sheshep

Vi satte klockan på fyra imorse. Eller S gjorde det och därmed vaknar ju även jag eftersom jag inatt och igår (antagligen i natt också) sov i hennes rum. Vi satte klockan på fyra, för vi visste att hon inte skulle väcka oss själv.
I natt flyttade E hem till Sverige.
Nu är hon inte här och håller mig sällskap på min lediga dag, som jag nästan räknat med att hon skulle fastän jag vet att hon flyttade imorse. När vi sa hejdå kramade hon först om fransyskan, sen S. S började gråta mycket och då började även fransyskan gråta. Jag tänkte att det var larvigt. Att vi skulle se henne snart och att det inte var som om hon skulle åka iväg och dö. Sen kramade E mig. Då började jag gråta. Så stod vi där i hallen alla fyra sambos och tittade på varandra och höll varandra i händerna. Sen tutade Es taxi (fast det kanske den inte gjorde. Det kanske bara kändes så) och hon gick. Jag stängde dörren och vände mig om. Fransyskan stod och höll om S som fortfarande grät. Fransyskans tårar hade smetat ut sig på hennes kinder. Hon måste ha smetat ut dem, för det var liksom bara blött. Som en halvmåne runt undersidan av hennes ögon. Jag kände att min sovtröja blivit blöt och torkade bort mina tårar, så var mer havlånga. Smala streck som rann ner, droppade från hakan och fläckade min gråa fulaste tröja.
Fransyskan gick mot trappan som för att gå upp och lägga sig, men gick bara halvvägs. Satte sig på trappavsatsen utanför toaletten och sa på sin brutna engelska I'm gonna sit here untill she gets back. Det var ett enkelt konstaterande, som gjort av ett barn som inte ville gå in på dagis när mamman släppde av på morgonen. Jag blev så rörd att min fultröja hotades att bli ännu blötare, så jag var tvungen att gå och lägga mig.

S kom in strax efteråt. Hon sa ingenting, och jag frågade inte, men det lät som om hon fortfarande grät när hon lade sig i sängen.

Om fransyskan satt kvar i trappan länge vet jag inte. Men när jag gick upp hade hon i alla fall kommit iväg till jobbet.

Nu är huset tomt och jag minns hennes ryggtavla när hon gick ut genom dörren, att det var kolsvart ute och att hon inte vände sig om. Jag vet för jag stod i dörren och tittade. Hennes X gick bredvid henne och släpade på väskan. Han vände sig om. Jag såg tårar i hans ögon och jag försökte ge honom ett uppmuntrande leende, men jag tror att tårarna i mina ögon tog död på den lilla uppmuntran som fanns i tanken. 

Jag har inte gått in på Es rum än. Jag vill inte se det stå helt tomt och kalt. Men jag måste för jag måste få tag på tvätten hon lämnade, som jag lovade att ta hand om. Det känns konstigt att hon inte är här, samtidigt som det känns naturligt att hon flyttade och gjorde det valet. Är inte det märkligt?
Det kommer kännas konstigt tills Elle kommer hit tror jag. Detta hus var inte byggt för en trio. En kvartett är det enda sättet att spela dess musik.

och tills vi ses igen kommer jag sakna dig
-om du inta tar illa upp