Go the distance
Den lilla hemstaden kändes, nära, välkomnande, avlägsen ch surrealistisk allt på en gång. Jag fick torgskräck första dagen jag gick ut, gämde mig bakom en byggnad och var tvungen att ringa ett samtal. Jag träffade mycket fint folk och hade många trevliga stunder. Jag lyckades undvika de människor jag inte kände på mig skulle vara så lyckat att träffa och jag hann spendera mycket tid med familjen. det var en fin jul. Opretentiös och stillsam, och när det var dags att sticka var det mycket tårar, många kramar och en knut i magen som inte släppte förrän dagen därpå. Saknaden var massiv och slog som en hammare på natten, ångesten kom krypande med djupa tankar på framtid, mål och existens och sömnen ville inte infinna sig. Men så ringde min väckarklocka och jag gick till jobbet. Pratade av mig, Andades lite välbekant luft. Tog lunchen på stan och kom ihåg att jag trivs bättre i storstäder än i små. Gick hem och åt i min ensamhet. Ägnade lite tid åt att andas. Titta på en film, slappna av. Och så kom Elle tillbaka. Té i köket, värmeljus, långa samtal om allt och inget och att känna sällskapet och det oyttrade stödet från henne var precis den medicinen klumpen i magen inte kunde utstå.
Det är bra här. Det är varmt i mitt rum jag fick överta från S när hon flyttade. Fransyskan kommer tillbaka på torsdag och innan dess ska jag och Elle fira nyår tillsammans. I en storstad finns det miljoner saker att hitta på.
Men när jag kom till jobbet i går morse och en stenad man sitter och bajsar framför porten jag ska gå in i... ja, då kan jag inte annat än sucka och tänka att detta hade aldrig hänt hemma. Tack och lov.
Det är bra här. Det är varmt i mitt rum jag fick överta från S när hon flyttade. Fransyskan kommer tillbaka på torsdag och innan dess ska jag och Elle fira nyår tillsammans. I en storstad finns det miljoner saker att hitta på.
Men när jag kom till jobbet i går morse och en stenad man sitter och bajsar framför porten jag ska gå in i... ja, då kan jag inte annat än sucka och tänka att detta hade aldrig hänt hemma. Tack och lov.
i midvintertid
I en mörk kyrka är det lätt att stämningen kryper på. Stämningen som ger en liten vag knut i magen på mig. Alla blickar mot altaret. Altaret som, för mig, förstärker den där oidentifierade knuten. Mitt i mörkret hör jag en not. En låg not. Följd av en hög, hög, hög. Inte följd. Överlappande. Elles hand håller i min. Fler toner. Överallt. Toner som omringar. Omfamnar. Välkomnar och tröstar. Mörka skepnader står runt omkring. En dirigent leder dem in i en ordlös sång som tar över alla mina sinnen. Ett stegrande och sedan tystnad.
Sen kom Hon. Elle grät. Jag grät. Och nu ska det bli väldigt skönt och välbehövt att komma hem till sverige om tretton futtiga dagar.
Sen kom Hon. Elle grät. Jag grät. Och nu ska det bli väldigt skönt och välbehövt att komma hem till sverige om tretton futtiga dagar.
Volver
Jag såg East of Eden och blev kär i James Dean, som så många gånger förut.
Idag har jag haft en ledig dag och gjort ingenting förutom tvätt, disk och sutit och gråtit i två timmar. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.
I går kväll julpyntade vi hela huset. Det var äntligen december och äntligen tid för julen att komma in i huset. Jag hittade en radiokanal som sänder live dygnet runt från denna huvudstad och de spelar ENBART julsånger. Sånt gör mig så obeskrivligt glad och varm innombords. Fransyskan satt och klippte julfigurer ur julpapper vi hade handlat. Jag och S satte upp glitter och ljusslingor i hela huset. Skrev MERRY X-MAS på köksväggen och sjäng med till diverse julmelodier.
Jag har börjat drömma konstigt igen. Mina drömmar kommer och går i perioder. Det kan gå veckor utan att jag kommer ihåg en enda och nu drömmer jag så verkligt att jag halvt om halvt tror att det faktiskt inträffat när jag vaknar följande dag. Fastän drömmarna är långt ifrån verkligheten.
Härom dagen drömde jag om vår handy-man på jobbet. Det var jättejobbigt att träffa honom dagen efter och stå och nästan-skämmas, fastän jag vet att man inte kan hjälpa det man drömmer, och han vet ju ingenting om vad jag har drömt. Det var nästan så att jag stod och rodnade lite. Nästan. Senare, i lördags, träffade jag på densamme och dennes (vad jag misstänker) flickvän när jag var ute med en massa folk. Naturligtvis visade det sig att flickvännen var ett blont bombnedslag men dock med ett IQ på badbollsnivå. Drömmen natten som följde var given.
Ja, det är inte lätt ibland. Med det undermedvetna och turerna man tar i sitt huvud, även fast man inte är medveten om dem.
Jag pratade med Den Otippade och kände hur stressen rann av lite. Allt är bra därhemma verkar det som. Det är så roligt att få reda på allt skvaller och alla rykten som surrar omkring när man är såhär långt borta. Samtidigt som det gör allting väldigt mer intressant och spännande eftersom man får lite distans till det, inser jag också för varje nyhet som når mig att det var en ganska ointressant värld jag hade. Roande och underhållande, men inte speciellt stimulerande.
Jag tror inte jag kommer komma tillbaka.
Idag har jag haft en ledig dag och gjort ingenting förutom tvätt, disk och sutit och gråtit i två timmar. En ganska produktiv dag om jag får säga det själv.
I går kväll julpyntade vi hela huset. Det var äntligen december och äntligen tid för julen att komma in i huset. Jag hittade en radiokanal som sänder live dygnet runt från denna huvudstad och de spelar ENBART julsånger. Sånt gör mig så obeskrivligt glad och varm innombords. Fransyskan satt och klippte julfigurer ur julpapper vi hade handlat. Jag och S satte upp glitter och ljusslingor i hela huset. Skrev MERRY X-MAS på köksväggen och sjäng med till diverse julmelodier.
Jag har börjat drömma konstigt igen. Mina drömmar kommer och går i perioder. Det kan gå veckor utan att jag kommer ihåg en enda och nu drömmer jag så verkligt att jag halvt om halvt tror att det faktiskt inträffat när jag vaknar följande dag. Fastän drömmarna är långt ifrån verkligheten.
Härom dagen drömde jag om vår handy-man på jobbet. Det var jättejobbigt att träffa honom dagen efter och stå och nästan-skämmas, fastän jag vet att man inte kan hjälpa det man drömmer, och han vet ju ingenting om vad jag har drömt. Det var nästan så att jag stod och rodnade lite. Nästan. Senare, i lördags, träffade jag på densamme och dennes (vad jag misstänker) flickvän när jag var ute med en massa folk. Naturligtvis visade det sig att flickvännen var ett blont bombnedslag men dock med ett IQ på badbollsnivå. Drömmen natten som följde var given.
Ja, det är inte lätt ibland. Med det undermedvetna och turerna man tar i sitt huvud, även fast man inte är medveten om dem.
Jag pratade med Den Otippade och kände hur stressen rann av lite. Allt är bra därhemma verkar det som. Det är så roligt att få reda på allt skvaller och alla rykten som surrar omkring när man är såhär långt borta. Samtidigt som det gör allting väldigt mer intressant och spännande eftersom man får lite distans till det, inser jag också för varje nyhet som når mig att det var en ganska ointressant värld jag hade. Roande och underhållande, men inte speciellt stimulerande.
Jag tror inte jag kommer komma tillbaka.
