sheshep

Att jag har överlevt dagen är ett under i sig. När jag vaknade första gången tyckte jag nog inte att det var så farligt, men när jag satt på cykeln på väg till jobbet. Det var då det slog. Hårt. Men som vanligt överlever man dagen.
Middag med Brorsan. Kyckling i soja. Sältan.

Gårdagen var fantastisk på då många sätt. Att veta att människor på got och ont i längden aldrig förändras speciellt mycket. Att märka hur alla hyfsat smärtfritt och bekvämt faller in i de gamla rollerna. Att man inte kan lära gamla hundar sitta, och kunde man skulle man nog inte vilja det. Inte i de små fallen i alla fall. De är så mycket roligare att ha oförändrade. Att skratta åt i smyg, att ta ut i förskott, att minnas och se fram emot. Att irriteras på, att förlåta, och till slut acceptera och ignorera.

När jag och Praktisk slände soporna efter stängningen idag hade en soppåse börjat läcka. Praktisk blev kladdig om händerna och när vi var klara satta hon sig på huk, öppnade sin väska och tog fram ett paket med näsdukar och torkade sina händer rena. Jag kom att tänka på att jag aldrig någonsin kommer bli en Praktisk. Jag kommer aldrig ha näsdukar i min väska. Och skulle jag ha det hade de varit i ett snytpappers-syfte, och därmed skulle jag inte tänka på dem för ett ögonblick när jag kladdar ner händerna. Jag kommer alltid vara tjejen som svär åt kladdet och torkar av mig på närmaste plank, gräsplätt, trottoar eller byxben. Lika bra. pappersnäsdukar är dyra, och jag har knappt några pengar kvar.