sheshep

Jag är ledig idag. Mina fötter har läkt lite från två dagars intensivt jobbande och en massa gång i höga klackar och skor som inte riktigt satt som de skulle...

Jag har bestämt mig för att inte komma hem vid jul. Jag stannar här. Alltså jag kommer hem över jul. Hoppas jag. Firar julen med familjen och får lite mamma-, pappa-, och syskonkärlek, men jag tänker inte stanna hemma. Jag är inte färdig här vid jul. Jag har gjort så lite på en månad, och har mycket kvar att göra och uppleva innan det är dags att dra vidare. Mitt nya mål är sommaren. Det kanske blir en svensk sommar. Jag vill ha årstider, och detta land har en. Hela tiden. En årstid med varierande temperatur. Men jag gillar det faktiskt. Jag kom på det idag när jag var påväg hem från PPSkontoret. Jag gillar det. Jag bor här nu. Kanske inte för så jättelänge, men just nu är detta mitt hem, och jag gillar det. Jag har ett bra jobb, fina vänner omkring mig, en fantastisk bostad, och ett socialt nätverk som växer lite mer för varje dag. Jag kommer inte vara färdig här till jul. Långt ifrån.

Igår kom Joe med pojkvän och Es X på middag. Det var trevligt. Vi satt och pratade om gamla minnen om när jag var här borta första gången. När Joe, E och Mirre bodde på Cork Street. Hur vi gick upp på morgonen, gjorde kaffe i toalettpapper, åt knäckebröd med pesto och salsasås, tände morgonens första cigg så fort vi fått på oss kläderna (som låg någonstans bland alla andra kläder på golvet) och började planera kvällens utgång direkt. Igår kändes det avlägset att tjejerna levt så under mer än ett år, när man såg dem sitta där med sina respektive, och sina liv som tagit väldigt olika riktningar. När vi sitter i vår soffa och skrattar över en lagad middag. Pratar om vuxna saker och skrattar åt vuxna skämt.

Helt plötsligt kom det över mig att vi växt upp. Att vi blivit vuxna och äldre på så många plan. Vi är andra människor än de vi var när vi lärde känna varandra. Det kändes lite vemodigt.
Vart är flickan som stod framför spegeln, låtsaspratade franska och satte upp konserter i sitt rum när hon mimade till Vanessa Paradis och Roxette? Vart är flickan som sprang omkring med son bror och lekte Batman och Robin med en knuten blommig gardin runt halsen? Flickan som sprang in i en vägg i den långa korridoren i huset där hon växte upp. Som sprang in i väggen för att hon bara vände sig 90° istället för de 180° som behövdes för att springa samma väg tillbaka. Flickan som ljög för att få uppmärksamhet. Flickan som upptäckte när hon började första klass att man fick mer uppmärksamhet om man inte kunde läsa. Vart är flickan som började "glömma bort" vad bokstäver betydde fastän hon kunnat läsa flytande sen hon var tre? Flickan som alltid tog sin bror i försvar fastän det var hon som skvallrat. Flickan som vaknade på morgonen och hade brutit benet lite mysiskt under natten för att hon inte ville gå till skolan. Den lilla flickan med attityd, låtsasgitarren konstant i handen och tjock lugg som sen förvandlades till något pubertalt i en ny stad.
Som citerade Bob Dylan och tyckte att ingen förutom han förstod henne. Som färgade håret i alla möjliga färger till sin moders förtret.
Den pubertala flickan som senare förvandlades till en tjej med för höga krav på sig själv. Som led av insomnia de två sista åren på högstadiet. Som fick toppbetyg men tappade bort motivationen. Tjejen som kände att hon var fast på samma ställe. Som kände att hon var för lång och inte räckte till.
Den tjejen förvandlades till en gymnasietjej i ännu en ny stad. En gymnasietjej som hittade tillbaka till en gammal kärlek hon glömt bort existerade sedan hon slutade på Lilla Teatern i hemstaden. Tjejen som började dansa, hittade hållningen och kom på att långa människor syns mer än de korta. Tjejen som med hjälp av sina sambos lärde sig att gå i högklackat. Tjejen som flyttade hemifrån när hon var femton.
Tjejen som sedan förvandlades till Partypinglan. Som hittade "hemma" i sin gamla familjestad. Partypinglan som gick ut fyra dagar i veckan och kände alla. Partypinglan som alltid hade någon att hänga med, alltid svar på tal, som alltid skrattade, inte tog någon skit och åkte hem till familjen varenda söndag för att äta familjemiddag. Pinglan som hade två av sina närmaste som flyttade till STORstaden långt borta. Partypinglans som började längta bort. Partypinglan som alltid var upptagen. Som försummade vissa kontakter och möjligheter för att hon inte "pallade" vara drivande. Partypinglan som desperat behövde ett miljöombyte.
Partypinglan som förvandlades till en ung kvinna som märker att hon är vuxen. Som flyttade över ett hav och hittade ett ställe som gjorde att hon stressade ner. Att hon kunde andas ordentligt och regelbundet. Den unga kvinnan som har ekonomiska skulder långt över sitt huvud, men som ser ljuset på andra sidan. Den unga kvinnan som går och nynnar för sig själv när hon går in till jobbet. Den unga kvinnan som faktiskt känner sig ganska lycklig. Om inte helt, så på väg dit i alla fall. Den unga kvinnan som skriver en blogg där hon inte känner läsarna, och inser att även fast livet har tagit henne långt på kort tid kan hon känna igen alla sina stunder i den hon blivit.

Den lilla flickan med den blommiga manteln och helluggen, den pubertala arga flickan, tjejen med dålig hållning och hela världens krav på sina axlar, gymnasieeleven som hittade riktning och ett självförtroende och partypinglan. Alla finns där i den unga kvinnan jag ser i spegeln varje dag. Den unga kvinnan som sitter i ett kallt hus, men som tycker att Världen är ett ganska varmt ställe att leva på i alla fall.