sheshep

Jag satte mig ner för att blogga mitt i natten igen. För att få ur mig ord om hur mitt liv kastats upp och ner på två dagar. Hur jag är bostadslös. Hur kontakter jag trodde skulle hålla är avslutade och näpperligen hålls igång med meddelanden om skulder och d.y. Hur en syn från bussen fick mig att vara melankolisk hela dagen. Om hur jag jobbar och jobbar och jobbar och inte känner att jag kommer någonvart. Om hur det ibland känns som om jag stånga rhuvudet blodigt mot mig själv, utan att ens uppfatta att jag gör det, eller att jag blöder och borde hitta ett plåster. Det tänkte jag skriva av mig om, för det kändes innan som om jag behövde det.

I skrivnade stund kan jag dock inte känna något än tacksamhet.

Mitt liv har kastats upp och ned. Jag är bostadslös. Men jag är så oerhört tacksam över Vänninan, S och Herr Vänster som är så snälla mot mig. Som låter mig förvara saker hos dem, trots att de inte har plats. Trots att deras liv inte är helt enkla. Som låter mig ringa dem. Som låter mig sova i deras sängar och soffor. Som låter mig använda deras grejer och som säger åt mig att sluta när jag gång på gång uräktar mig, knackar och tackar. Jag är tacksam.

Kontakter har avslutats. Skulder finns och synen från bussen var nästan omärklig, men kändes ändå. Kontakter har avslutats, men jag är så tacksam för de gamla jag har kvar och de nya jag har fått. Bästisen som ringde. Den Otippade som gav mig en kram och som ringde tre timmar senare var för att höra om jag behöve hjälp med något. Om jag mådde bra. Om han kunde hjälpa till. S säger åt mig att sluta se honom som Otippad och börja satsa. Jag säger till henne att det vore socialt självmord. Hon skrattar och säger Kanske. Men vem fan vill var socialt accepterad hela livet? Jag är tacksam för att de otippade människorna ringer när de jag trodde var självklara lagt på luren.

Jag jobbar mycket. Jag sover ingenting nästan. Mina sömntimmar har gått ner till ett snitt av tre per natt. Jag mår inte bra av det. Jag längtar efter att få sova flera dagar i sträck. Min kropp värker och sinnet är inte helt vaket. Men jag är tacksam för att folk går på som vanligt. Att de förstår att jag är sliten och därför inte ställer för höga krav. För att folk bara önskar mig en god natt när jag ursäktar mig från festligheterna istället för att tjata på mig. Istället för att säga Bara ett glas till, a. Tacksam för att S ger mig sin nyckel och säger, Jag sover inte hemma. Lämna nyckeln imorgon bara. Försök att vila några timmar.

Jag är tacksam för att när jag blöder, finns det alltid någon där med förbandslådan i högsta hugg. Jag är tacksam för att folk får mig att skratta när jag behöver det. För att folk låter mig vara när jag behöver det. Jag är tacksam för att jag inte är i Portugals sits. Jag är tacksam för att jag kan visa mitt stöd till henne, ge henne en puss på kinden och att det inte behövs mer. Portugal är ledsen och har ett krossat hjärta. Jag är tacksam för att det inte är mitt. Även om det låter omoraliskt och ohumant. Men jag är det. Tacksam över att jag duckade kulorna och inte blev träffad.

Allt jag i detta inlägg är tacksam över kommer jag om en månad att lämna. Det är tungt, men nödvändigt. Jag kommer lämna Min Stad. Bitterljuvt, men på tiden.

Jag är tacksam över att jag sörjer flytten lika mycket som jag ser fram emot den. Jag är tacksam för att jag vet vad jag lämnar, men samtidigt har förhoppningar om att finna. Jag känner tacksamhet gentemot mig själv. Och framför allt är jag tacksam över det faktum att jag kan vara tacksam, även om omständigheterna är långt ifrån perfekta. Ens bra, ibland.

Så tack för att Ni finns.