Att angöra en brygga...
eller att packa minimalt? Det är frågan...
V kom hit ikväll och visade mig hur jag skulle sålla och vika/rulla min packning. Så nu har jag, efter mycket om och men. efter många långa suckar och efter viss tvekan fått ner hela min semesterpackning i 3s eastpackrygga alá sent 90-tal. det är en konst jag uppenbarligen inte behärskar speiellt bra, men efter åtskilliga glas vin och någon öl hit och dit känner jag mig nu hyfsat bekväm med att åka iväg. Med V. Till en främmande stad. Oh God...
Om sex timmar ska jag vara hos V för frukost och sedan till Sturup mot obeträdd (av mig i alla fall) mark.
Som en numera god vän tlll mig sa..
Du och jag är kontrollfreaks. När vi inte har fullt pejl på läget, på oss själva eller våra känslor backar vi. Kanske är det smart. Vi ungår att bli sårade, vi förblir i samma stadie som vi var förut utan att någon skada är skedd. Vi blottar inte strupen, för vi tillåter ingen annan att bestämma våra öden. Kanske är det det mest begåvad någon någonsin gjort. Vi tar hand om oss själva och våra själar. Men kanske, A, är det också det mes dumdristiga vi kan göra. Kanske är det därför vi är där vi var för ett år sedan (med vissa undantag). Kanske är det därför vi ältar samma problem om och om igen. Kanske, bara kanske, är det dags att vi släpper vårt eget koppel? Kanske är det dags att säga 'i helvete, skitsamma, jag försökte i alla fall!'. Kanske är det så att vi bara ska köra och se vart vägen leder? Kanske det är dags att låta allt bära eller brista?
Kanske, min vän, är den tiden kommen nu. Jag är tillräckligt berusad och dekadent för att leva i nuet, och tillräckligt bunden för att inte dra mig ur. Imorgon bär det eller brister det.
Svaret får jag om sex dagar när jag kommer hem. Jag vet ingenting, och för en jäkla gångs skull känns det rätt okej. Jag och V åker på lika villkår. Vi har vår överenskommelse. Om vi sedan håller på den, det får vi se. Bära eller brista.
För att avsluta med den klassiska bloggfrågan;
Kanske är det detta alla behöver någon gång? Sluta tänka och bara göra. För visst är det bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen?
Vem vet, A? Den kanske håller..
V kom hit ikväll och visade mig hur jag skulle sålla och vika/rulla min packning. Så nu har jag, efter mycket om och men. efter många långa suckar och efter viss tvekan fått ner hela min semesterpackning i 3s eastpackrygga alá sent 90-tal. det är en konst jag uppenbarligen inte behärskar speiellt bra, men efter åtskilliga glas vin och någon öl hit och dit känner jag mig nu hyfsat bekväm med att åka iväg. Med V. Till en främmande stad. Oh God...
Om sex timmar ska jag vara hos V för frukost och sedan till Sturup mot obeträdd (av mig i alla fall) mark.
Som en numera god vän tlll mig sa..
Du och jag är kontrollfreaks. När vi inte har fullt pejl på läget, på oss själva eller våra känslor backar vi. Kanske är det smart. Vi ungår att bli sårade, vi förblir i samma stadie som vi var förut utan att någon skada är skedd. Vi blottar inte strupen, för vi tillåter ingen annan att bestämma våra öden. Kanske är det det mest begåvad någon någonsin gjort. Vi tar hand om oss själva och våra själar. Men kanske, A, är det också det mes dumdristiga vi kan göra. Kanske är det därför vi är där vi var för ett år sedan (med vissa undantag). Kanske är det därför vi ältar samma problem om och om igen. Kanske, bara kanske, är det dags att vi släpper vårt eget koppel? Kanske är det dags att säga 'i helvete, skitsamma, jag försökte i alla fall!'. Kanske är det så att vi bara ska köra och se vart vägen leder? Kanske det är dags att låta allt bära eller brista?
Kanske, min vän, är den tiden kommen nu. Jag är tillräckligt berusad och dekadent för att leva i nuet, och tillräckligt bunden för att inte dra mig ur. Imorgon bär det eller brister det.
Svaret får jag om sex dagar när jag kommer hem. Jag vet ingenting, och för en jäkla gångs skull känns det rätt okej. Jag och V åker på lika villkår. Vi har vår överenskommelse. Om vi sedan håller på den, det får vi se. Bära eller brista.
För att avsluta med den klassiska bloggfrågan;
Kanske är det detta alla behöver någon gång? Sluta tänka och bara göra. För visst är det bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen?
Vem vet, A? Den kanske håller..
Kommentarer
Postat av: F
Jag är så satans stolt över dig. Du är så modig att det inte finns några gränser. Och den där strängen brister bara i pjäserna, aldrig i verkligheten.
Trackback
