sheshep

På vinkväll med jobbet. Vi drack mycket vin, skrattade högt, berättade roliga historier om arbetet och annat. Lärde känna varandra lite bättre. Klockan blev 23.30 och min telefon ringer. Displayen visar 3:s namn. Jag blir glad och förvånad och svarar glatt och en aning berusat. Ett telefonsamtal om ett tidigare telefonsamtal. Min glädje och berusning tas över av en klump i magen och en enorm oro. 3 är närmare hysterisk. Jag säger till honom att ringa polisen så ska jag försöka få tag på den saknade. Jag ringer, och ringer och når bara telefonsvararen. Varenda gång förutom en då en främmande röst säger åt någon annan att stänga av telefonen och kasta SIMkortet. Jag väljer att inte berätta för 3 när jag ringer honom. Det skulle göra mer skada en nytta.
Jag sätter mig på cykeln så fort jag vet att 3 sitter i samtal med polisen, och är för upptagen för att vanka omkring i tankarna. En sträcka som annars tar 25 minuter cyklar jag på 8. På vägen håller oron på att få mig att svimma. Jag mådde så illa. Jag ringer V. Det är den första jag kommer på. Dumt kanske, men gjort är gjort. V pratar med mig hela vägen hem. Säger att allt kommer lösa sig och att om jag vill är han bara ett telfonsamtal ifrån mig. Han frågar om han ska komma till mig. Jag säger nej. 3 behöver mig, och jag behöver honom. Jag lägger på när jag är framme. 3 kommer ner och möter mig med en kram som är så hård så jag nästan tappar andan. Tack säger han. Tack för att du finns hos mig. Jag visste inte vem jag skulle ringa. Han förklarar att den saknades anhöriga ringt upp och berättat upplösningen. När vi kommer upp till andra våningen funkar det inte längre. Mina ben viker sig och jag bara gråter och gråter. Huvudet snurrar och jag får svårt att andas. Jag kan inte sluta gråta. Ber 3 om ursäkt och säger att jag borde vara stark för hans skull. Han skakar på huvudet och hjälper mig upp. 3 halvt bär mig upp till honom och när vi kommer dit kommer hans tårar också. Chocken släpper och allting väller fram. Jag bara gråter och gråter. Den Saknade ringer och jag gråter ännu mer. 3 bara sitter och stirrar. Han vet inte vart han ska ta vägen med allt. Han kan inte prata. Vi går ut på balkongen. Jag har lyckats samla mig nog för att göra de samtal som krävs åt 3. Boka flygbiljetter, ställa in och hitta ersättare för arbetsuppgifter och plikter etc. Alla är förstående. Ber mig ta hand om mig och 3. Hälsar att de gör vad som krävs för att hjälpa till.
Jag kokar té. 3 sitter på soffan och tittar på komedin jag sagt åt honom att sätta på. Vi går och lägger oss, men ingen sover.
Imorse vaknade jag tidigt av mig själv. De händer aldrig.

I nästa vecka är det hög tid att säga upp sig.