett ögonblick. Vad tjänar jag på att ljuga/tala sanning i detta läge? Kommer jag skada någon genom att dra en liten lögn? Finns det någon i detta samtal som vet att jag ljuger om jag påstår detta? Kommer det vara en lögn som är jobbig att upprätthålla? Vilka är mina möjligheter?

Senaste lögnen vet jag inte. Kanske det var den där med ormen, kanske har det kommit någon efter det. Vad jag har märkt med mig själv är att jag numera har en tendens att ljuga per automatik och sedan börja fnissa och så säger ja "hahaha, nä varför sa jag så? det var inte alls sant, jag har aldrig sett den filmen, hahaha. konstigt... nu ljög jag visst" För det mesta brukar inte folk ta illa upp. De brukar inte ens fästa sig vid det speciellt mycket.

En lögn är alltid en lögn, och drar du för många är det mycket lätt att tappa bort dem, att trassla in sig i dem och att försäga sig när du inte passar din tunga. Håll reda på lögnerna, använd dig inte av för många, och försök att göra en vana av att tala sanning. Det är som sagt, så himla mycket lättare...

Jodå, jag har visst ljugit nyligen kom jag precis på. Men jag vet inte om det kan räknas. Det tror jag inte att det kan. Det var en ren reflex. Jag skyddade mig bara. det är tillåtet.

Vad som också är tillåtet är att kulturljuga. Det gör jag hela tiden. Egentligen har jag inte alls sett de filmerna jag sitter och pratar om. Jag har inte alls läst det böckerna, eller pjäserna. Jag känner inte alls människan du pratar om, men jag spelar med. Antingen är jag för ointresserad för att fråga, eller så är det något jag borde veta, eller så jag jag redan påstått att jag sett/läst/träffat/hört det/den du pratar om så det är bara att gilla läget.

Var lugn kära vänner och läsare. För ER ljuger jag naturligtvis aldrig.