The Day Before You Came
Jag läste Yrkeskvinnans blogg. Såg en rad från en dikt av Pär Lagerkvist jag inte tänkt på på evigheter, och plötsligt kom jag ihåg den. Så som vi läste den på Hennes begravning. Jag satt i en svart väst, svart kjol. Vit skjorta tror jag, men jag minns inte. Jag kommer ihåg att mina nya lackskor gjorde ont, men att jag inte kunde sluta titta på hur mycket dem blänkte efter att tårarna hade landat på dem. Jag blev sentimental av dikten och tänkte därför ägna mitt inlägg till Henne. Min finaste, bästa vän, som gick bort för nu så längesedan.
Allra Finaste.
Det var längesedan jag ens skänte Dig en tanke och jag är ledsen för det. Jag vet att många tänker på Dig varje dag, och att Du inte skulle vara ledsen över att mitt liv gått vidare, men jag får ändå dåligt samvete. Jag vet att Du vet, att mina få tankar mot Dig inte är i brist på aktning eller kärlek, utan helt enkelt på det sättet jag går vidare. Det var trots allt så längesedan Du lämnade oss.
Jag minns dagen väldigt klart. Eller så tror jag att jag minns den. Jag har en tendens att sätta ihop lite saker själv. Klippa och klistra lite med bilder och minnen, men mycket kan jag faktiskt få bekräftat. Jag minns att solen sken, men jag minns inte vilken tid på året det var. Någonstans har jag kvar programmet från Din begravning, så det är egentligen en smal sak att kolla upp, men jag lever i en flyttkartong, vilket jag tror Du förstår. Du kallade mig alltid rastlös. Jag vill minnas att det var varmt, men jag är osäker. Det kan inte varit vinter, för jag var utomhus och lekte. Höst kanske.. eller vår... Inte sommar, för jag gick fortfarande i skolan. Jag minns att jag grät. Konstant i tre dagar. 3 grät inte alls. Jag var arg på honom för det. Tyckte att han ringaktade och var respektlös och okänslig. När man tar ett steg tillbaka jag man lätt förstå hans sätt att hantera sorgen, men det var lättare för mig att bli arg på honom än att stötta honom. Jag minns att det svåraste för mig var att inte kunna ringa Dig. Att gå och lägga mig gjorde riktigt ont, för jag kunde inte säga godnatt till Dig innan jag somnade. Ringa och säga att jag älskade Dig. Jag vet att du visste, men jag minns att jag ångrade att jag inte sa det oftare. Jag ångrade att jag inte skrev till Dig oftare, inte kom och hälsade på. I efterhand vet jag att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde, men det fanns ingenting någon kunde säga då som fick mig att bestraffa mig själv mindre.
Jag minns fortfarande hur Du luktade. Kanske bara tror jag att jag minns, men då får jag göra det. Allt jag vet är att när jag ibland går igenom Dina saker och rotar bland Dina väskor och kappor Du lämnade, kan jag känna Din lukt. Den ger mig lite tröst och lugn. Den säger mig att Du fortfarande finns här.
Jag minns den stora kullen strax nedanför Din lägenhet. När man körde bil där kändes det alltid som att bilen jobbade allt vad den kunde för att komma upp till Dig. Jag satt alltid och hejade på. Satt alltid och hoppades att bilen skulle klara det så vi kunde ses igen. När man hade åkt så långt hade det varit så tråkigt att behöva åka tillbaka igen.
Jag minns Ditt vardagsrum och Din säng. Av någon anledning minns jag Ditt nattlinne extremt väl. Det var långt och blått och vit - randigt med någon form av krage. Och nu helt plötsligt minns jag Ditt andra nattlinne som jag har kvar i min garderob. Jag har inte tänkt på att det var Ditt på så himla länge, men det var det ju faktiskt.
Jag minns Din gröna kappa och Din fina, fina handväska med blommor på. En riktigt fin. Undrar vart den tagit vägen? Vem som har den nu? Det var stora blommor, lite halvvirkade (om nu något kan vara det...?) och väskan var stor och pösig. Vi brukade kalla den för en bottenlös väska, för det verkade inte finnas något som Du inte hade där. Som inte fick plats. Och så var det mycket med Dig. Det var få som inte fick plats. Du hade en fårmåga att inkludera alla, att få alla engagerade och entusiastiska. Precis som Du.
En gång för säker en sex år sedan såg jag en kvinna på tåget som påminde mig om Dig. Ni var inte alls lika, men jag tror att det var rösten som fick mig att reagera. Hon pratade precis som Du. Jag fick gå av flera hållplatser för tidigt för att jag inte ville börja gråta inför allt folk.
Jag minns Ditt skratt. Jag minns hur Du brukade skratta åt mig i telefonen när jag berättade om min dag. När jag berättade vad jag hade gjort och hur jag retade gallfeber på alla därhemma. Hur jag och 3 lekte i korridorerna, hur vi brukade sitta i trädkojan vi hade byggt i körsbärsträdet på framsidan, hur vi hade spottat ut körsbärskärnorna på den elaka tanten i husen längre ner på gatan när hon gick förbi med sina hundar. Vid det sistnämnda skrattade Du tills Du grät. Sa att det var rätt gjort, och att Du hade gjort exakt samma sak om Du varit där.
Det fick mig att skratta.
Jag minns begravningen.
Jag minns innan, när Vi fördrev tiden genom att spela bordtennis. Jag minns limousinfärden till kyrkan. Jag minns att till och med prästen grät. Jag minns att jag vägrade lägga den vita rosen på Din kista, för att jag visste att Du gillade tulpaner bättre. Jag minns psalmerna. Blott en Dag - ett ögonblick i sänder. Joe ville sjunga den på en föreställning vi hade en gång. Jag fick be henne att välja en annan. Jag visst att jag inte skulle fixa det. När jag bläddrar i mina notböcker och sångböcker hemma hoppar jag alltid förbi den låten fort. Någon dag snart ska jag ta mig igenom den. Spela den från början till slut och tänka på Dig utan att bli ledsen. Någon dag snart. Inte än.
Jag brukade gå till kyrkan på Din födelsedag och tända ett ljus för Dig. Jag har inte gjort det på säker tre år. Jag har inte varit vid Din grav sedan... det måste ha varit fem år sedan sist. Minst. Förlåt. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag orka mig dit. Jag ångrar att jag inte gjorde det sist jag var där och hälsade på, men jag hade mycket att göra. Dessutom kan jag inte gå dit själv. Jag kommer bli för ledsen. Jag behöver andras stöd när jag pratar om Dig. Fortfarande. Det är konstigt.
Jag saknar Dig något oerhört just nu, och jag vet att det är för att jag tänker för mycket nu. känner efter för mycket. Jag vill kanske sakna Dig lite extra inatt. Men jag har inte tänkt på Dig på så länge, och när diktraden stod skriven mitt framför näsan på mig kom allt tillbaka som en käftsmäll. Jag är lite ledsen för att jag inte har en religion som jag kan kalla min. Att jag inte har en Gud jag känner absolut tillhörighet med, som jag kan be till för Din skull. Vet, att om jag hade varit en troende person, hade mina böner gått till Dig.
Det här blev ett långt brev. Jag behövde det just nu och jag vet att Du inte misstycker. Du gillade långa brev. Jag minns att Du sa det en gång. Du satt och skrev ett brev och det tog en evighet. Jag frågade Dig otåligt varför Du inte bara ringde personen ifråga. Du sa att ett skrivet ord ibland kan innebära så mycket mer känsla än ett uttalat. Att man lägger mer tanke bakom det man skriver än det man säger, så därför vet man att det som kommer fram är det författaren verkligen vill säga. Det blir så mycket viktigare. Detta var naturligtvis inte Din exakta ord, men jag tror jag lyckades förstå vad Du menade.
Du finns med i mina ständiga tack till min bakgrund och uppväxt. Jag kommer alltid minnas Dig med värme och kärlek.
Jag saknar Dig, och hoppas att Du är stolt över mig. Över vad jag gör och försöker åstadkomma. Över människan jag blivit och är på väg att bli. Jag hoppas att jag blir den Du alltid ville att jag skulle vara, och trodde på att jag en dag ska kunna bli.
Din för evigt.
a.
En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig som du minns gräset och skogarna
det multnande lövet
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
- Pär Lagerkvist
Allra Finaste.
Det var längesedan jag ens skänte Dig en tanke och jag är ledsen för det. Jag vet att många tänker på Dig varje dag, och att Du inte skulle vara ledsen över att mitt liv gått vidare, men jag får ändå dåligt samvete. Jag vet att Du vet, att mina få tankar mot Dig inte är i brist på aktning eller kärlek, utan helt enkelt på det sättet jag går vidare. Det var trots allt så längesedan Du lämnade oss.
Jag minns dagen väldigt klart. Eller så tror jag att jag minns den. Jag har en tendens att sätta ihop lite saker själv. Klippa och klistra lite med bilder och minnen, men mycket kan jag faktiskt få bekräftat. Jag minns att solen sken, men jag minns inte vilken tid på året det var. Någonstans har jag kvar programmet från Din begravning, så det är egentligen en smal sak att kolla upp, men jag lever i en flyttkartong, vilket jag tror Du förstår. Du kallade mig alltid rastlös. Jag vill minnas att det var varmt, men jag är osäker. Det kan inte varit vinter, för jag var utomhus och lekte. Höst kanske.. eller vår... Inte sommar, för jag gick fortfarande i skolan. Jag minns att jag grät. Konstant i tre dagar. 3 grät inte alls. Jag var arg på honom för det. Tyckte att han ringaktade och var respektlös och okänslig. När man tar ett steg tillbaka jag man lätt förstå hans sätt att hantera sorgen, men det var lättare för mig att bli arg på honom än att stötta honom. Jag minns att det svåraste för mig var att inte kunna ringa Dig. Att gå och lägga mig gjorde riktigt ont, för jag kunde inte säga godnatt till Dig innan jag somnade. Ringa och säga att jag älskade Dig. Jag vet att du visste, men jag minns att jag ångrade att jag inte sa det oftare. Jag ångrade att jag inte skrev till Dig oftare, inte kom och hälsade på. I efterhand vet jag att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde, men det fanns ingenting någon kunde säga då som fick mig att bestraffa mig själv mindre.
Jag minns fortfarande hur Du luktade. Kanske bara tror jag att jag minns, men då får jag göra det. Allt jag vet är att när jag ibland går igenom Dina saker och rotar bland Dina väskor och kappor Du lämnade, kan jag känna Din lukt. Den ger mig lite tröst och lugn. Den säger mig att Du fortfarande finns här.
Jag minns den stora kullen strax nedanför Din lägenhet. När man körde bil där kändes det alltid som att bilen jobbade allt vad den kunde för att komma upp till Dig. Jag satt alltid och hejade på. Satt alltid och hoppades att bilen skulle klara det så vi kunde ses igen. När man hade åkt så långt hade det varit så tråkigt att behöva åka tillbaka igen.
Jag minns Ditt vardagsrum och Din säng. Av någon anledning minns jag Ditt nattlinne extremt väl. Det var långt och blått och vit - randigt med någon form av krage. Och nu helt plötsligt minns jag Ditt andra nattlinne som jag har kvar i min garderob. Jag har inte tänkt på att det var Ditt på så himla länge, men det var det ju faktiskt.
Jag minns Din gröna kappa och Din fina, fina handväska med blommor på. En riktigt fin. Undrar vart den tagit vägen? Vem som har den nu? Det var stora blommor, lite halvvirkade (om nu något kan vara det...?) och väskan var stor och pösig. Vi brukade kalla den för en bottenlös väska, för det verkade inte finnas något som Du inte hade där. Som inte fick plats. Och så var det mycket med Dig. Det var få som inte fick plats. Du hade en fårmåga att inkludera alla, att få alla engagerade och entusiastiska. Precis som Du.
En gång för säker en sex år sedan såg jag en kvinna på tåget som påminde mig om Dig. Ni var inte alls lika, men jag tror att det var rösten som fick mig att reagera. Hon pratade precis som Du. Jag fick gå av flera hållplatser för tidigt för att jag inte ville börja gråta inför allt folk.
Jag minns Ditt skratt. Jag minns hur Du brukade skratta åt mig i telefonen när jag berättade om min dag. När jag berättade vad jag hade gjort och hur jag retade gallfeber på alla därhemma. Hur jag och 3 lekte i korridorerna, hur vi brukade sitta i trädkojan vi hade byggt i körsbärsträdet på framsidan, hur vi hade spottat ut körsbärskärnorna på den elaka tanten i husen längre ner på gatan när hon gick förbi med sina hundar. Vid det sistnämnda skrattade Du tills Du grät. Sa att det var rätt gjort, och att Du hade gjort exakt samma sak om Du varit där.
Det fick mig att skratta.
Jag minns begravningen.
Jag minns innan, när Vi fördrev tiden genom att spela bordtennis. Jag minns limousinfärden till kyrkan. Jag minns att till och med prästen grät. Jag minns att jag vägrade lägga den vita rosen på Din kista, för att jag visste att Du gillade tulpaner bättre. Jag minns psalmerna. Blott en Dag - ett ögonblick i sänder. Joe ville sjunga den på en föreställning vi hade en gång. Jag fick be henne att välja en annan. Jag visst att jag inte skulle fixa det. När jag bläddrar i mina notböcker och sångböcker hemma hoppar jag alltid förbi den låten fort. Någon dag snart ska jag ta mig igenom den. Spela den från början till slut och tänka på Dig utan att bli ledsen. Någon dag snart. Inte än.
Jag brukade gå till kyrkan på Din födelsedag och tända ett ljus för Dig. Jag har inte gjort det på säker tre år. Jag har inte varit vid Din grav sedan... det måste ha varit fem år sedan sist. Minst. Förlåt. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag orka mig dit. Jag ångrar att jag inte gjorde det sist jag var där och hälsade på, men jag hade mycket att göra. Dessutom kan jag inte gå dit själv. Jag kommer bli för ledsen. Jag behöver andras stöd när jag pratar om Dig. Fortfarande. Det är konstigt.
Jag saknar Dig något oerhört just nu, och jag vet att det är för att jag tänker för mycket nu. känner efter för mycket. Jag vill kanske sakna Dig lite extra inatt. Men jag har inte tänkt på Dig på så länge, och när diktraden stod skriven mitt framför näsan på mig kom allt tillbaka som en käftsmäll. Jag är lite ledsen för att jag inte har en religion som jag kan kalla min. Att jag inte har en Gud jag känner absolut tillhörighet med, som jag kan be till för Din skull. Vet, att om jag hade varit en troende person, hade mina böner gått till Dig.
Det här blev ett långt brev. Jag behövde det just nu och jag vet att Du inte misstycker. Du gillade långa brev. Jag minns att Du sa det en gång. Du satt och skrev ett brev och det tog en evighet. Jag frågade Dig otåligt varför Du inte bara ringde personen ifråga. Du sa att ett skrivet ord ibland kan innebära så mycket mer känsla än ett uttalat. Att man lägger mer tanke bakom det man skriver än det man säger, så därför vet man att det som kommer fram är det författaren verkligen vill säga. Det blir så mycket viktigare. Detta var naturligtvis inte Din exakta ord, men jag tror jag lyckades förstå vad Du menade.
Du finns med i mina ständiga tack till min bakgrund och uppväxt. Jag kommer alltid minnas Dig med värme och kärlek.
Jag saknar Dig, och hoppas att Du är stolt över mig. Över vad jag gör och försöker åstadkomma. Över människan jag blivit och är på väg att bli. Jag hoppas att jag blir den Du alltid ville att jag skulle vara, och trodde på att jag en dag ska kunna bli.
Din för evigt.
a.
En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig som du minns gräset och skogarna
det multnande lövet
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
- Pär Lagerkvist
Kommentarer
Postat av: Miriam
en gång ska du vara en av dem som levde för längesen står det på min farmors minneslund. så himla fint! jag saknar dig astrid.. hoppas verkligen vi kan ses en dag. säg till om du råkar vara på hbgbesök!
Postat av: nora
jaa det skulle vara sjukt grymt! du och jag och scenerna. sjukt snygg layout förresten. god helg! jag kommer till lund i morgon, hinner du fika söndag eller måndag? puss!
Postat av: nora
brunch!!! jaaa! på söndag alltså? det låter ju för bra för att vara sant! jaa men jag funderar på att spela in en seriös demo i lund på jullovet. du skulle ju kunna få sjunga in körerna då, det hade varit grymt. om du är hemma osv. helt seriöst, i want you!
Postat av: a.
kommentarerna har inte velat visa sig, men miriram och nora: tack vad fina ni är!
Trackback
